onsdag 3 december 2014

hmmm

Vet inte ens vad jag vill säga eller vad jag känner just nu... Men jag tänker ta fasta på det positiva, känner att jag har landat lite. Visst jag gillar inte siffran på vågen men är det värt att gå tillbaka till "kontrollen"? - NEJ! Tack Liselott för dina peppande ord, betyder mycket och jag inser att det är värt kampen för att bli frisk. Det är en jobbig väg att gå och i måndags var jag hos samtal hos psykologen, K, vi arbetade vidare med "övningen" och jag märker att jag fokuserar mer och mer på mig. Byter ut små ord som "man
 känner/tänker" mot "jag känner/tänker". Under många år har jag lärt mig att ignorera min kropp och vad den säger åt mig, jag har inte lyssnat på mina känslor och jag har nu riktigt svårt för det. Vad känner jag egentligen - inte vad jag borde känna! Att jag är värd att ha det bra, att jag också kan misslyckas utan att vara dum, oduglig, värdelös mm. Detta här med självkänsla är svårt!

Eller vad tycker ni?
/Kramar

måndag 24 november 2014

Är det värt det?

Är det värt att fortsätta kämpa för att bli frisk? E-K, min samtalskontakt säger rätt så ofta nu att det är bara jag som kan bestämma om det är värt att gå vidare. Jag har mest stått och stampat sista tiden, att det är dags att det händer något - om jag vill det. Jag kan fortsätta så här, att leva mitt inrutade liv med mina rutiner och regler. Kommer säkert att kunna fungera, sista året har jag ju i princip stått stilla (både viktmässigt och utvecklingsmässigt) i kampen mot ett friskare liv. E-K påpekar att det är jag som måste vila och jag som måste ta stegen. Vi har satt upp olika mål och strategier för att få mig att gå utanför mina ramar och mitt inrutade liv. En sån sak var att äta i matsalen och inte ha lunchlåda med mig, att låta sambon välja restaurang för oss (iallafall varannan gång) osv. När jag väl har bestämt mig för en sån här grej så kör jag på det...

Visst det har varit jobbigt och tufft emellanåt men kanske inte precis när vi äter eller så, det jobbiga är oftast efteråt och på helgen. Jag är fortfarande dum (eller det är det kanske inte) och väger mig varje måndag. Idag var det ett rätt så stort plus uppåt och för att vara ärlig - Jag blev vettskrämd! Jag behöver inte skriva upp alla "dumma" tankar som snurrar runt i mitt huvud nu, ni känner säkert igen dom. Någonstans vet jag att de inte är sanna men just nu så tror jag på dessa tankar! Just nu undrar jag "Är det värt det"? Är det värt att må så dåligt som jag gör just nu? Kommer det att bli bättre? Just nu tror jag inte på det! Jag vill tillbaka till mina trygga rutiner och känna att jag har kontrollen! Jag vill inte må så här! Jag är trött - trött på hela skiten, trött på att vara "sjuk", trött på att kämpa.

Förlåt för det dystra inlägget men jag är ärlig - mer kan jag inte vara

Är det värt kampen för att bli frisk? Kommer jag någonsin att bli frisk?

tisdag 11 november 2014

En osloresa och många tankar

Inser att mina inlägg kommer mer och mer sällan, inte för att jag inte delge utan för att jag har ont om tid och att det är så mycket tankar som finns att jag har svårt att reda ut dem! Vet ju att det hjälper att skriva ner dem, blir klarare på ett annat sätt när det är på pränt - känner ni det också så?

Tiden går snabbt och när jag gick tillbaka till förra inlägget såg jag att jag skrev att vi skulle till oslo, åka med färjan från Köpenhamn. Resan dit och hem gick bra, fast det blåste lite mer på hemvägen så vi blev lite sjösjuka... Istället för att gå till nattklubben som vi tänkt oss och dansa så låg vi i hytten och mådde illa... Dagen i Oslo var också kanon, vi hann med riktigt mycket! Några saker jag tar med mig från resan är att fast jag bestämt mig för att lämna ätstörningen hemma så följer den med. Jag äter friare men jag har svårt att släppa tankarna, de finns med där och oroar mig för att jag har ätit för mycket.

Veckan fortsatte hemma, försökte att äta ute en del. Att äta ute och inte kontrollera är en del jag behöver arbeta mer med. Väljer ofta "lätta" eller säkra alternativ ute istället för att välja det jag tycker låter godast.  Sedan efter vår minisemester så var det dags att börja arbeta igen... Var inte sugen alls på det, just nu känner jag noll motivation på mitt arbete men det ska jag inte fördjupa mig i här! Jag har fortsatt att äta i personalmatsalen, att äta skolmaten... Grejen är bara att det känns inte svårt eller jobbigt längre. Är inte mat jag egentligen gillar så ofta men det är ganska smidigt att slippa tänka på matlåda varje dag.... Igår hade jag samtal med E-K och vi bestämde oss för att jag ska fortsätta äta där. Jag kom med förslag att jag inte behövde äta där varje dag, "onödigt att betala för mat jag egentligen inte gillar..." men hur vet jag innerst inne när jag väljer bort att äta där för att jag inte gillar maten eller för att sjukdomen inte gillar maten. Så det lär bli fiskpinnar i nästa vecka - fast jag aldrig har gillat fiskpinnar. Nya utmaningen jag fick var att jag och min sambo ska komma överens om att vi varannan gång bestämmer restaurang (och håller det). Ofta när han väljer restaurang blir det i ett stort köpcentrum med många restaurangen och då väljer jag nästan alltid en räksallad... E-K menade att det är okej att välja att vi ska äta i köpcentret men då ska det vara en speciell restaurang vi ska äta i.

Allt mitt arbete har bra resultat om man ser viktökning som något positivt (vilket sjukdomen inte gör...). Jag är rädd för att jag bara ska fortsätta gå upp i vikt, att det aldrig ska avstanna och stabilisera sig. Här måste jag vara tuffare mot mig själv - för ärligt talat så är min vikt samma som i Januari (detta året). Jag har gått upp något kilo i vikt för att sedan tappa det igen osv, under året har jag pendlat 2kg totalt... Ibland behöver jag ha det upptyckt i ansiktet på mig, att det har inte hänt så mycket.

Visst jag är trött på det mesta just nu (beror mycket på jobbet) men jag vill bli "frisk". Jag vill inte alltid ha dessa tankar som snurrar i mitt huvud och vill ha uppmärksamhet. Så det är väl bara att fortsätta att kämpa, ta en ny utmaning och ett nytt steg framåt. Många småsteg blir till sist ett stort kliv!

Oj - långt och bara massa babbel... Hoppas att ni orkar att läsa det (och gärna kommentera det). Undrar ifall jag bara skriver för mig själv eller om det finns någon där ute som läser det.
/Kramar

måndag 27 oktober 2014

Måndag morgon...

Oj, vad det känts tufft hela helgen! Att jag har ätit i skolmatsalen har satt igång mer oro/ångest än vad jag trodde. Inte för maten jag har ätit utan oro över att jag har inte kontrollen längre! Jag åt i matsalen tisdag till fredag förra veckan. Denna veckan blir det inte eftersom jag inte är på jobb, men nästa vecka är det på det igen. Är bara att fortsätta att äta där till det inte blir ett orosmoment. I lördags var vi bjudna hem till sambons föräldrar, åt gott och hade trevligt. Igår var vi mest bara hemma, gick en promenad i det fina vädret och pratade. Jag tycker om våra promenader, vi pratar alltid så mycket om allting när vi är ute och går.

På kvällen var det jobbigt, ovissheten kändes av. Vad kommer vågen att säga imorgon, kommer jag att ha rusat upp i vikt... - hade ingen kontroll! Självklart vet jag innerst inne att man går inte upp i vikt av att äta skolmaten en vecka (eller flera veckor). Alla elever och flertalet personal gör det utan att gå upp i vikt så varför skulle jag göra det?

Blev förvånad (och lite skrämd) imorse, hade gått ner 0,3 kg - inte mycket men ändå.Jag tyckte verkligen att jag tog vanliga/normala portioner och vi åt vanlig varierad mat på kvällen. Vet att kroppen inte är någon robot utan det kan variera både upp och ner.... Jag får ta till mig lärdomen av att jag inte har ätit tillräkligt i veckan och bättra på mig till denna veckan

Vi ska iväg på minisemester nu idag. Åker från Köpenhamn med Oslofärjan och är hemma igen på onsdag. Jag ska njuta av allting från maten till ledigheten och sällskapet med sambon. Jag ska lämna ätstörningen hemma och alla dumma tankar som den ger mig!

Vad händer för roligt hos er denna veckan?
/Kramar

onsdag 22 oktober 2014

Gårdagens samtal (och dagens)

Igår var jag på samtal med E-K och vi har ju haft en paus nu på några veckor. Tid som jag har till att tänka på vad jag vill och vad jag är villig att arbeta för. Är bara jag som kan göra jobbet! Berättade hur trött jag var och att jag inte visste hur jag skulle gå vidare. Visst jag kan sätta upp "utmaningar" för mig och genomföra dem, men hur gör jag det och inte kompenserar på annat sätt (omedvetet eller medvetet). Hur gör jag för att släppa på kontrollen kring maten? Jag gör lunchlådor till mig, jag lagar oftast all mat hemma och det är jag som planerar veckomatsedeln... Försökt få med sambon, men det är fortfarande jag som har kontrollen.

En sak att prova (som jag vet kommer att bli tufft) är att äta i skolmatsalen varje dag. Äta den mat som serveras och självklart äta normala portioner. Skolmaten är kanske ingen favorit hos mig och så har jag som argument att det är dyrare att äta där än att ta med sig matlåda hemifrån. Men om jag tänker på vad jag kommer att vinna på att börja äta maten där så är det rätt så billigt. Jag har ingen kontroll om vad som finns i maten och det är rätter som jag vanligtvis inte äter hemma. Ätit där både igår och idag (och jag har ätit vanliga portioner). Igår serverades spagetti och köttfärssås, vi pratar vanlig spagetti och inte fullkorn. Idag var det fiskgratäng med potatis och imorgon och på fredag får jag helt enkelt se vad det blir :). Hur ska jag nu göra för att inte kompensera hemma resterande måltider då? Igår skrev jag en veckolista där jag försökte variera och verkligen inte bara ta säkra rätter..... Tror nog att detta kan bli en bra "utmaning" för mig på många vis, dels så utsätter jag mig för en ny miljö och nya människor att äta lunch med varje dag. Detta är tufft för mig, att inte veta vem jag ska äta lunch med eller vad - jag går utanför min trygga zon. Just nu hoppas jag att jag inte tagit på mig en för stor utmaning, men jag kan inte gå och harva mer utan det är dags att börja arbeta! Dags att börja arbeta för att bli frisk!

Idag hade jag samtal med psykologen, K. Jag är nog mer förvirrad när jag går därifrån än vad jag är när jag går dit. Ofta ställer hon frågor som jag har svårt att besvara. Jag har undertryckt min kropps känslor och behov så många år att jag har svårt att lyssna på min kropp och mitt hjärta. Ännu en sak att träna på....

Så vad tycker ni om min utmaning - att äta i skolmatsalen nu ett tag framöver. Tror ni att jag klarar det?

måndag 20 oktober 2014

Trött på allting!

Jag är så otroligt trött just nu, trött på allting! Jag är trött på:

  • mitt arbete
  • min förbannade sjukdom
  • att min mens fortfarande krånglar och att jag inte "svarar" på behandlingen. 
  • ska jag fortsätta....

Är besviken på flera saker också, hur personalhälsan på mitt arbete är. Här bryr vi oss inte om de som arbetar här och de får bli behandlade hur som helst... Jag är besviken på mig själv, besviken på att min kropp inte svarar på behandlingen. Var på ultraljud idag och fast jag ätit två kurer som ska stimulera ägglossning så fortfarande ingen ägglossning... Jag är besviken på mig själv även för att jag är så otroligt trött, jag vill få känna mig pigg igen. 

