tag:blogger.com,1999:blog-9396734139527174972024-03-06T06:58:59.895+01:00Min resa mot en sund viktEn blogg för att utvärdera och sporra mig mot en sundare vikt,lyckats gå ner en hel del kilo. Tyvärr har jag lyckats för bra och fått en osund och alltför kontrollerande inställning till mat. Detta är min beskriv av min väg tillbaka till en sund och hälsosam vikt från min ätstörningUnknownnoreply@blogger.comBlogger379125tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-68191610276421822292015-05-26T14:27:00.001+02:002015-05-26T14:27:41.045+02:00Länge sen.....Oj, vad det var länge sedan jag skrev och uppdaterade er! Har hänt massor här för min del, vet dock inte om jag kan säga att jag har blivit friskare eller så men jag har hittat bättre rutiner i vardagen (och helgen). Har nu länge stått stilla i dubbel bemärkelse, både viktmässigt och tankemässigt. Har lämnat all "hjälp" hos öppen-vården. Vet inte vad jag tycker om det, att lämnat den tryggheten men jag kan samtidigt hålla med dem i deras resonemang. Sista tiden stod vi "stilla", de har gett mig alla verktyg men de visste inte hur de skulle gå vidare - arbetet ligger hos mig. Jag vet vad jag behöver göra och nu är det upp till mig hur "frisk" jag vill bli.<br />
<br />
Jag mår bra i vardagen och det mesta flyter på. Har fortfarande svårt för vissa saker och just nu utmanar jag mig inte tillräckligt, vet att jag kan mer men just nu är jag nöjd....<br />
<br />
Vi (sambon och jag) har fokus på andra saker just nu, vi vill båda bli föräldrar men där går det trögt. Dels så har min menstruation inte riktigt kommit igång efter min sjukdomstid. Skulle väl behöva gå upp något mer i vikt och träna lite mindre. Har varit på besök och utredning på gynekologiska och är på "behandling" där. Känns ju bra när jag är där och får bra besked, har ägg som är på g men gång på gång så blir det inget. Känslan då när jag inte får ett plus på stickan är hemsk, känner mig rätt så oduglig och värdelös. Vill så gärna men vi lyckas inte. Tiden går och vi provar om och om igen.... Som ni kanske förstår går mycket av min energi och tankar till detta med barn<br />
<br />
Så liten kort uppdatering om mitt liv, hoppas att någon läser det :)<br />
/KramarUnknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-84977097986778963832014-12-03T08:26:00.002+01:002014-12-03T08:26:03.611+01:00hmmmVet inte ens vad jag vill säga eller vad jag känner just nu... Men jag tänker ta fasta på det positiva, känner att jag har landat lite. Visst jag gillar inte siffran på vågen men är det värt att gå tillbaka till "kontrollen"? - NEJ! Tack <a href="http://liselotte.livskick.nu/">Liselott</a> för dina peppande ord, betyder mycket och jag inser att det är värt kampen för att bli frisk. Det är en jobbig väg att gå och i måndags var jag hos samtal hos psykologen, K, vi arbetade vidare med "övningen" och jag märker att jag fokuserar mer och mer på mig. Byter ut små ord som "man<br />
känner/tänker" mot "jag känner/tänker". Under många år har jag lärt mig att ignorera min kropp och vad den säger åt mig, jag har inte lyssnat på mina känslor och jag har nu riktigt svårt för det. Vad känner jag egentligen - inte vad jag borde känna! Att jag är värd att ha det bra, att jag också kan misslyckas utan att vara dum, oduglig, värdelös mm. Detta här med självkänsla är svårt!<br />
<br />
Eller vad tycker ni?<br />
/KramarUnknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-43773455438748892014-11-24T09:58:00.004+01:002014-11-24T09:58:27.313+01:00Är det värt det?Är det värt att fortsätta kämpa för att bli frisk? E-K, min samtalskontakt säger rätt så ofta nu att det är bara jag som kan bestämma om det är värt att gå vidare. Jag har mest stått och stampat sista tiden, att det är dags att det händer något - om jag vill det. Jag kan fortsätta så här, att leva mitt inrutade liv med mina rutiner och regler. Kommer säkert att kunna fungera, sista året har jag ju i princip stått stilla (både viktmässigt och utvecklingsmässigt) i kampen mot ett friskare liv. E-K påpekar att det är <b>jag</b> som måste vila och <b>jag</b> som måste ta stegen. Vi har satt upp olika mål och strategier för att få mig att gå utanför mina ramar och mitt inrutade liv. En sån sak var att äta i matsalen och inte ha lunchlåda med mig, att låta sambon välja restaurang för oss (iallafall varannan gång) osv. När jag väl har bestämt mig för en sån här grej så kör jag på det...<br />
<br />
Visst det har varit jobbigt och tufft emellanåt men kanske inte precis när vi äter eller så, det jobbiga är oftast efteråt och på helgen. Jag är fortfarande dum (eller det är det kanske inte) och väger mig varje måndag. Idag var det ett rätt så stort plus uppåt och för att vara ärlig -<b> Jag blev vettskrämd!</b> Jag behöver inte skriva upp alla "dumma" tankar som snurrar runt i mitt huvud nu, ni känner säkert igen dom. Någonstans vet jag att de inte är sanna men just nu så tror jag på dessa tankar! Just nu undrar jag "Är det värt det"? Är det värt att må så dåligt som jag gör just nu? Kommer det att bli bättre? Just nu tror jag inte på det! Jag vill tillbaka till mina trygga rutiner och känna att jag har kontrollen! Jag vill inte må så här! Jag är trött - trött på hela skiten, trött på att vara "sjuk", trött på att kämpa.<br />
<br />
Förlåt för det dystra inlägget men jag är ärlig - mer kan jag inte vara<br />
<br />
<b>Är det värt kampen för att bli frisk? Kommer jag någonsin att bli frisk?</b>Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-9860334476385986082014-11-11T13:49:00.002+01:002014-11-11T13:49:13.142+01:00En osloresa och många tankarInser att mina inlägg kommer mer och mer sällan, inte för att jag inte delge utan för att jag har ont om tid och att det är så mycket tankar som finns att jag har svårt att reda ut dem! Vet ju att det hjälper att skriva ner dem, blir klarare på ett annat sätt när det är på pränt - känner ni det också så?<br />
<br />
Tiden går snabbt och när jag gick tillbaka till förra inlägget såg jag att jag skrev att vi skulle till oslo, åka med färjan från Köpenhamn. Resan dit och hem gick bra, fast det blåste lite mer på hemvägen så vi blev lite sjösjuka... Istället för att gå till nattklubben som vi tänkt oss och dansa så låg vi i hytten och mådde illa... Dagen i Oslo var också kanon, vi hann med riktigt mycket! Några saker jag tar med mig från resan är att fast jag bestämt mig för att lämna ätstörningen hemma så följer den med. Jag äter friare men jag har svårt att släppa tankarna, de finns med där och oroar mig för att jag har ätit för mycket.<br />
<br />
Veckan fortsatte hemma, försökte att äta ute en del. Att äta ute och inte kontrollera är en del jag behöver arbeta mer med. Väljer ofta "lätta" eller säkra alternativ ute istället för att välja det jag tycker låter godast. Sedan efter vår minisemester så var det dags att börja arbeta igen... Var inte sugen alls på det, just nu känner jag noll motivation på mitt arbete men det ska jag inte fördjupa mig i här! Jag har fortsatt att äta i personalmatsalen, att äta skolmaten... Grejen är bara att det känns inte svårt eller jobbigt längre. Är inte mat jag egentligen gillar så ofta men det är ganska smidigt att slippa tänka på matlåda varje dag.... Igår hade jag samtal med E-K och vi bestämde oss för att jag ska fortsätta äta där. Jag kom med förslag att jag inte behövde äta där varje dag, "<i>onödigt att betala för mat jag egentligen inte gillar...