Är kanske lite för mycket just nu och det är väl en anledning till att jag har varit tyst, läst och begrundad era inlägg men inte orkat svara eller skriva egna. När jag nu väl skriver är det ett "kräk-inlägg", inte så roligt för er att läsa så SORRY!

Ska på samtal idag med E-K, har haft en liten paus nu från våra samtal och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag vill bli frisk! Jag vill bli fri från dumma tankar och handlingar. Jag vill kunna få ett naturligt förhållande till mat och träning. Jag vet att jag har alla "verktyg", men har jag viljan och kämparandan för att orka med det hela. 

Jag har bestämt mig (nu medan jag skrev) att jag ska skriva ett avskedsbrev till ätstörningen, det är dags att den lämnar mitt liv. Den påverkar mig för mycket och den påverkar människor omkring mig. Det är dags att lämna det kapitlet bakom mig. Jag behöver släppa på kontrollen på maten, dels på innehåll och på portioner. Har ni några bra tips på vad jag kan göra?

Känns lite bättre efter jag har fått "kräka" av mig, hoppas att ni har det bättre idag än vad jag har!
/Kramar

måndag 6 oktober 2014

arbetets påverkan och hur mycket ska man tåla?

Arbetar som lärare och just nu har vi det ganska tufft på vårt program. Vi upplever lite stöd från vår ledning och allting bollas tillbaka på oss. Vi ber om hjälp och stöttning för att hinna med i vårt arbete, hjälp för att hinna hjälpa alla elever. Hjälp för att inte känna oss otillräkliga - vi får; tips på appar, att vi ska berömma eleverna när de kommer 10 minuter för sent och stör lektionen (de kommer ju)... Jag kan nog tycka att ett krav man ska kunna ställa på gymnasielever är att de ska försöka vara i tid till lektionen och uppföra sig ordentligt - hur ska de annars klara sig ute i arbetslivet sedan?

I fredags hade jag en mindre rolig incident, blev kallad "efterbliven" sisådär 10 gånger och jag kände mig efteråt riktigt påhoppad av eleven. Inte första gången han har brusat och sagt olämpliga saker till lärare, både till mig och andra kollegor. Vad händer - ingenting? Går till ledningen och rektorn pratar med honom. Han skulle komma be om ursäkt på fredagen (för han var ju verkligen ångerfull...). Kommer han och ber om ursäkt? Nej, idag knackade han på dörren och ha - "ja, jag skulle be om ursäkt för det jag sa i fredags." och så gick han iväg för han hade ju lektion, jag riktigt kände hur ångerfull han var (eller inte...). Varför behöver han vara ångerfull - ingenting händer ju! När jag senare på morgonen idag tog upp det med min rektor att jag blev riktigt påhoppad och nu är det dags att det ger konsekvenser, man kan inte kalla sin lärare för efterbliven, äckel, idiot mm... Jag vill inte att han ska få vara med på lektionerna i min kurs denna veckan, han får uppgifter att arbeta med. Jag tyckte jag var tydlig med att jag var inte bekväm med att han honom på mina lektioner. Självklart bollas det tillbaka till mig - "men det löser ju inte den dåliga relationen mellan er två om han straffas" och "Vad tycker du att vi ska göra för att få en bra relation mellan er två". Kalla det för straff eller konsekvens - beteendet är inte acceptabelt och varför ska det bollas tillbaka på mig. Är det jag som ska må dåligt över detta. Spytt av mig en del nu, även om det kanske inte är intressant för er att läsa detta.... Men jag ska ärligt säga att jag är jäkligt trött på mitt jobb nu! Dags att börja leta nytt - har ni några jobbtips till mig?

Självklart påverkar detta mig, men jag tänker inte låta det påverka mig till att jag trilla ner (eller djupare) ner i sjukdomen igen. Jag är på väg uppåt, på väg mot ett friskare liv.  Bara för att det är skit på jobbet nu så ska det inte leda till att jag tar ut det över mat och träning. Lättare sagt/skrivet än gjort men jag ska göra mitt bästa!

Hur har ni det ute i höstvädret nu?

/Kramar

måndag 29 september 2014

En paus

Jag har tagit en paus på många sätt och vis. Jag har tagit en paus i bloggandet, insåg att det var länge sedan jag uppdaterade här. Men jag har haft många tankar som snurrat runt och jag har haft svårt att sätta ord på dem.

Jag har också tagit en paus i "behandlingen" med E-K. Vi brukar träffas runt varannan vecka men nu tog vi en paus och bokade in ett samtal först en månad framåt. Till nästa möte skulle jag fundera på vad jag ville och hur jag vill nå dit. Jag har nämligen hittat balansen i mitt liv, vet precis att om jag tränar så och äter så är jag "viktstabil" och ingenting händer. Vi gick tillbaka i tiden och insåg att det har inte hänt så mycket. Jag utmanar inte mig själv mer, jag kompenserar ifall jag skulle äta något "extra" osv. Hon är rätt så rak på sak, vilket jag gillar. Hon frågade ifall jag ville leva livet som jag lever nu, om inte vad är jag villig att göra för att ändra det? Om jag "utmanar" mig själv och kompenserar för det efteråt (vilket jag nog gör) så släpper jag inte på min kontroll utan jag "pusslar" fortfarande.

Jag vill inte leva livet som jag lever nu! Mitt liv är fortfarande kontrollerande och ett pusslande när det kommer till maten. Efter samtalet kände jag att nu är det NOG. Dags att försöka ta dagen som det kommer, jag äter vad som bjuds på och tittar på vad folk runt omkring mig äter. Förra veckan var jag 2 dagar på utbildning och vi blev serverade förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika. Tog en macka båda dagarna på förmiddagen och lunch och tog en muffins/kanelsnäcka på eftermiddagen. Jag åt helt enkelt på vad som bjöds på. Mycket tankar kring detta på kvällarna, men om jag vill bli "frisk" måste jag utsätta mig för detta. Jag vill kunna komma tillbaka till E-K vid nästa möte och faktiskt säga att jag har bestämt mig och jag redan har påbörjat resan!

Vad tror ni? Tips och tankar på hur jag tar dagen som den kommer....
/Kramar

söndag 14 september 2014

Helsingborgs maraton

Igår gjorde jag något stort, något som jag inte riktigt velat skriva om. Jag har ju inte vetat hur det skulle gå. Kommer jag att vara nöjd med min prestation osv?. Både jag och sambon hade bestämt oss för att springa Helsingborgs maraton. Det var premiär igår, både för Helsingborgs maraton och för våran maratondebut. Har aldrig sprungit så långt innan, så jag visste inte hur det skulle kännas efter tre mil (vilket är det längsta jag har sprungit innan). Jag var rädd att "väggen" skulle komma lite efter tre mil och att det inte skulle bli en skön känsla in i mål. Jag var rädd för att jag skulle gå ut lite för snabbt och att krafterna skulle ta slut för tidigt. Men "väggen" kom inte och krafterna höll, visst jag var trött sista milen och den var kämpig men det var hanterbar trötthet. Jag kunde räkna ner kilometer för kilometer och se målet framför mig.



Hade en drömtid under fyra timmar men egentligen insåg jag innan att jag ska nog satsa på att komma under  4timmar och 15 minuter, är mer rimligt eftersom det är en lång sträcka. Kämpade de första kilometerna för att inte gå ut för snabbt men fast jag tyckte att jag sänkte tempot så gick det inte mycket långsammare. Runt en mil så insåg jag att om jag höll tempot så skulle jag komma in under 4 timmar, lite orolig för att inte orka hela sträckan men jag tänkte Okej-jag kör på i detta tempot nästa mil också så ser jag hur det känns efter halva distansen (21,1km). När jag sprang över mellantiden för halvmara och hade cirka 1½minut till godo för att kunna komma under 4 timmar. Så kom tankarna att försöka hålla till 3 mil, sedan lär ju ändå väggen komma men jag chansar. Var en fin sträcka att springa, genom Helsingborgs arena där Cirkus Scott övade och all publik som hejade! Efter tre mil så kändes det okej och jag hade inga "väggen"-känningar. Började inse att jag har aldrig sprungit så här långt innan.. Efter 32 km började jag att räkna ner varje kilometer. Peppade mig själv med att det var mindre en mil kvar, en mil springer jag lätt på träning.... Började känna av benen. Inte så att energin var slut men de var trötta! (och det var kanske inte konstigt). När jag hade några kilometer kvar såg jag att jag om jag håller tempot lär jag komma i mål på runt 3.55, inte i min vildaste fantasi kunde jag innan tro att jag skulle klara en sån tid. Satsade lite extra den sista biten, var ju nerförsbacke och all publik. Jag klarade att komma under 3.55! Jag grät nästan av känslan när jag gick i mål, vilken prestation av mig!

Vet att jag har svårt att klappa mig själv på axeln - att berömma mig. Men jag är så jäkla stolt över jag gjorde igår sprang ett maraton, det är 42, 195kilometer. Visst jag är nöjd med tiden, men jag tror nog att jag hade varit lika nöjd om jag kommit i mål på precis under eller över 4 timmar. Tiden var inte det viktigaste...

Lite konstigt men sant
/ Hoppas att ni får en bra söndag.  Själv har jag grym träningsvärk i benen, tar emot att gå nerför trappan :)

onsdag 10 september 2014

På väg till psykologen

Ska snart bege mig till mitt möte med psykologen, K. Sist vi träffades så pratade vi om att vara i nuet och jag upptäckte att jag är sällan där. Jag är mer i framtiden och försöker få ordning där. Så min "läxa" till mötet idag var att försöka fokusera på att vara i nuet. Jag fick en andningsövning med mig att göra cirka 3 gånger om dagen. Har gjort den nästan dagligen men inte tre gånger varje dag, kanske en gång någon dag och två gånger en annan. Känner att precis då när jag gör den och en kort tid efteråt att jag kan vara i stunden men sedan fladdrar mina tankar iväg.... Nu när jag sitter och skriver inlägget tänker jag på arbetet på eftermiddagen och vad jag ska göra då, vad jag och sambon ska äta ikväll och planerna till helgen. Full rulle uppe i mitt huvud! Får väl se vad hon säger och hur vi ska gå vidare. Är det någon som har några goda tips på hur jag ska göra för att vara i stunden så tar jag tacksamt emot dem :)

Lev i stunden, inte i framtiden. Tänk på
allt du missar som händer NU.
 

Nu ska jag gå till bussen, önska mig lycka till
/Kramar

tisdag 2 september 2014

psykologsamtal

Förra veckan var jag hos psykologen, K. Att återge vad vi pratar om är inte bara svårt utan känns nästan omöjligt. Tror ju att hon har en "tråd" i sina samtal men jag hoppar från det ena till det andra.... Sist pratade vi mycket om att vara i nuet och inte i framtiden eller dåtiden. Skrämmande kändes det för jag upptäckte att jag är aldrig i "nuet". Jag planerar/funderar alltid på vad som ska hända sedan. Jag har jättesvårt att bara vara, bara sitta och titta på en film på Tv. När vi tittar på Tv sitter jag oftast med min iPad och gör lite annat. Jag kan inte koncentrera mig på en sak! Om jag "bara" hade suttit och tittat på Tv hade det känts som jag slösat bort tiden, jag hade ju kunnat göra något annat mer vettigt.

Visst det är bra att vara effektiv, men att bli rastlös efter suttit i soffan en kvart är nog inte heller optimalt. Så min läxa är att försöka vara i stunden och träna på att "bara ta det lugnt". Igår när vi såg en TV-serie på kvällen plockade jag faktiskt bort iPaden (ett tag iallafall)....
Så - lite framsteg

Trevlig tisdag
/Kramar

onsdag 27 augusti 2014

Vardagens rutiner och mål på arbetet

Skrämmande hur snabbt man kommer in i arbetsrutinerna igen efter semestern. Har arbetat lite mer än en vecka med eleverna men det känns som betydligt längre tid. Känner mig stressad och har inte hittat ett bra veckoschema på arbetet. Vid vilka tider ska jag arbeta med olika saker. Denna veckan (och förra veckan) har det blivit mycket hemarbete på kvällar och så. Lite mer än vad som är bra kanske, men jag får hoppas att det blir bättre när allting har kommit igång!

Jag tycker om att vara "fröken duktig" och jag måste träna mer på att släppa prestationskraven på mig själv. Allting på arbetet nu måste inte vara bäst, vissa lektioner blir inte så bra planerade som jag hade önskat men jag har kanske inte tiden till det. Tar emot att skriva det, men vissa av lektionerna blir tråkiga - kanske en upprepning av vad jag gjorde förra året men jag hann helt enkelt inte att komma på det där nya roliga!

Nästa vecka på måndag ska jag på medarbetarsamtal med min rektor och ett mål jag ska sätta upp för detta läsåret är att vara "Good Enough". Jag ska försöka vara mer nöjd med det jag gör bra och försöka sänka kraven på mig själv ibland.

Vet att det är i skolans värld man har lite konstig uppdelning med läsår, men vad har ni för "mål" på arbetet?

/Kramar

måndag 18 augusti 2014

Fundersam... (hmm)

I början av sommaren frågade min samtalskontakt, E-K mig ifall jag skulle vilja träffa en psykolog. Kanske för att hitta ett sätt att arbeta med mitt kontrollbehov. Visst jag är inte lika låst och behöver ha samma kontroll nu men det blir fortfarande extremt jobbigt emellanåt när jag inte kan kontrollera vissa situationer/händelser. Jag snöar in mig och manipulerar omgivningen så att jag får det som jag vill... Är rätt så bra på att få andra att vilja som jag vill! Jag har otroligt svårt att "bara släppa" och ta dagen som den kommer. Tycker om att planer och organisera för framtiden. Ni känner säkert igen er....

Har varit två gånger hos psykologen, K nu. Efter första gången frågade sambon mig vad som hände, vad vi pratade om osv. Jag kunde inte svara på det! Jag kunde inte svara inte för att jag inte ville utan för att jag inte visste. Vi satt och pratade i nästan en hel timme och jag kan inte återge vad som kom fram. Från min sida kändes det lite flummigt, men jag lovade mig själv att ge det någon gång till. Tänker att jag har redan provat så mycket annat och kan detta hjälpa mig så är det bara bra - jag ger det en ärlig chans! Nästa gång vi träffades så började hon fråga vad jag tyckte om förra besöket. Hon frågar mycket om mina känslor - svårt för mig. Jag vet inte alltid vad jag känner eller hur jag ska kunna förklara vad jag känner. K sa en bra sak - att jag lever så mycket uppe i mitt huvud, i alla mina tankar och planer och att jag måste våga känna mer. Att jag måste våga leva med hjärtat mer. Jag känner att hon har nog rätt så mycket rätt i sina ord, jag "stänger" lätt av mina känslor för att analysera och resonera kring saker istället. Kanske är lättare att inte känna alltid utan bara försöka vara "förnuftig". Nu känner jag att jag svamlar, svårt att förklara vad jag känner (och tänker)... Hoppas att ni kanske känner igen er lite och isåna fall kanske ni kan komma med goda tips :)

Nu ska jag snart köra till jobb, eleverna kommer in för upprop idag så det är en lång arbetsdag! Vår nya "etta" har upprop först på kvällen, vid 18.30 och då med sina föräldrar så jag tog en liten sovmorgon imorse...

Hoppas att ni får en bra vecka!
/Kramar

fredag 8 augusti 2014

Tillbaka på jobbet

Igår började jag att arbeta igen och idag snurrar huvudet. Tala om att slänga sig rakt in, ingen mjukstart här. Visst det är skoj att komma tillbaka och träffa kollegor och allt det men jag var helt färdig igår! Blev en lugn kväll i soffan, jag och sambon såg på några avsnitt av Tv-serier och bara tog det lugnt.

Hade ett bra samtal med E-K i onsdags, kom fram till ett mål/utmaning. Om jag är mer hungrig när jag har ätit en portion, vilket jag ibland är så ska jag våga ta om och då inte bara ta sallad eller grönsaker utan ta av allting, skapa mig en ny "miniportion". Efter alla mina samtal och min behandling så känner jag att jag är så låst vid en "normal" portion att jag vågar inte släppa på de ramarna och äta mer. Ibland känns det som en nackdel att jag är så insnöad på normalportioner - hur ska jag våga gå utanför ramarna?

Så trevlig fredag till er alla!
/Kramar

tisdag 5 augusti 2014

Tiden går fort!

Nu har sommaren i princip försvunnit, både vädermässigt och tidsmässigt. På torsdag börjar jag arbeta igen, sambon började redan igår... Har hänt massor här! Såg att sista inlägget var i början på Juni, men ni behöver inte oroa er - jag är kvar :)

När sambon började sin semester så började också våra sommarplaner här hemma, vi har arbetat massor ute i trädgården med vårt nya staket. Tog ungefär två veckor! Men vi har gjort allting själv och tala om att det blev fint. Sedan var vi en vecka uppe i fjällen, i Idre Fjäll som ligger i norra dalarna. Vi hade en kanonvecka med forsränning, mountikbike, 3dagars fjällvandring med övernattning i tält osv. Kunde inte haft en bättre vecka! Hemma igen så hade vi två veckor kvar innan sambon började arbeta. Har blivit en del träning, inte kan det fina vädret gå till spillo. Har blivit havsimning, cykelrundor och löprundor. Såklart även dagsutflykter till Kullaberg, Båstad, Helsingör mm. Haft vänner, släkt på besök och grillat, badat mm. Känns lite jobbigt att komma tillbaka till arbetet nu, njuter av ledigheten ännu!

Så hur går det med "sjukdomen" då? Det är ju den jag egentligen ska skriva inlägg om, hur jag blir friskare och friskare... Just nu känner jag mig relativt fri och kan äta rätt så obehindrat men det kan variera från dag till dag. Precis vid förra inlägget så hade jag ju gått upp rätt så mycket i vikt, troligtvis pga av medicinen jag tog för när jag slutade med den så försvann de kilona jag gått upp. Jag/vi har haft en aktiv sommar och fast jag har kämpat för att äta mer har jag tappat lite till i vikt, så just nu kämpar jag (ännu en gång) för att gå upp något kilo till. Ska till min samtalskontakt, E-K imorgon och jag vet att hon inte kommer att bli så glad att jag har tappat under sommaren....

Men nog om det - ville bara berätta att jag lever :). Är det något ni undrar över eller vill jag ska berätta mer om mina sommaräventyr så säg till. Bilderna nedan är från vår fjällvandring. Först lite snö och sedan renar...

Fast jag inte skrivit själv så har jag läst era bloggar flitigt i sommar, gör det mest på ipaden och det är så svårt att kommentera, därav har ni inte fått kommentarer - sorry....
/Kramar




måndag 16 juni 2014

Oj, vad det har hänt saker här!

Vet inte ens var jag ska börja, har hänt en hel del i mitt liv nu sedan jag skrev sist.... Samma dag jag skrev (5/6) så var det bestämt att jag skulle hämta min brorson, F. Så på tåget och mötte upp honom, sedan var det biodags. Vi såg på Rio 2, riktigt rolig och bra film - vi både gillade den. Sedan hämtade sambon upp oss och vi körde hem till oss.  Vi bestämde oss i bilen på vägen hem att köpa med oss mat, killarna i bilen röstade på pizza. Jag bestämde mig för att ta mig själv i kragen och faktiskt äta en köpepizza! Valde en vegetarisk och åt lite mer än hälften.... Vet inte om det var mitt jävla anamma eller min brorsons inverkan, vill inte påverka honom med mina konstiga matvanor. Ni som själva har barn eller umgås kring barn vet ju hur snabba de är på att plocka upp sådan så det blev varsin glass på kvällen också. Dagen efter bestämde F att vi skulle baka, så vi satte igång med chokladmuffins och havrekakor. Jag kan ju inte stå där och säga att jag provsmakar inte eller att jag inte vill ha - jag vill ha ett avslappnat och naturligt förhållande till mat och då måste jag också bara våga ibland!Så helgen med min brorson F blev en helg i friskhetens tecken, jag vågade massor och nu kan jag säga att jag är lite stolt över mig själv den helgen!

Så vad har hänt mer??? Läkaren på gynekologen ringde samma dag jag var på väg för att hämta min brorson. Mina provsvar såg bra ut men fortfarande ingen menstruation så hon ville att jag skulle börja att ta ett gulehormon för att se om det kunde starta en blödning. Började att ta tabletterna på torsdag kvällen (den 5/6) så igår på morgonen (söndagen) tog jag sista tabletten. Nu hoppas jag bara att det kommer igång i dagarna. Mindre roligt är dock att det har gett mig rejält magont! Redan på söndagen började det knipa i maten och jag har känt mig rätt så orkelös.... I lördags skulle vi iväg och springa en motionstävling, en enkel och platt bana - såg lovande ut för personbästa men jag åkte därifrån besviken och mådde rejält dåligt. Redan på uppvärmningen så var kroppen seg och trött (fast jag vilat flera dagar) och benen hade ingen kraft i sig. När startskottet sedan gick så var det tungt från början och bara efter någon kilometer fick jag håll (vilket jag aldrig brukar få) och sedan kom magontet. Det gick bara inte att trycka på och springa snabbare, orken fanns inte där och jag fick direkt ont i magen. Var längesedan jag sprang en mil på ett sån dålig tid - grymt besviken! Den kvällen hade jag så grymt ont i magen och även hela söndags förmiddagen.... Vet att en tid på en tävling inte är allt, men jag har fortfarande svårt att släppa besvikelsen på mig själv - kände mig rätt så värdelös, oduglig och sämst hemma sedan!

En biverkning av tabletterna jag har tagit är att de kan ge viktuppgång, och de har det nog gjort. Känt det lite på mig att jag har gått upp i vikt och nu vet jag inte om det beror på medicinen eller att jag helt enkelt har ätit för mycket. Men imorse när jag ställde mig på vägen så... +1,4kg. Rätt så mycket för två veckor... Visst det kan kanske vara så att mensen ska snart komma igång och jag väger mer pga av det.... Just nu intalar jag mig själv det, så att jag inte blir restriktiv och börjar att dra in. Jag vill leva så som jag gjort under dessa två veckor, dessa två veckor har ändå varit rätt så  "fria"...

Så mycket har hänt och mycket lär det hända. Nu hoppas jag bara på att mensen kommer igång :)

Vad har hänt i era liv?
/
Kramar

torsdag 5 juni 2014

Rörigt... och vad vet jag?

Usch vad mitt liv är rörigt just nu! Full rulle på jobbet, tusen saker igång samtidigt som ska avslutas och donas med... Sedan känns det rörigt i mitt huvud nu också, så många tankar och funderingar - får ingen rätsida på dem. Okej - jobbet kan man inte göra mycket åt, är bara att bita ihop och göra klart allting innan semestern. Betar av den ena punkten efter punkten, ser väl ingen avslut på listan ännu men det kommer kanske... Men det andra kanske ni kan hjälpa mig med :)

Varit på samtal hos E-K igår och vårt mål sedan tidigare har ju varit att jag ska väga mig en gång i månaden. Har inte ställt mig på vågen fören på måndagen, dags igen. Visst jag har varit nervös/orolig i helgen över att jag inte har haft kontrollen. Har varit en väldigt annorlunda månad med helgdagar, kalas, Göteborgsvarv mm. Jag har helt enkelt inte kunnat leva efter vanliga rutiner, skönt då att släppa på det men oron kom ju lite till helgen.... Kunde ändå rätt så bra slå oron ifrån mig då det helt enkelt varit annorlunda. Mitt och E-K mål har varit att gå upp cirka 3-5hg i veckan, och nu går jag upp 3hg på en månad.... Ena delen i mig (den sjuka) säger skönt du har inte överätit... men samtidigt blir jag besviken. Jag har kämpat och verkligen försökt att öka portionerna, äta mer extra/utöver men jag lyckas inte.... Samtalet igår var inte heller bra, kändes som att hon inte var närvarande. Jag vet inte vad vi kom fram till eller problemet är väl att jag vet inte vad jag ville ha sagt. Vad är mitt problem? Bestämde oss för att prova att väga mig var 14 dag för att se att det går åt rätt riktning. Vet inte om det är bra, men det känns som att jag inte vet något nu!