</i>" men hur vet jag innerst inne när jag väljer bort att äta där för att jag inte gillar maten eller för att sjukdomen inte gillar maten. Så det lär bli fiskpinnar i nästa vecka - fast jag aldrig har gillat fiskpinnar. Nya utmaningen jag fick var att jag och min sambo ska komma överens om att vi varannan gång bestämmer restaurang (och håller det). Ofta när han väljer restaurang blir det i ett stort köpcentrum med många restaurangen och då väljer jag nästan alltid en räksallad... E-K menade att det är okej att välja att vi ska äta i köpcentret men då ska det vara en speciell restaurang vi ska äta i.<br />
<br />
Allt mitt arbete har bra resultat om man ser viktökning som något positivt (vilket sjukdomen inte gör...). Jag är rädd för att jag bara ska fortsätta gå upp i vikt, att det aldrig ska avstanna och stabilisera sig. Här måste jag vara tuffare mot mig själv - för ärligt talat så är min vikt samma som i Januari (detta året). Jag har gått upp något kilo i vikt för att sedan tappa det igen osv, under året har jag pendlat 2kg totalt... Ibland behöver jag ha det upptyckt i ansiktet på mig, att det har inte hänt så mycket.<br />
<br />
Visst jag är trött på det mesta just nu (beror mycket på jobbet) men jag vill bli "frisk". Jag vill inte alltid ha dessa tankar som snurrar i mitt huvud och vill ha uppmärksamhet. Så det är väl bara att fortsätta att kämpa, ta en ny utmaning och ett nytt steg framåt. Många småsteg blir till sist ett stort kliv!<br />
<br />
Oj - långt och bara massa babbel... Hoppas att ni orkar att läsa det (och gärna kommentera det). Undrar ifall jag bara skriver för mig själv eller om det finns någon där ute som läser det.<br />
/KramarUnknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-80445799804597503162014-10-27T11:04:00.002+01:002014-10-27T11:04:19.941+01:00Måndag morgon...Oj, vad det känts tufft hela helgen! Att jag har ätit i skolmatsalen har satt igång mer oro/ångest än vad jag trodde. Inte för maten jag har ätit utan oro över att jag har inte kontrollen längre! Jag åt i matsalen tisdag till fredag förra veckan. Denna veckan blir det inte eftersom jag inte är på jobb, men nästa vecka är det på det igen. Är bara att fortsätta att äta där till det inte blir ett orosmoment. I lördags var vi bjudna hem till sambons föräldrar, åt gott och hade trevligt. Igår var vi mest bara hemma, gick en promenad i det fina vädret och pratade. Jag tycker om våra promenader, vi pratar alltid så mycket om allting när vi är ute och går.<br />
<br />
På kvällen var det jobbigt, ovissheten kändes av. Vad kommer vågen att säga imorgon, kommer jag att ha rusat upp i vikt... - hade ingen kontroll! Självklart vet jag innerst inne att man går inte upp i vikt av att äta skolmaten en vecka (eller flera veckor). Alla elever och flertalet personal gör det utan att gå upp i vikt så varför skulle jag göra det?<br />
<br />
Blev förvånad (och lite skrämd) imorse, hade gått ner 0,3 kg - inte mycket men ändå.Jag tyckte verkligen att jag tog vanliga/normala portioner och vi åt vanlig varierad mat på kvällen. Vet att kroppen inte är någon robot utan det kan variera både upp och ner.... Jag får ta till mig lärdomen av att jag inte har ätit tillräkligt i veckan och bättra på mig till denna veckan<br />
<br />
Vi ska iväg på minisemester nu idag. Åker från Köpenhamn med Oslofärjan och är hemma igen på onsdag. Jag ska njuta av allting från maten till ledigheten och sällskapet med sambon. Jag ska lämna ätstörningen hemma och alla dumma tankar som den ger mig!<br />
<br />
Vad händer för roligt hos er denna veckan?<br />
/KramarUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-67024691668844135852014-10-22T17:11:00.002+02:002014-10-22T17:11:11.049+02:00Gårdagens samtal (och dagens)Igår var jag på samtal med E-K och vi har ju haft en paus nu på några veckor. Tid som jag har till att tänka på vad jag vill och vad jag är villig att arbeta för. Är bara jag som kan göra jobbet! Berättade hur trött jag var och att jag inte visste hur jag skulle gå vidare. Visst jag kan sätta upp "utmaningar" för mig och genomföra dem, men hur gör jag det och inte kompenserar på annat sätt (omedvetet eller medvetet). Hur gör jag för att släppa på kontrollen kring maten? Jag gör lunchlådor till mig, jag lagar oftast all mat hemma och det är jag som planerar veckomatsedeln... Försökt få med sambon, men det är fortfarande jag som har kontrollen.<br />
<br />
En sak att prova (som jag vet kommer att bli tufft) är att äta i skolmatsalen varje dag. Äta den mat som serveras och självklart äta normala portioner. Skolmaten är kanske ingen favorit hos mig och så har jag som argument att det är dyrare att äta där än att ta med sig matlåda hemifrån. Men om jag tänker på vad jag kommer att vinna på att börja äta maten där så är det rätt så billigt. Jag har ingen kontroll om vad som finns i maten och det är rätter som jag vanligtvis inte äter hemma. Ätit där både igår och idag (och jag har ätit vanliga portioner). Igår serverades spagetti och köttfärssås, vi pratar vanlig spagetti och inte fullkorn. Idag var det fiskgratäng med potatis och imorgon och på fredag får jag helt enkelt se vad det blir :). Hur ska jag nu göra för att inte kompensera hemma resterande måltider då? Igår skrev jag en veckolista där jag försökte variera och verkligen inte bara ta säkra rätter..... Tror nog att detta kan bli en bra "utmaning" för mig på många vis, dels så utsätter jag mig för en ny miljö och nya människor att äta lunch med varje dag. Detta är tufft för mig, att inte veta vem jag ska äta lunch med eller vad - jag går utanför min trygga zon. Just nu hoppas jag att jag inte tagit på mig en för stor utmaning, men jag kan inte gå och harva mer utan det är dags att börja arbeta! Dags att börja arbeta för att bli frisk!<br />
<br />
Idag hade jag samtal med psykologen, K. Jag är nog mer förvirrad när jag går därifrån än vad jag är när jag går dit. Ofta ställer hon frågor som jag har svårt att besvara. Jag har undertryckt min kropps känslor och behov så många år att jag har svårt att lyssna på min kropp och mitt hjärta. Ännu en sak att träna på....<br />
<br />
Så vad tycker ni om min utmaning - att äta i skolmatsalen nu ett tag framöver. Tror ni att jag klarar det?Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-34523924406011146822014-10-20T10:53:00.001+02:002014-10-20T10:53:29.342+02:00Trött på allting!Jag är så otroligt trött just nu, trött på <b>allting!</b> Jag är trött på:<br />
<br />
<ul>
<li>mitt arbete</li>
<li>min förbannade sjukdom</li>
<li>att min mens fortfarande krånglar och att jag inte "svarar" på behandlingen. </li>
<li>ska jag fortsätta....</li>
</ul>
<div>
<br /></div>
<div>
Är besviken på flera saker också, hur personalhälsan på mitt arbete är. Här bryr vi oss inte om de som arbetar här och de får bli behandlade hur som helst... Jag är besviken på mig själv, besviken på att min kropp inte svarar på behandlingen. Var på ultraljud idag och fast jag ätit två kurer som ska stimulera ägglossning så fortfarande ingen ägglossning... Jag är besviken på mig själv även för att jag är så otroligt trött, jag vill få känna mig pigg igen. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Är kanske lite för mycket just nu och det är väl en anledning till att jag har varit tyst, läst och begrundad era inlägg men inte orkat svara eller skriva egna. När jag nu väl skriver är det ett "kräk-inlägg", inte så roligt för er att läsa så SORRY!