Kaos i huvudet och jag får ingen ordning i huvudet!
Hoppas att eran vecka varit bättre :)
/Kramar

söndag 25 maj 2014

Härlig helg och badpremiär!

Nu, äntligen är det värsta snart över. I fredags skrev eleverna de sista nationella  proven och jag hade väskan full av prov som jag har suttit över nu i helgen. Men känslan i fredags var skön, jag kände att jag kunde andas ut. Eftersom jag är ämnesansvarig har jag ett ansvar kring det nationella proven, de ska räknas och packas till olika salar, allt material ska finnas och vakterna ska komma i tid mm... Vet att jag stressar upp mig för att det inte ska flyta på. Tror att vi lärare stressar upp oss mer kring de nationella proven än vad eleverna gör!

På fredag eftermiddagen åkte jag ner till sambons jobb och mötte upp honom. Vi körde vidare till en cykelbana vi ville testa. Mötte upp två av hans kompisar och så upp på cyklarna för oss alla.  Vi cyklade var för sig och jag hade bestämt innan att cykla tre varv (1mil per varv). Förra gången jag cyklade banan gick det långsamt, vi pratar om brutalt långsamt, var en triathlon tävling och jag var sämst av alla på cykeldelen. Läs om det här (ifall ni vill...) I fredags gick det snabbt (riktigt snabbt för att vara mig). Tror inte att jag har haft den snitthastigheten någon gång innan. Jag bara sprutade av glädje och energi efteråt.. Sambon och en av hans kompisar cyklade jag ikapp tredje varvet. Lite sugen på att hänga på dem ett varv till men var "duktigt" och höll mig till mina tre varv. Efteråt körde vi hem till en av sambons kompisar och åt gott och umgicks. En kanontrevlig kväll!! Var bestämt innan att vi skulle köpa hem mat från pizzerian och jag hade funderat under dagen ifall jag skulle äta en pizza eller inte, blev dock en bakad potatis. Nu efteråt så funderar jag ifall jag fegade ur och intalade mig själv att jag inte var sugen på pizza eller om jag verkligen inte var det. Ni vet säkert vad jag menar.... Svårigheten att veta om jag lyssnade på rätt röst när jag tänker att jag inte vill ha pizza. Vet ju inte hur länge sedan det var jag åt pizza från pizzeria, säkert flera år sedan så det är kanske dags att prova (en utmaning kanske).

Igår firade vi min pappa och hade en trevlig eftermiddag, förmiddagen igår och hela dagen idag har gått ut till att rätta och rätta lite till. Sambon och jag tog dock en paus och gick ner och badade. Var 16 grader i vattnet så det var inte alltför hemskt. Så badpremiären i havet är avklarat för i år och snart får C och jag gå ner och prova att simma lite i våra våtdräkter också. Snart är det ju dags för triathlon och då gäller det ju att simmat i öppen vatten lite innan....

Hoppas att ni alla njuter av det fina vädret och har haft en härlig helg :)
/Kramar

torsdag 15 maj 2014

Vill han förstå?

Igår var jag på samtal hos min kontaktperson, E-K. Hon var nöjd över att jag låtit bli vågen och att jag ändå kände/känner att jag kan äta rätt så fritt. Sedan kom vi in på tävlingar/lopp och att det taggar upp mig. Jag vill delta och göra bra ifrån mig! Pratade om hur jag skulle få min älskade sambon att förstå min problematik. Hon tyckte att jag skulle ta och prata om detta med honom. Så kvällen igår blev inte bra - Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå! Han kommer ofta tillbaka till "Men det är ju roligt när vi gör det tillsammans" och visst det är roligt att ställa upp i tävlingar eller springa/cykla långt tillsammans. Men i nuläget främjar det inte vårt långsiktiga mål. Här måste han hjälpa mig att hålla en bra nivå, inte att uppmuntra mig till att träna mer. Jag sa det någon gång till honom igår - Jag tror inte att du vill förstå, för det skulle innebära att vi inte gör detta tillsammans längre.  Vi måste försöka hitta andra alternativ, andra saker att göra tillsammans. Vi har ju faktiskt dansen som vi ska fortsätta med till hösten, så vi gör andra saker nu också tillsammans än att träna/tävla. Kvällen slutade med att vi båda var ledsna och att jag kände mig rätt så oduglig/värdelös. Vad är det för fel på mig - jag vet ju vad jag bör göra varför gör jag det bara inte? Känslor kom också som att han förtjänar någon bättre än mig, en tjej utan alla mina problem. Är/var rädd för att han ska inse det snart och lämna mig.

Hur upplever ni det, har era nära och kära svårt att förstå? Upplever ni att de kanske inte riktigt vill förstå? Går det att förstå denna sjukdom? Är det så att han "blundar" för att då kan vi behålla vårt tränings/tävlingsintresse tillsammans....

Snurriga tankar från mig, men jag hade varit tacksam om ni känner igen och kan ge tips :)
/Kramar


tisdag 13 maj 2014

Långsiktiga mål...

Jag har ett nytt samtal imorgon med min kontaktperson, E-K. Min "utmaning" är ju att jag inte ska väga mig under maj månad och ännu känns det okej. Tror att första måndagen i Juni kommer att vara jobbig, jag har ju ingen kontroll!!! Men nog om det, istället har jag fastnat i andra tankebanor och har lite funderingar. I lördags skulle min sambo ställa upp i en löpartävling, jag var inte anmäld utan hade tänkt stanna hemma och arbeta lite mm. Men så vet jag att han tycker att det är skoj att jag ställer upp också. Jag har ju minskat ner på vardagsträningen en del och vi båda två har ju bestämt att inte ställa upp i så många tävlingar i år. Vi båda vill ha barn och då behöver min menstruation komma tillbaka. Jag (dumt eller inte) bestämde mig för att ställa upp i tävlingen, lite skoj är det ju och jag hade inget speciellt tidsmål. När jag sedan står vid starten så taggar jag igång och jag sprang bra. Riktigt glad efteråt, både jag och sambon gjorde personbästa på milen och det är en rätt så tuff bana. Hemma igen så pratade jag med en kompis som snällt/orolig påpekade detta kring tävlingar och vårt långsiktiga mål. Då kändes det så dumt, jag kände mig korkad som ställde upp i tävlingen när jag vet att jag blir taggad av det. Har redan nästa tidsmål uppsatt när vi springer Malmömilen... Jag har jättesvårt att med att inte deltaga när sambon ställer upp i en tävling, är inte precis flickvännen som står bredvid och hejar. Jag kan inte be honom sluta att ställa upp i tävlingar, han har redan minskat ner på antalet tävlingar/lopp han ställer upp i, men det är tufft för min del.
Så såg jag nog ut efter tävlingen i Lördags...

Jag vet inte riktigt hur jag ska få sambon att förstå problematiken. Han säger ofta när vi pratar om det "Men många andra kan ju springa och träna milen/halvmara eller mara, det måste du väl också kunna". Just nu känns det som att han tror att bara jag går upp något kilo i vikt så kommer mensen tillbaka medan jag själv tror att jag tränar lite för mycket (fast jag har minskat enormt mycket på mängden). Han menar att jag tränar mindre än många i hans omgivning och de har ändå en normal menstruation så varför skulle jag inte kunna ha det.... Tänkte faktiskt att jag skulle ta och prata med E-K om detta imorgon, behöver lite tips och hennes goda tankar/råd kring detta. Om ni har goda tips eller råd kring detta också så är jag glad :)

Annars får vi kämpa vidare!
/Kramar

fredag 9 maj 2014

1000-dagars jubileum och livet rullar på....

Såg att det var länge sedan jag skrev, sitter hemma och läste lite bloggar och kom på att det är nog dags för mig att uppdatera lite själv :) Hoppas att ni är intresserade och orkar att läsa....

Sist jag skrev var precis innan vårt 1000dagars jubileum, blev en bra dag. Vi åkte ut till ett strövområde med en fika-ryggsäck och gick en långpromenad. Lite andra ärenden och sedan vilade vi ett tag hemma. På kvällen var vi ute och åt på lyxrestaurang. Det var japanska tapas - tala om gott med olika dumplings, wok mm! Vad som inte var bra är som vanligt mina förväntningar - jag målar upp en bild av en perfekt dag och så blir jag besviken. Dagen efter blev desto bättre! Hoppas att ni blev lite nyfikna men det blev en minnesvärd dag för oss - 2 Maj 2014 kommer vi inte att glömma bort. Kan ni gissa?

Har faktiskt inte haft mycket ångest kring vikten, siffrorna. Nu är veckorna så "onormala" att jag kan inte ha kontrollen och just nu känns det skönt att släppa kontrollen. Visst, jag vill fortfarande ha mina rutiner och ramar och all kontroll har jag inte släppt, men jag känner att jag har lättat på behovet. Jag kämpar och försöker ta varje dag som den kommer, inte planera och organisera allting flera dagar i förväg. Igår bestämde jag och sambon att vi äter på thaistället innan teatern ikväll, tidigare ville jag veta var vi skulle äta på måndagen - så jag kunde planera veckans middagar på ett bra sätt....

Hinner inte mer, dags att bege sig till jobb! Hoppas att ni får en underbar fredag
/Kramar

onsdag 30 april 2014

Gårdagens samtal

Så här kommer en resumé av gårdagens samtal med E-K. Som vanligt var det ett bra samtal, hon förstod att jag kände mig frustrerad. Jag provar nya saker och jag vågar men ändå inte fullt ut, precis som att jag ska komma lite "lättare undan". Ni som känner igen er vet vad jag menar :). Vi kom iallafall överens om att prova att inte väga mig hemma under maj-månad. Lite nervöst, imorse ville jag bara prova vågen - se vad den sa... Lyckades att hindra mig själv, lite bra iallafall. Tror att det är nyttigt för mig att våga släppa på den kontrollen. Vi var båda överens om att jag inte efter någon vecka får börja oroa mig och dra in/kompensera utan nu under hela månaden ska jag leva "fritt". Efter månaden får vi se hur det har gått, vi måste iallafall testa något nytt! Ska tillbaka på samtal om ca 2 veckor för att få lite nytt pepp/mod och chans att prata av mig.

Vad händer mer??? Imorgon firar jag och sambon 1000 dagars jubileum (1000 dagar sedan vi träffades för första gången). Vi ska ha picknik på dagen, gör en egen korg och beger oss ut i naturen. På kvällen sedan ska vi ut och äta på lyxrestaurang. Tänk vilken tur jag hade för 1000 dagar sedan som fick chansen att träffa min älskling! Kan inte med ord säga hur mycket han betyder för mig. Vill att morgondagen ska bli en av de bästa dagarna vi har tillsammans.... Så får vi se vad dagen ger :)

Hoppas att ni alla får en underbar valborg och första maj
/Kramar


måndag 28 april 2014

Plus och minus....

Om jag tänker tillbaka på veckan som har gått - intensiv vecka! Vad har varit bra och vad har varit mindre bra, älskar självreflektioner. Igår på kvällen var jag nervös, orolig, fundersam - då gick annat plus- och minustänkande i mitt huvud. Den dagen åt jag glass och fast dagen efter sov vi länge så då blev det inget mellanmål på förmiddagen - har det nu blivit jämnt eller har jag fått i mig för lite eller för mycket..... Ja, ni känner kanske igen er så jag behöver inte fortsätta det tankespåret. Vad som var positivt var att jag relativt lätt kunde lägga tankarna/funderingarna åt sidan. Jag menar, vad kunde jag göra åt det igår - har jag ätit för mycket är det väl bara bra eftersom jag fortfarande har lite kvar att gå upp och har jag ätit för lite är det inget jag kan göra ta igen precis innan jag ska gå och lägga mig. Bestämde mig för att låta det vara och så får det visa sig när jag väger mig. Så ett plus för att jag kunde låta de negativa tankarna, alla funderingar inte pocka på för mycket!

Vad som var minus var att det hade gått sådär - jag hade gått ner cirka ½ kg. Inte bra! Nu vet jag inte riktigt vad som gått "fel" - ett missat mellanmål ger inte en viktförlust precis som en extra glass inte gör att jag går upp i vikt! Kanske har jag rört mig lite för mycket i vardagen, varit igång mycket under veckan med både det ena och det andra. Vet inte riktigt men jag får fundera på det och vad som är ännu viktigare kämpa vidare i veckan som kommer. Imorgon har jag samtal igen med E-K, så jag får fundera över min egen "maj-utmaning". Kanske ska låta bli att väga mig under maj-månad.... Kan ju väga mig hos E-K ifall hon vill veta vikten. Vad tycker ni?

Hoppas att ni njuter i det underbara vädret!
/Kramar


fredag 25 april 2014

Oj, vad tiden rann iväg....

Galet vad snabbt tiden gick - jag hade påsklov och helt plötsligt var det över.... Hade iallafall en trevlig påsk, var runt en del bland släkt och vänner men det är väl så det ska vara. Jag upplever att jag fortfarande har problem när det kommer till rutiner, jag vill ha mina vardagsrutiner - är mycket lättare att veta att jag får i mig tillräckligt (ätstörningen vill ju inte att jag får i mig för mycket heller...). När jag äter en vardag; frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika så har jag rätt så bra koll och kan variera mig rätt så fritt. När det sedan är helg och det blir lite annorlunda matplanering så fixar jag det när det endast är någon dag, typ lördag och söndag. Men nu under helgen blev det lite för många dagar och jag kände mot slutet att det var osäkert... Alla dumma tankar/frågor kom upp, har jag ätit för mycket eller för lite? Varför är det svårt att lita på sin kropp (och sina hungerskänslor)? Kommer inte min kropp att säga till mig ifall den behöver äta mer? Jag måste våga lyssna på min kropp och vad den säger till mig! Måste våga släppa på kontrollen!
Bet faktiskt ihop och bestämde mig för att inte börja räkna, dividera mer utan att ta dagarna som de blev. Fixade det ändå bra, nu vet jag ju inte hur det har blivit viktmässigt då jag väger mig först på måndag men det är kanske inte det viktigaste. Det viktigaste är kanske att jag tog dagen som den blev - inte planerade och styrde allting kring mina rutiner.
Vad som också fick mig att fundera är att jag känner mig friare de helger då jag inte ska väga mig på måndagen efter - som att jag vågar mer. Nu ska jag till nytt möte med min samtalskontakt på tisdag och jag funderar faktiskt på att minska på tillfällena lite mer. Kanske bara väga mig en gång i månaden, lite orolig att det är ett för stort steg - får suga på den karamellen lite :). Eller vad tycker ni?



Nu är det iallafall fredag och jag har ett kvar timmar kvar på jobb (har en kortare paus nu) sedan är det helg!
Lyxigt härligt!
/Kramar

tisdag 15 april 2014

Gårdagens samtal

Hann/orkade inte skriva igår efter samtalet. Det gav iallafall många tankar och funderingar, gillar verkligen det med våra samtal! Först pratade vi mycket om hur det hade känts att inte väga sig förra måndagen och kom överens om att från och med nu att jag bara ska väga mig varannan vecka. I framtiden ska jag inte väga mig alls, men vi tar små steg i taget.... Kom sedan in på lördagens händelse och hon gav väl svar ungefär som jag förutspådde :). Visst är det konstigt, fast jag vet vad E-K kommer att säga behöver jag höra det ändå... Jag måste sluta uppföra mig som en trotsig tonåring när det kommer till liknande händelser! Vad vi sedan fastnade på och pratade om länge var vilka tankar är ätstörningens och vilka är egentligen mina. Jag sa ju rätt så bestämt att jag "Tycker inte om hamburgare", men innan ätstörningen hade jag inte problem med att äta hamburgare, inte det godaste men okej att äta. Är så lätt att plocka bort maträtter med kommentarer om att man inte gillar det - men hur vet man att det är jag som inte gillar maten, att det inte är ätstörningen som talar. Hur gör ni för att veta skillnaden på vilken mat jag själv inte gillar och vilken mat ätstörningen säger åt mig att jag inte gillar?

Vi fortsatte med en annan bra diskussion - Onödiga kalorier. I lördags på SM-finalerna så bjöds det på lite godis mm från utställare/försäljare mm. Vi stannade till vid ett ställe där det fanns Geisha-choklad. Har alltid tidigare gillat Geisha men det var riktigt länge sedan jag åt det. Så när de andra tog en bit tog jag också en och om vi säger så att det var ingen hit längre. Efteråt kändes det som onödiga kalorier - det var ju inte ens gott! Likadant om vi ex är ute och äter eller fikar och man tar en kaka/efterrätt som inte är så god - då känns det direkt onödigt. Om jag ska ta något "sånt" så ska det vara riktigt gott - annars är det onödiga kalorier. Normala (friska) personer tänker ju snarare "Ok, detta var ingen höjdare då vet jag det till nästa gång och väljer inte detta igen". Känner ni igen er i mina tankar?

Hoppas nu att er påsk bli fantastisk!

/Kramar

måndag 14 april 2014

Inför dagens samtal

Varit en intensiv helg, så jag har inte haft mycket tid att tänka och oroa mig - tur det! Förkylningen gick över så det blev lite träning i helgen. Jag och sambon körde ett långsamt distanspass löpning, gäller att träna inför Göteborg Halvmara. Kände av att det var länge sedan jag sprang så lång tid! I vanliga fall springer jag till jobb en gång i veckan och det tar runt 1 timme och 11-15 minuter. I lördags hade vi planen på att vara ute 2 timmar och 10 minuter. Min sambo har ju gradvis vant sig vid längre distanser. Efter ca 1½ timme började jag känna av det och på söndagen var det lite ömt i musklerna.... På lördagen sedan var det snabb frukost och sedan köra ner till Malmö - SM finalerna i innebandy. Min sambo (och hans familj) har spelat och alltid gillat innebandy, så finalerna i Malmö är ett måste. Själv hade jag nog inte tittat på innebandy innan vi träffades men nu kan jag tycka det är roligt att se på och då speciellt finalerna :).

Problemet med Malmö Arena är att man får inte plocka med sig mat in själv och de serverar bara "skräp"! Resterande i sällskapet brukar köpa varsin hamburgare... Inte riktigt i min smak - Vet att detta inte ska vara ett problem, att jag måste lära mig äta detta också.  Men i lördags gick det inte. Oron växte och min irritation blev större, jag var irriterad på mig själv att jag gör detta till ett problem! När jag blir på det humöret orkar jag inte stå i kö heller och köerna där är långa i pausen. Precis när herrmatchen startade såg jag några i raden framför mig som löpt pastasallad med kyckling så jag skyndade ut och handlade en sån till mig, kände mig bara jättekrånglig när jag skulle förbi alla på raden för att jag inte hade handlat mat till mig i pausen som de andra... Jag har svårt att släppa irritationen på mig, varför beter jag mig på detta viset? Vad är mitt problem, hur svårt ska det vara att äta en hamburgare en gång - även om jag inte tycker det är gott. Känner att jag krånglar och är till besvär, speciellt efteråt när sambons pappa säger något i stil med "Hoppas du tycker det var värt det även om det var svårt att hitta mat du ville ha". Vet att han menar väl (och jag tycker det är roligt - fast jag inte gillar maten där!) så känner jag att jag är besvärlig...

Detta är något jag ska ta med mig till samtalet med E-K idag. Fast jag vet redan vad hon kommer att säga.... Att det var bra av mig att jag gick ut och köpte pastasalladen, fast jag kände mig obekväm. Men att jag från början bara skulle ha tagit hamburgaren. Att jag kan inte styra människorna runt omkring mig utan att jag måste lära mig att anpassa mig... Eller vad tror ni att hon säger?

Var igår (söndag) en okej dag ändå. Insåg att det är inte mycket jag kan göra men jag var lite orolig på kvällen över vad vågen ska säga nästa morgon (=idag). Imorse var det nästan obehagligt att stiga upp på den - hade ingen aning om vad det skulle stå, jag hade lika bra kunnat gå upp i vikt som ner i vikt... Jag hade inte kontrollen! Hade inte hänt mycket, upp lite och det är ju bra!

Så nu får vi se vad som sägs under dagens samtal, blir kanske ett inlägg till senare idag :)
/Kramar

onsdag 9 april 2014

Osäkerheten - att inte veta

Det jag trodde skulle bli en jobbig utmaning ändrade sig och blev ännu jobbigare! Egentligen är det kanske bra - jag måste lära mig att lyssna på kroppen och våga lita på man inte tappar kontrollen bara för att ens vecka blir annorlunda. På kvällen i lördags blev jag förkyld. Förkylningen har suttit i, först nu jag känner att det har släppt greppet och jag mår ok. En sak jag arbetar med är att våga bryta vanor och gå utanför mina ramar - att inte planera allting... Min vecka är rätt så planerade, måste väl det för att få ihop vardagspusslet. På måndagar går jag på gymmet, onsdagar springer jag till jobb och på fredagar simmar vi. Jag har verkligen ingen aning om hur det kommer att gå och det skrämmer mig! Jag är inte rädd för att gå upp i vikt egentligen, jag är rädd för att jag inte har kontrollen.



 Ingen träning då jag varit förkyld!!!





Denna veckan har det inte blivit någon träning eftersom jag varit så förkyld, hade inte orkat även om jag försökt. Just nu har jag ångest/oro för att jag inte har tränat, inte för att jag skulle tro att jag skulle tappa i kondis eller så - det vet jag att jag inte gör. Jag har ångest för att jag inte tränar som jag brukar, jag vet inte hur detta kommer att påverka min kropp (läs: vikt). I måndags vägde jag ju mig inte heller, nu kommer jag inte ha någon susning om vad vågen säger på måndag!

Okej - jag ska vara ärlig... Förra veckan var det skönt att jag inte skulle väga mig på måndags morgonen, jag åt vad jag ville och tänkte inte på måndagen... Var sushi när vi åt ute och kaka/tårta på dopkalaset och sedan "afternoon tea" mm. Det är väl nu jag får tackla förra veckan och denna veckas avsaknad av träning. Nu när jag sitter och skriver på detta inlägg så tänker jag på hur jag ska ta mig an detta. Jag kan se att jag har två val, å ena sidan kan jag låta ångesten ta över och börja kompensera. Detta ska jag inte göra! Mitt andra alternativ är att ta detta som en "träning" i att bryta vardagsmönstret, att om jag uthärdar detta så kommer jag ett steg närmare mitt liv som frisk. Det är dit jag vill! Lättare sagt än gjort men jag ska kämpa för att välja alternativ två!



måndag 7 april 2014

Kors i taket!

Idag - måndag - har jag inte vägt mig!

Förra samtalet kom jag och min samtalsperson, E-K överens om att jag inte behöver väga mig varje vecka hemma. Helst vill hon att jag slutar väga mig, själv vill jag komma dit men det är ett litet för stort steg för mig just nu. Vi bestämde att jag nu ett tag framåt ska väga mig varannan måndag och idag det första måndagen jag inte vägde mig. Kändes lite konstigt redan igår, oron/ångesten kom aldrig riktigt utan istället njöt jag och behövde inte fundera ifall jag åt som jag brukar på söndagar eller inte.... Imorse var det lite konstigt, jag saknar siffran, saknar att inte få veta hur det har gått. Jag saknar kontrollen helt enkelt! Men jag saknar inte att låta en siffra förstöra en hel dag!