</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Ska på samtal idag med E-K, har haft en liten paus nu från våra samtal och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag vill bli frisk! Jag vill bli fri från dumma tankar och handlingar. Jag vill kunna få ett naturligt förhållande till mat och träning. Jag vet att jag har alla "verktyg", men har jag viljan och kämparandan för att orka med det hela. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag har bestämt mig (nu medan jag skrev) att jag ska skriva ett avskedsbrev till ätstörningen, det är dags att den lämnar mitt liv. Den påverkar mig för mycket och den påverkar människor omkring mig. Det är dags att lämna det kapitlet bakom mig. Jag behöver släppa på kontrollen på maten, dels på innehåll och på portioner. Har ni några bra tips på vad jag kan göra?</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Känns lite bättre efter jag har fått "kräka" av mig, hoppas att ni har det bättre idag än vad jag har!</div>
<div>
/Kramar</div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-41128054992991681482014-10-06T16:41:00.004+02:002014-10-06T16:41:48.284+02:00arbetets påverkan och hur mycket ska man tåla?Arbetar som lärare och just nu har vi det ganska tufft på vårt program. Vi upplever lite stöd från vår ledning och allting bollas tillbaka på oss. Vi ber om hjälp och stöttning för att hinna med i vårt arbete, hjälp för att hinna hjälpa <u>alla</u> elever. Hjälp för att inte känna oss otillräkliga - vi får; tips på appar, att vi ska berömma eleverna när de kommer 10 minuter för sent och stör lektionen (de kommer ju)... Jag kan nog tycka att ett krav man ska kunna ställa på gymnasielever är att de ska försöka vara i tid till lektionen och uppföra sig ordentligt - hur ska de annars klara sig ute i arbetslivet sedan?<br />
<u> </u><br />
I fredags hade jag en mindre rolig incident, blev kallad "efterbliven" sisådär 10 gånger och jag kände mig efteråt riktigt påhoppad av eleven. Inte första gången han har brusat och sagt olämpliga saker till lärare, både till mig och andra kollegor. Vad händer - ingenting? Går till ledningen och rektorn pratar med honom. Han skulle komma be om ursäkt på fredagen (för han var ju verkligen ångerfull...). Kommer han och ber om ursäkt? <b>Nej</b>, idag knackade han på dörren och ha - "<i>ja, jag skulle be om ursäkt för det jag sa i fredags." </i>och så gick han iväg för han hade ju lektion, jag riktigt kände hur ångerfull han var (eller inte...). Varför behöver han vara ångerfull - ingenting händer ju! När jag senare på morgonen idag tog upp det med min rektor att jag blev riktigt påhoppad och nu är det dags att det ger konsekvenser, man kan inte kalla sin lärare för efterbliven, äckel, idiot mm... Jag vill inte att han ska få vara med på lektionerna i min kurs denna veckan, han får uppgifter att arbeta med. Jag tyckte jag var tydlig med att jag var inte bekväm med att han honom på mina lektioner. Självklart bollas det tillbaka till mig - "<i>men det löser ju inte den dåliga relationen mellan er två om han straffas</i>" och "<i>Vad tycker du att vi ska göra för att få en bra relation mellan er två</i>". Kalla det för straff eller konsekvens - beteendet är inte acceptabelt och varför ska det bollas tillbaka på mig. Är det jag som ska må dåligt över detta. Spytt av mig en del nu, även om det kanske inte är intressant för er att läsa detta.... Men jag ska ärligt säga att jag är jäkligt trött på mitt jobb nu! Dags att börja leta nytt - <b>har ni några jobbtips till mig?</b><br />
<br />