Har varit en riktigt bra helg, dop med fika (gissa vem som tog en bit tårta) i lördags och igår var vi på "afternoon tea" i Mölle. Måste rekommendera det ifall ni är i området någon gång. Deras scones var bara helt underbara! Jag åt gott, både soppa, snittar, scones och kakor - fick inte ångest efteråt. Hade redan bestämt mig innan att äta vad jag ville och inte må dåligt över det! Ibland är det konstigt, jag kan ta beslutet att som igår, äta gott och njuta av det utan att få ångest och då bara gör jag det. Medan ibland går det inte att äta en extra tomatbit utan att få ångest.

Nog om det... En ny vecka och jag börjar den med att vara förkyld så det blir till att ta det lugnt idag. Lite trist men så är det. Hoppas att ni har haft en underbar helg!
/Kramar

torsdag 3 april 2014

Tisdagens samtal

Var på tisdagen nere på samtal igen hos min kontaktperson, E-K. Ett riktigt bra samtal, först började vi att diskutera varför jag mådde så dåligt en vecka. Att jag låter mitt mående bestämmas av en siffra på vågen, har det gått för bra eller inte tillräkligt bra... Så första målet vi bestämde var att jag inte ska väga mig varje måndag hemma. Denna måndagen som kommer ska jag inte ställa mig på vågen, lite nervöst och osäkert... Nu vet jag ju inte hur det har gått... Bra övning för mig, jag måste ju släppa på kontrollen!

Andra saken vi pratade var hur mycket omgivningen påverkar mig (speciellt när jag inte mår så bra). När min älskade sambo fyllde år bjöd vi in familj och släkt på litet kalas. Vid middagsbordet kom då diskussioner upp om 5:2 dieten, hur god men onyttig tårtan var - "Jag ska nog bara ha en liten bit till, tårtan var ju så god jag borde inte, nu blir jag ju bara tjockare...". Hatar alla såna kommentarer, själv kämpar man med att äta en normal bit tårta och då få höra det. E-K tyckte att jag i de lägena måste säga ifrån och jag kan hålla med henne. Mat, dieter och skuldkänslor kring maten är inget jag tycker man ska diskutera alls vid middagsbordet!

Så nu har jag lite nya utmaningar att jobba mot, lagt in lite fler "förbjudna" livsmedel också att träna på. Vill bli frisk och då måste jag göra jobbet!

Hoppas ni har det bra i vårvädret!
/Kramar

måndag 31 mars 2014

Blev en bra vecka och en underbar helg!

Kan ju inte annat än att ha älskat vädret denna helg! Om förra helgen var hemsk, inte vädermässigt mitt mående så har denna helgen varit kanon! I förra veckan pratade jag och sambon ut ordentligt (igen....), vi umgås för lite tillsammans. I princip varje kväll fastnar vi i soffan med varsin ipad, måste bli bättre på att lägga undan den och prata mer med varandra. Jag måste berätta för honom när det blir jobbigt för mig och inte bara gå in i min värld. Vad som har varit jobbigt för mig sista tiden är att han 2 av 3 helger springer långpass (runt två timmar). Långpass är himmelriket i min värld, älskar att vara ute i solen och bara nöta kilometrar - men just nu är det inte en rimlig belastning för mig... Jag har ofta tränat tillräckligt under veckan men vill ändå ut - bara för njutningen. Då blir det tufft när han byter om och ger sig ut och springer. Där ska jag gå hemma och göra hushållssysslor... Visst jag kan göra annat men ofta har vi massor av saker att göra hemma. Sitter oftast kvar som en liten tagg i mig många timmar efter att  han har kommit hem och jag kan reta mig på det redan innan. Vi pratade ut om det och bestämde oss för att prova lite andra tider som han ska springa sina långpass på.

Igår var det underbart väder här nere i skåne, vi var bara tvungna att ta ut våra racercyklar för en kortare runda! Tala om att det var härligt att känna fartvinden och att sussa fram på vägarna. Lite ovant i början, var längesedan jag cyklade men man kom snabbt in i det igen. Blev en kort (och långsam) runda, men meningen var ju inte att "träna" utan bara att njuta!

Imorgon har jag samtal igen med E-K, min kontaktperson. Hoppas nu att det har gått bra. Imorse när jag ställde mig på vågen hade jag gått upp lite igen så det är på rätt väg. Bara det gör mig glad :). Berättar mer hur det har gått efter samtalet.

Hoppas att ni alla får en underbar vecka

tisdag 25 mars 2014

Ljuger jag - bättre sken utåt än vad det var!

Visst jag sa till mig själv att jag skulle kämpa vidare förra veckan.. Jag gick upp i vikt fast jag dragit ner på ND. Jag sa till mig själv att det var okej, att jag skulle fortsätta våga och äta mer utöver - Bra att jag fixar det utan ND. Mitt mål är ju att kunna ta bort de helt, nu dricker jag bara de dem dagarna jag tränar. Men jag blev rädd! Rädd för att jag gått upp i vikt av "vanlig" mat. Jag gav en bild utåt att jag skulle kämpa och inte låta sjukdomen styra, men jag ljög. Sjukdomen fick styra förra veckan och i söndags mådde jag hemskt! Jag var besviken på mig själv, kände mig värdelös och totalt oduglig. Jag säger att jag vill bli frisk men jag arbetar inte för det (inte ens det fixar jag..). Så ni förstår kanske att jag var och är besviken på mig själv. Igår (måndags) när jag ställde mig på vågen hade jag gått ner i vikt - såklart blev jag ännu argare på mig själv. Känner mig falsk, säger en sak men gör en annan. Är så otroligt svårt att kämpa emot sjukdomen stundvis. Tror inte att någon som inte har varit i karusellen kan förstå hur starka "rösterna" är.

Idag har jag bestämt att jag ska inte vara så klankande - visst det gav ett bakslag. Jag har massor kvar att arbeta på. Det var jäkligt korkat av mig att låta sjukdomen vinna förra veckan. Men nu är det en  ny vecka och jag kan ta nya tag. Jag ska ta nya tag! Jag ska dra lärdom av förra veckan, tänka tillbaka på den när det är tufft nästa gång.

Jag tror och har insett att bakslag kommer vi alla att få och får. Att jag lät sjukdomen vinna förra veckan gör inte mig till en oduglig person. Jag är mänsklig och förra veckan hade jag det tufft. Om jag nu försöker att dra lärdom av förra veckan, faktiskt hitta det som gick bra och det som jag kan utveckla.

Så jag ljög kanske förra veckan, gav ett lite gladare intryck än vad som fanns i mitt huvud - men jag ville tro på det jag skrev. Jag ville tro att jag skulle orka kämpa, men kom inte hela vägen fram....

Men som jag skrev ovan - Ny vecka och nya tag!
/Kramar




tisdag 18 mars 2014

Hur går det? ND bara när jag tränar....

Efter samtalet förra veckan, precis en vecka sedan jag var hos min kontaktperson, E-K. Vi bestämde att jag "bara" skulle ta ND de dagar jag tränar. Gjorde det under förra veckan och även under denna. Har verkligen tänkt på att jag måste äta mer varje dag, att kompensera för att inte ta ND. Målet var ju att inte gå ner i vikt, gärna gå upp lite. Såklart gjorde vågen ett hopp uppåt i måndags (och lite för stort hopp enligt äs). Just nu intalar jag mig själv att det är naturligt att vågen går lite upp (och ner), det är okej. Häng kvar med de ökade portionerna och de lite extra... Vad är nackdelen att jag gick upp lite mer än vad äs sa vad ok? Jag menar att jag har ju ändå lite till att gå upp. Jag vill ju upp i normalvikt, få min kropp att fungera normalt. Att vikten pendlar är normalt. Bra träning för mig att våga fortsätta. Jag tänker inte panga ur! och gör inte ni det heller

Det är inte värt att vika sig för äs igen, varje steg bakåt gör bara att jag har ännu längre väg att gå framåt. Just nu är jag jäkligt trött på att den vägen inte tar slut, och då är jag ju bara dum om jag gör den längre!

(så ni där ute - häng med så vägen blir kortare!)
/Kramar

onsdag 12 mars 2014

Gårdagens samtal

Var på samtal igår hos min E-K. Ofta går jag därifrån med många nya tankar och funderingar men ändå en liten boost med ny kämparanda. Precis som det ska vara kanske....

Vi pratade en del om lördagen, inte alls skuldbelagt eller så utan vilka lärdomar jag kan dra av det och hur mitt agerande påverkade andra människor. Att jag vid nästa tillfälle kan tänka på det och fundera på hur jag kan agera annorlunda. Att inte vika mig för sjukdomen/mitt kontrollbehov och bli så låst. Hon menade och påpekade ändå att fast mitt handlade i stunden inte var okej så har jag ju reflekterat över det efteråt och det är ett steg i rätt riktning.

Mer så pratade vi en del om ND, för mig är det en trygghet. Jag tar en om dagen, ska ju gå upp lite till i vikt men det är svårt och fast jag tar ND så är jag i princip viktstabil. E-K menar att jag måste minska på ND och börja äta mer mat istället, hitta ett normalt ätbeteende. Hon belyser att det är lite "sjukt" att träna som jag gör och sedan ta ND för att kunna hålla vikten. Vi bestämde för att jag ska öka mer på maten, lättare sagt än gjort, och bara ta ND de dagar jag tränar (3 gånger i veckan). Visst jag håller med henne, jag kan inte träna 3 gånger i veckan och inte äta vanlig mat för det. Hon vill inte att jag ska gå upp av den vanliga maten utan att jag ska vara viktstabil - ND på det ska sedan göra att jag går upp det sista lilla i vikt. Men det viktiga för mig nu är att lära mig vara viktstabil av vanlig mat. Men usch vad det känns tufft! ND är lite av en trygghet - känner ni igen er i det? Enkelt och smidigt, behöver inte äta mycket mer utan kan hålla mina vanliga portioner osv....

Lika bra att ta tjuren vid hornen, idag är det träningsfri dag så ingen ND. Innebär istället för knäcke till mellanmål nu på förmiddagen så blir det en macka. Får fundera på vad jag ska äta mer för att kompensera för ND under dagen... Är ju en del mer jag måste försöka få i mig

Hur upplever ni det med ND, är de en trygghet eller bara hemskt?
/Kramar

tisdag 11 mars 2014

Nytt samtal idag....

Ska snart ner på öppen-vården för nytt samtal med min kontaktperson, E-K. Försöker att fundera över vad jag har arbetat med sedan förra mötet och vad har gått bra och vad har gått dåligt.... Har försökt att fokusera på att gå utanför ramarna, men j-kla vad det är svårt! Märker av att när jag blir trött och det händer något så bara brister det för mig.... Jag måste arbeta med att bli mer flexibel, ta dagen som den kommer.... Förra veckan fokuserade jag på att vara positiv, har iallafall bestämt mig för att fortsätta med det. Alltid innan jag släcker tänka på vad har varit bra under dagen!

Helgen blev upp och ner, eftersom jag var lite trött så bara brast det för mig när det inte blev som jag planerat... På dagen åkte jag och sambon till "Hem & Villa mässan" i Malmö, meningen var att jag skulle ta tåget hem för att på kvällen gå på "tjejkväll". Fick veta i fredags att det blev inställt så jag planerade för att åka hem för arbete och för att släktforska. Sambon skulle stanna hos sina föräldrar i Malmö för att hjälpa till med lite småsaker och meningen från början var ju att han skulle se Melodifestivalen där men när min tjejkväll blev inställd så bestämde vi oss för att se Melodifestivalen hemma tillsammans. Skyndar ut till tågen från Mässan och upptäcker att de är inställda!Krångel och min sambo får hämta mig och så blir jag skjutsad hem (från Malmö), för att jag ville bara hem.... Insåg efteråt sedan att det vettiga hade ju varit att stanna hos hans föräldrar tillsammans med honom och åkt hem tillsammans senare men då orkade jag bara inte gå utanför min planering. När jag på fredagen bestämde mig för att vara hemma och arbeta på lördag em/kväll så bestämde jag mig för att göra mannagrynsgröt till kvällsmat också. Jag hade sett fram emot gröten och ville inte äta något annat som jag skulle bli bjuden på... Nu i efterhand får jag ta lärdom av hela händelsen och ifall det händer igen tänka/handla annorlunda. Mina nya ledord får vara; "Att planera är bra men jag ska inte vara rädd för att ändra när stunden kräver det"

Matmässigt har jag utmanat mig, jag har varit den som föreslagit lite "kvällsgott" i soffan. Har varit glass, äppelkaka med vaniljsås och annat...

Så vi får se vad samtalet mynnar ut i... Är ni nyfikna så lovar jag att berätta för er, lär ju bli någon ny utmaning eller så :)
Hoppas att ni har det gott i solen
/Kramar

torsdag 6 mars 2014

Börja att uppskatta det bra i mitt liv

Denna veckan har jag sagt till mig själv att istället för att fokusera på vad som inte går bra eller är jobbigt ska jag varje kväll skriva upp vad som varit bra med dagen. Detta ska vara det sista jag gör innan jag släcker lampan, förhoppningsvis somnar jag med bra tankar och då kanske jag vaknar med det också....

Veckan har än så länge gått upp och ner, stressigt på arbetet (vilket de flesta har) och full rulle på fritiden också.. Har inte hunnit att "andas" så mycket men det kommer väl snart. Ska bort ikväll också, en mek-kurs med cykeln. Ska bli skoj att lära sig lite mer om min racer, nu kan jag typ pumpa däcken och det gör min sambo ändå...

Men vad har varit bra under veckan, så här har det sett ut än så länge...

måndag
Sambon och jag satt och åt kvällsmat i köket (istället för framför TV), mysigt att bara sitta och prata om dagen.
En intensiv dag på arbetet men jag har hunnit med mycket, roligt att komma tillbaka efter helgen

Tisdag
Sambon och jag kröp ihop i soffan och började att se en ny serie - "De tre musketörerna", går på TV4. Skönt att bara koppla av ihopa
Lagade riktigt god mat på kvällen, Teryakilax med nudelwok

Onsdag
Sprang till arbetet, fokuserade inte på tiden utan bara på vilken härlig morgon det var. Lite mörkt när jag startade och såg hela staden vakna på min tur - härlig start på dagen.
Slutade tidigt på arbetet idag så jag hann hem för att släktforska lite..

Så nu får vi se vad som händer idag, kan redan se min själv skriva att jag hade ett härligt simpass imorse och så hoppas jag att jag kan skriva att "mek-kursen" var intressant och lärorik....

Så vad är bra hos era dessa dagar?

/Kramar

söndag 2 mars 2014

En söndagspromenad och Vasaloppet

Precis kommit tillbaka efter en kort promenad i lite regnigt väder.... Skönt iallafall att gå med sina egna tankar, många såna i huvudet nu. Humöret (och måendet) är väl inte på topp nu. Vet att jag inte ska vara sur/irriterad på min älskade sambo men det är jag. Känns bara orättvist att han skulle ut och springa långpass nu på morgonen, så roligt är det att äta frukost själv på söndagen! Spyr lite galla nu, men hade varit roligt att träffas/umgås lite. Igår gick hela dagen till städning och veckohandling. Idag springer han långpass och sedan vill han vila i soffan = rolig söndag. Så då förstår ni själv vilken rolig helg vi har haft! 

Skönt iallafall att våren har börjat att komma. 
Nu börjar det att närma sig för målgång på Vasaloppet, inte så spännande men värt att titta på. Hade varit roligt att åka skidor men sambon tycker inte det så det är inget vi gör.... (Märks kanske att jag är lite irriterad)

En bild från trädgården idag, söta vårblommor




torsdag 27 februari 2014

Bakslag får alla....

Var nog rätt så besviken på mig själv efter söndagens bakslag. Vi hade två fantastiska dagar i London, jag vägrade låta ätstörningen ta kontrollen. Fredagen och lördagen var härliga - mysiga stunder i London med både fika och efterrätter gav hjärnspökena stora orostankar på söndagen. Tror inte att jag medvetet drog in på mat på söndagen men jag mådde inte bra. Som sagt, det gjorde mig inte nöjd!

Igår var jag på samtal med E-K, hade ett bra samtal... Hon hjälper mig oftast att få perspektiv på saker och ting och visar mig orimligheter i vissa av mina tankar. Igår sa hon - "Tror du inte att du kommer få bakslag under tiden när du arbetar för att bli frisk? Kan du inte istället se det positiva, ni fick två fantastiska dagar i London - var glad (och stolt) över det!"

Hur ser ni på det hela? Har ni lätt att klanka ner på er själva och inte se framstegen ni gör?

Kort och koncist inlägg (iallafall hoppas jag det :)...)
/Kramar

måndag 24 februari 2014

London och "break-down"

Jag och min sambo fick två underbara dagar i London, gick kanonbra att åka ner dit. Fast vi flög med EasyJet och det gör vi inte om efter denna resan - inget bra betyg till dem. Det märks att de är ett lågprisbolag om man säger så! Nog om det, detta inlägg ska inte gå åt till att klaga på ett flygbolag som vi själva valde att flyga med...

Landade på kvällen och tog oss relativt snabbt till hotellet. Nästa morgon bjöds det på frukost - helt okej. Jag hade ju bestämt mig för att lägga dumma tankar åt sidan och äta mer fritt. Vi var på "madame Tussands", fantastisk och roligt. En runda runt och fika i "Regents Park". Sedan hann vi shoppa både sportkläder och på "Primark", billigt och bra. En rätt så kass lunch, en bakad potatis på ett köpcentrum - inte alls god.
Dagen fortsatte sedan med både det ena och det andra, gick till China Town på kvällen. Jag hade sett fram emot en god middag, men stället vi hittade var inte bra. Maten var inte god... lite besviken!

Lördagen blev kanon! Var på British museum på fm och sedan strövade vi runt i stan, fint väder och härligt. En god fika i en park i solen med te och chokladkaka. På kvällen gick vi på musikal - "Dirty Dancing". Riktigt bra musikal, hade rekommenderat er att se det men det var sista helgen det gick. Före det åt vi en underbar middag på en fiskrestaurang och avslutade där med en ingefärskaka med glass (wow). Bästa matstället helt klart under hela resan. Kvällen kunde inte bli bättre!

På söndagen var jag trött och seg, ville bara hem. Men det tog längre tid än vanligt, flyget blev försenat. Var hemma först på kvällen - några timmar senare än vad vi beräknat! Inte roligt, trött och hungrig kom jag hem, vet inte hur många gånger jag nästan började gråta under hemresan. Fick verkligen ett "break-down" igår, allting från London (matmässigt och så) kom ifatt mig. Jag överlevde det hela iallafall, som man alltid gör... Tufft, men bra för mig - att arbeta med mitt kontrollbehov.

Så ny arbetsvecka, hade gärna haft ledigt några dagar till!
/Kramar till er alla :)

torsdag 20 februari 2014

En behövlig resa!

I eftermiddag möter jag upp sambon i Malmö för att flyga till London :). En resa vi bokade lite sent men vad gör det - skönt ska det iallafall bli!. Förra året åkte vi iväg till London vid denna tiden också, våren var mycket längre kommen där. O, vad jag ser fram emot resan! Vi har packat lätt för att kunna shoppa.... Kanske inte hela tiden, siktar på att besöka Madame Tussands, British Museum och ev gå på en musikal. Förra året när vi reste så "utmanade" jag mig själv, men nu i år känns inte det jag gjorde då som utmaningar... Klart att jag ska kunna fika med både kaka ena dagen och scones nästa. Förra året "oroade" jag mig för frukosten, varför? I år - visst jag har tänkt på det men inte så att de stör mig, lär ju finnas att äta så att jag blir mätt och det är det viktiga.

Har ni några bra londontips så tar jag tacksamt emot den :)
Hoppas att ni får en bra helg
/Kramar

måndag 17 februari 2014

Detta med förutfattade meningar

Ofta önskar jag bara att jag kunde börja om, att människor i min närhet inte vetat om min sjukdom. Jag vet inte om det hade blivit lättare men jag tror det. Många människor i min närhet tar hela tiden hänsyn till mig och sjukdomen. Jag vill att de ska sluta med det, men hur kan man be dem om det på ett fint sätt? Många har förutfattade meningar och då är det svårt för mig att bryta dessa. Kan ge några exempel, ni känner kanske igen er....

Min älskade sambo kan ibland när vi ska ta en fika säga "Jag ska ha en kaka till även om du inte vill ha" eller "Ta en kaka, jag kan äta halva din om du inte vill ha mer". Ska vi äta ta kvällsfika på kvällen kan det låta "Lite sugen på glass är jag idag men du ska väl inte träna imorgon på morgonen så då vill du inte ha glass". Ett annat exempel är igår när han skulle plocka fram nötter och torkad frukt till oss, "Jag tog bara några nötter till dig, du brukar ju inte vilja ha fler". 

Annars kan det vara så också att jag får "beröm" om jag ätit något onyttigt, i fredags åt jag och sambon pizza (hemmagjord). Inte speciellt sugen på det, var helt färdig och det tar lite tid att göra pizza... När vi ätit och jag var helt färdig i soffan kommer frågan, "Var det jobbigt att äta pizza, är det därför du är så tyst nu?" Nu var det inte jobbigt för mig men det borde kanske ha varit det, iallafall säger sjukdomen det?


När vi är bortbjudna till hans föräldrar (som exempel) är det ofta ett telefonsamtal före, "Vi tänkte laga detta, tror du att ... vill äta det" eller "Vi skar upp lite frukt till efterrätt också ifall du inte vill ha tårtan/efterrätten"

Jag vet att alla gör detta för att vara snälla, men det är så svårt att bryta. Ibland har jag tänkt att äta en hel kaka när jag och älsklingen fikar men när han säger att han kan ta halva eller tar för givet att jag inte ska ha någon alls är steget för mig så mycket högre. Förra veckan var vi båda på samtal hos min behandlare för att prata om detta och som jag skrev i tidigare inlägg så blev han förvånad, han har aldrig tänkt att han säger så eller hur det påverkar mig.



Läser i era bloggar, ni som har kommit längre än mig att ni blir fortfarande studerade och ifrågasatta era val. Blir ni inte trötta på det. Jag önskar att människor ska sluta studera, ifrågasätta och hela tiden dra slutsatser kring mina val när det kommer till mat.

torsdag 13 februari 2014

Undrar ni hur det gick?

Igår var ju jag och sambo tillsammans hos E-K (min samtalsperson). Vi skulle prata om hur han kan hjälpa mig för att bli friskare. Mycket handlar om att bryta mina vanor och rutiner. Jag har vissa tvång, även om jag inte gillar ordet så vill jag ha det på ett visst sätt. Får jag det inte så blir jag orolig/får ångest. Jag tycker om att planera inför dagen, veta hur allting ska vara i förväg. Jobbat massor på att bryta lite på mina rutiner, allting från att äta vid andra tider, inte veta vad jag ska äta till middag en kväll och så vidare.

Min sambo är med på spåret, lättare att förklara för honom där vad jag menar. Var många saker som kom fram. Småsaker som han ibland säger eller gör, många gånger för att vara snäll och inte förstår att det inte hjälper mot ett friskt beteende. Kan ge några småexempel så att ni förstår vad jag menar....

Vi äter ofta något på kvällen (kvällsfika), kan vara allting från kex med ost, fruktsallad, kräm, nötter och torkad frukt till glass eller annat "lyxigt". När vi bestämmer vad vi vill ha på kvällen kan det komma "grodor" ur munnen såsom - jag är egentligen sugen på glass men det vill du väl ändå inte ha". Han blev lite förvånad igår när jag sa det, han tänker inte ens på att han säger det.