Självklart påverkar detta mig, men jag tänker inte låta det påverka mig till att jag trilla ner (eller djupare) ner i sjukdomen igen. Jag är på väg uppåt, på väg mot ett friskare liv. Bara för att det är skit på jobbet nu så ska det inte leda till att jag tar ut det över mat och träning. Lättare sagt/skrivet än gjort men jag ska göra mitt bästa!<br />
<br />
Hur har ni det ute i höstvädret nu?<br /><br />/KramarUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-84865108703566389592014-09-29T16:55:00.004+02:002014-09-29T16:55:48.116+02:00En pausJag har tagit en paus på många sätt och vis. Jag har tagit en paus i bloggandet, insåg att det var länge sedan jag uppdaterade här. Men jag har haft många tankar som snurrat runt och jag har haft svårt att sätta ord på dem.<br />
<br />
Jag har också tagit en paus i "behandlingen" med E-K. Vi brukar träffas runt varannan vecka men nu tog vi en paus och bokade in ett samtal först en månad framåt. Till nästa möte skulle jag fundera på vad jag ville och hur jag vill nå dit. Jag har nämligen hittat <b>balansen</b> i mitt liv, vet precis att om jag tränar så och äter så är jag "viktstabil" och ingenting händer. Vi gick tillbaka i tiden och insåg att det har inte hänt så mycket. Jag utmanar inte mig själv mer, jag kompenserar ifall jag skulle äta något "extra" osv. Hon är rätt så rak på sak, vilket jag gillar. Hon frågade ifall jag ville leva livet som jag lever nu, om inte vad är jag villig att göra för att ändra det? Om jag "utmanar" mig själv och kompenserar för det efteråt (vilket jag nog gör) så släpper jag inte på min kontroll utan jag "pusslar" fortfarande.<br />
<br />
Jag vill inte leva livet som jag lever nu! Mitt liv är fortfarande kontrollerande och ett pusslande när det kommer till maten. Efter samtalet kände jag att nu är det NOG. Dags att försöka ta dagen som det kommer, jag äter vad som bjuds på och tittar på vad folk runt omkring mig äter. Förra veckan var jag 2 dagar på utbildning och vi blev serverade förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika. Tog en macka båda dagarna på förmiddagen och lunch och tog en muffins/kanelsnäcka på eftermiddagen. Jag åt helt enkelt på vad som bjöds på. Mycket tankar kring detta på kvällarna, men om jag vill bli "frisk" måste jag utsätta mig för detta. Jag vill kunna komma tillbaka till E-K vid nästa möte och faktiskt säga att jag har bestämt mig och jag redan har påbörjat resan!<br />
<br />
Vad tror ni? Tips och tankar på hur jag tar dagen som den kommer....<br />
/KramarUnknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-79743538648685383842014-09-14T11:01:00.001+02:002014-09-14T11:01:11.680+02:00Helsingborgs maratonIgår gjorde jag något stort, något som jag inte riktigt velat skriva om. Jag har ju inte vetat hur det skulle gå. Kommer jag att vara nöjd med min prestation osv?. Både jag och sambon hade bestämt oss för att springa Helsingborgs maraton. Det var premiär igår, både för Helsingborgs maraton och för våran maratondebut. Har aldrig sprungit så långt innan, så jag visste inte hur det skulle kännas efter tre mil (vilket är det längsta jag har sprungit innan). Jag var rädd att "väggen" skulle komma lite efter tre mil och att det inte skulle bli en skön känsla in i mål. Jag var rädd för att jag skulle gå ut lite för snabbt och att krafterna skulle ta slut för tidigt. <b>Men</b> "väggen" kom inte och krafterna höll, visst jag var trött sista milen och den var kämpig men det var hanterbar trötthet. Jag kunde räkna ner kilometer för kilometer och se målet framför mig.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhGIfo226NWy7jzyw-VPo5XX0K7yWxnqwVUvAYtNsZXWkArNjqAXXtpLR3_s5V2dU83397G9EErYwAlZPGl1Ih142YpJJpjr0Kx5ENrOaWhtgTeAcztfy4o3IgQw-O4v2h1LjkbVjGvEazY/s1600/hbg+maraton.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhGIfo226NWy7jzyw-VPo5XX0K7yWxnqwVUvAYtNsZXWkArNjqAXXtpLR3_s5V2dU83397G9EErYwAlZPGl1Ih142YpJJpjr0Kx5ENrOaWhtgTeAcztfy4o3IgQw-O4v2h1LjkbVjGvEazY/s1600/hbg+maraton.jpg" height="320" width="240" /></a></div>