Ibland om vi är på stan och ska fika kan han säga "Jag ska ha en kaka till även om du inte vill ha någon", eller om jag tänkt ta en kaka "ta vilken kaka du vill jag kan äta halva av din (plus min egen) ifall du inte vill ha hela". Vad jag vill säga att han gör detta inte för att vara elak, utan han vill vara snäll. Han tänker  att om jag erbjuder mig att äta halva kakan så kanske hon tar en hon vill ha och inte en av de minsta kakorna istället. Problemet är väl att vad jag hör i mitt huvud är att kakan jag vill ha är så stor att det inte är rimligt att jag ska kunna äta hela, fast han äter halva min och sin egen. Visst jag vet - sjukt av mig!

Vi kom överens om att han ska försöka rucka på mina vanor lite mer och när (inte om) jag blir arg så ska han påminna mig om samtalet och vad E-K säger. Vi avslutade kvällen igår med att han lagade korv-stroganoff, lite av en utmaning.... Men jäkla vad hans korv-stroganoff är god!



Upplever ni också att människor i er omgivning har svårt att förstå sjukdomen och många gånger när de vill hjälpa så stjälper de mer. Ska fundera vidare kring detta och kommer nog ett inlägg om det :)

tisdag 11 februari 2014

Mina utmaningar och lite tankebabbel....

Vi alla har våra svårigheter med sjukdomen. För en kan det vara en speciell maträtt eller livsmedel, för en annan kan det vara att tillåta sig själv att smaka på maten (att njuta av något gott), för vissa kan det vara att äta sig mätt av riktig mat och jag kan fortsätta med exempel i all evighet. Ett livsmedel som är "förbjuden" för mig behöver inte vara det för någon annan. Här kommer ett sådan löjligt livsmedel för mig... Nästan lite pinsamt - men jag har sedan jag blivit sjuk haft svårt för banan, behöver inte gå in på anledningen då det kan trigga andra och jag vill inte överföra mina dumma tankar på er (tycker att det räcker att jag har dem...). Hos min samtalsperson senast så pratade vi mycket om att jag måste gå mer utanför ramarna, våga utmana mig själv. Att inte planera allting in i detalj och pussla för att det ska passa mina regler. Efter förra samtalet har jag funderat mycket och jag har utmanat mig själv. Visst det har gett ångest/oro - hur kommer detta att påverka. Men jag försöker slå undan tankarna med att se fördelarna med att kämpa emot sjukdomen och inte vika ner mig! Lyckats rätt så bra. I lördags (till melodifestivalen) så blev det veckans stora utmaning, när vi var och veckohandla tidigare på dagen så såg vi en bild på ugnsbakad banan fylld med choklad - och ett, tu tre. Vi gjorde det på kvällen och åt det med glass. Åt glass, choklad och banan fast jag inte skulle träna dagen efter.... Velade många gånger fram och tillbaka efter vi hade handlat med ingredienserna hem, men lika bra att ta tjuren vid hornen direkt. Tala om att det var gott! Kanske en struntsak för en annan men för mig var det en rätt så stor grej.

Min samtalsperson sa sist att jag måste bryta mina rutiner, gå utanför ramarna hela tiden - till sist kommer det att ha blivit naturligt. Så nu är det lika bra för mig att bara öva på... Ska på nytt samtal imorgon och då ska min sambo med. Vi ska prata lite om hur han kan hjälpa/stötta mig för att bli frisk. Lite nervöst faktiskt, undra vad han kommer att säga... Min sambo ställer alltid upp för mig och vill alltid hjälpa mig men ibland stjälper han istället. Han gör inte det med mening utan för att han vill bara att jag ska må bra. Ett exempel är om vi ska äta ute; Han vill alltid jag ska bestämma ställe, så att det finns något jag kan äta. Ibland försöker jag säga att bestäm du - jag får väl hitta något där jag vill äta precis som du får göra när jag bestämmer. Men då får jag tillbaka att det är inte lika viktigt för honom, han har ju lättare att äta allting. Känner ni igen er? Han vill bara att jag ska må bra men han hjälper mig inte i långa loppet. Hur får man anhöriga att förstå detta? Hur har ni gjort?

Uppdaterar er i veckan om hur samtalet gick :)

Tänkte mig ett kort inlägg, men tankarna flödade och opps... Hoppas att ni orkar att läsa
/Kramar

måndag 3 februari 2014

Vad har en siffra för värde?

Måndag morgon, nervös redan kvällen innan. Nu har ju mina söndagsrutiner ändrats.... Kommer det att bli ett säkert resultat imorgon. Jag har försökt att kämpa och äta utanför mina ramar - hur har det gått? Förra veckan var inte så vanlig, jag blev sjuk i slutet av veckan så träningen var i mindre mängd och vi åt lite mer än vanligt...Samtidigt som jag vill veta, få en siffra så blir jag så arg på mig själv - varför bryr jag mig om en siffra? Vad gör det egentligen vad jag väger, varför låter jag det påverka mig så mycket?

Gick lite för bra (iallafall för den ätstörda delen). Borde se det positiva i det, nu har jag lite mindre kvar att gå upp. Jag har förhoppningsvis kommit några steg på vägen närmare mitt mål. Men istället låter jag de negativa känslorna ta för stor plats - just nu så är det allt som florerar i mitt huvud. Frågor/tankar som "hur kan jag gå upp så mycket av 1-2 ND om dagen?", "nu är det bevisat, att minskar jag på träningen så går jag direkt upp i vikt", "jag kan inte äta onyttigt - blir direkt tjock..." Jag försöker att mota bort alla dessa dumma tankar, stundvis går det men det är tufft idag. Jag låter en hel dag bli förstörd av en förbannad siffra på vågen! Ärligt - vad är mitt problem? Är jag mindre värd om jag väger ett kilo mer eller mindre... Medan jag skriver detta inlägg nu så blir jag arg på mig själv! Det är jag som ger dessa dumma tankarna plats i mitt huvud - varför?

Jag är trött på detta nu! Varför kan jag inte bara stänga ner alla dessa tankar?
Hur gör ni???? En klubba i huvudet eller???

Hoppas att ni har en bättre start på veckan än jag har!


onsdag 29 januari 2014

Gå utanför ramarna.

Var på samtal igår hos E-K, tala om att hon sätter tankar i huvudet på mig... På ett positivt sätt ska jag säga! Vi pratade mycket om igår att jag har egentligen två "problem", dels att jag behöver gå upp något kilo mer i vikt och få igång min menstruation men mitt stora problem är egentligen mina ramar. Att jag måste ha kontrollen, allting ska passa in i mallen. Går jag utanför ramarna så kommer oron och då får jag svårt att tackla ångesten. Jag har egentligen inte jätteproblem med att jag ska gå upp i vikt, så länge det blir exakt som planerat. Enkelt att dricka ND, jag vet precis vad de innehåller!

Vad som stör mig nu är att mitt liv blir så inrutat, svårt att vara spontan. Vill att måltiderna ligger vid vissa tider, så att det blir frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika på en dag. Flyttas det om däremellan så börjar pusslandet. Inser mer och mer när jag tänker på det att mitt liv är otroligt inrutat - visst det är bra att ha ramar men de får inte styra ens liv. Jag vill välja maträtterna, det ska vara på mina villkor - jag vill veta vad det innehåller så jag vet vad jag ska äta mer under dagen.... Tänk om man bara kunde äta en måltid utan att planera sin dag runt det!

I "läxa" till nästa gång ska jag skriva upp en lista på saker jag kan göra för att gå utanför ramarna. Kommer att bli en tuff kamp att ta men det är värt det - värt det ifall det hjälper mig att mot ett friare liv. Tänk om jag bara kunde äta vad jag ville under veckan. Inser att det är inte en rimlig "utmaning" just nu, lite för stor... Vi ska börja i små steg. Har själv några tankar på lämpliga utmaningar, saker som hjälper mig att bryta mina rutiner. Men ni har kanske några idéer eller tips på hur ni gjorde :) Jag tar tacksam emot det

Hoppas ni får en fortsatt bra dag!
/Kramar

tisdag 21 januari 2014

Fokusera på det positiva

Nu räcker det! Jag har bestämt mig - inte gräva ner mig i negativa tankar. Jag måste släppa alla funderingar och allt snurrande i huvudet. De sista dagarna har varit jobbiga. Är så mycket tankar att jag har svårt att komma till ro på kvällen. Vad vill jag? Hur ska jag komma dit? osv....Min älskade sambo frågar ofta - hur är det? Du är så tyst, vad tänker du på? Värsta är att jag kan inte svara honom, för jag vet inte det själv! Allting bara snurrar i huvudet... Sedan samtalet sist med E-K, en annan infallsvinkel till ND. Ska jag sluta med dem, minska de eller hålla kvar med 2 om dagen.

Nog om det, nu ska jag fokusera på det positiva -allt bra jag har i livet
+ jag har ett jobb, visst tufft och stressigt men jag älskar det!
+ Jag har en sambo som jag älskar och han älskar mig (nog för jag har svårt att förstå varför ibland). Han ställer alltid upp för mig, stöttar och hjälper mig. Varje kväll är lika skönt att komma hem till vårt hem.
+ Jag har vänner som berikar mitt liv och förhoppningsvis berikar jag deras liv :)
+ Jag ska gå en danskurs nu till våren, födelsedagspresent av sambon som vi ska göra tillsammans (och han gillar inte att dansa så mycket - ändå gör han det för mig skull....) Har jag inte världens bästa sambo???

4 idag, kommer fler saker under veckan

När jag var på behandling i Lund så lyssnade jag på Mia Törnblom, en av hennes böcker som ljudbok. Hon gav tips att skriva ner positiva saker varje kväll. Gjorde det en tid men sedan släppte jag det - varför? Ska nog prova det igen, kan vara nyttigt...

Vad är positivt i ert liv???? 

onsdag 15 januari 2014

Näringsdrycker eller inte?

Har hamnat i en fundering, tar gärna emot era tankar och råd :)

Var på samtal igår , min samtalsperson A har ju slutat och jag har gått tillbaka till min tidigare samtalsperson E-K. Jag gick till henne innan jag blev inskriven i Lund och sedan ett kort tag efter Lund. Har alltid gillat henne massor och ville ju inte byta från början men E-K skulle opereras och sedan sjukskrivas och då var jag tvungen att byta. Lärde ju känna A och uppskatta henne så det var lite sorg att sluta hos A, men det blir nog bra hos E-K igen. De arbetar dock lite annorlunda, A ville ju att jag skulle ta Näringsdrycker - 2 om dagen för att gå upp i vikt. Nu är det ju så att jag går inte upp i vikt speciellt mycket, fast jag tar ND. Har ju i princip legat stilla viktmässigt sedan i början på april. Innerst inne vet jag ju att det funkar inte, ND var ju att ta en kort period för att gå upp de sista kilona. Men uppenbarligen så drar jag in på maten - jag går ju inte upp i vikt!  E-K tycker att jag ska slussa ut ND och koncentrera mig på att normalisera mina portioner, måltidsrytmen finns där men mina portioner är för små. Fick "portionsstorlekar" från henne och jag äter för lite. Fick en hemläxa att ta mig en allvarlig funderar kring ND och tankarna snurrar i huvudet....

ND är ju en hjälp för mig att gå upp i vikt, men de fungerar ju inte. Jag drar in på portionsstorlekarna för att kompensera det med ND. E-K arbetar mycket mer kring matsituationen medan A arbetade mer kring livssituationen och KBT-tankar. Lite skönt att kunna koncentrerar sig på "maten" igen. Visst jag äter relativt fritt, men tankarna finns där och vissa maträtter är "svåra" att äta.

Just nu så lutar det åt att jag ska nog försöka slussa ut ND, att faktiskt öka portionerna så att de ND jag tar ska göra att jag går upp i vikt. ND ska vara utöver den vanliga maten inte som en ersättning! Kanske bättre att hitta tillbaka till "normala portioner" igen och sedan komplettera med ND för att gå upp i vikt? Hur resonerar ni?