<br />
<br />
Hade en drömtid under fyra timmar men egentligen insåg jag innan att jag ska nog satsa på att komma under 4timmar och 15 minuter, är mer rimligt eftersom det är en lång sträcka. Kämpade de första kilometerna för att inte gå ut för snabbt men fast jag tyckte att jag sänkte tempot så gick det inte mycket långsammare. Runt en mil så insåg jag att om jag höll tempot så skulle jag komma in under 4 timmar, lite orolig för att inte orka hela sträckan men jag tänkte <i>Okej-jag kör på i detta tempot nästa mil också så ser jag hur det känns efter halva distansen (21,1km). </i>När jag sprang över mellantiden för halvmara och hade cirka 1½minut till godo för att kunna komma under 4 timmar. Så kom tankarna att försöka hålla till 3 mil, sedan lär ju ändå väggen komma men jag chansar. Var en fin sträcka att springa, genom Helsingborgs arena där Cirkus Scott övade och all publik som hejade! Efter tre mil så kändes det okej och jag hade inga "väggen"-känningar. Började inse att jag har aldrig sprungit så här långt innan.. Efter 32 km började jag att räkna ner varje kilometer. Peppade mig själv med att det var mindre en mil kvar, en mil springer jag lätt på träning.... Började känna av benen. Inte så att energin var slut men de var trötta! (och det var kanske inte konstigt). När jag hade några kilometer kvar såg jag att jag om jag håller tempot lär jag komma i mål på runt 3.55, inte i min vildaste fantasi kunde jag innan tro att jag skulle klara en sån tid. Satsade lite extra den sista biten, var ju nerförsbacke och all publik. <b>Jag klarade att komma under 3.55!</b> Jag grät nästan av känslan när jag gick i mål, vilken prestation av mig!<br />
<br />
Vet att jag har svårt att klappa mig själv på axeln - att berömma mig. Men jag är så jäkla stolt över jag gjorde igår sprang ett maraton, det är 42, 195kilometer. Visst jag är nöjd med tiden, men jag tror nog att jag hade varit lika nöjd om jag kommit i mål på precis under eller över 4 timmar. Tiden var inte det viktigaste...<br />
<br />
Lite konstigt men sant<br />
/ Hoppas att ni får en bra söndag. Själv har jag grym träningsvärk i benen, tar emot att gå nerför trappan :) Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-66871071344459824352014-09-10T09:57:00.005+02:002014-09-10T09:57:58.363+02:00På väg till psykologenSka snart bege mig till mitt möte med psykologen, K. Sist vi träffades så pratade vi om att vara i nuet och jag upptäckte att jag är sällan där. Jag är mer i framtiden och försöker få ordning där. Så min "läxa" till mötet idag var att försöka fokusera på att vara i nuet. Jag fick en andningsövning med mig att göra cirka 3 gånger om dagen. Har gjort den nästan dagligen men inte tre gånger varje dag, kanske en gång någon dag och två gånger en annan. Känner att precis då när jag gör den och en kort tid efteråt att jag kan vara i stunden men sedan fladdrar mina tankar iväg.... Nu när jag sitter och skriver inlägget tänker jag på arbetet på eftermiddagen och vad jag ska göra då, vad jag och sambon ska äta ikväll och planerna till helgen. Full rulle uppe i mitt huvud! Får väl se vad hon säger och hur vi ska gå vidare. Är det någon som har några goda tips på hur jag ska göra för att vara i stunden så tar jag tacksamt emot dem :)<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiVmokBH7fNpVqQT3p8jGTzECJbtjrmjF7RwgFedJVlQL_TCyFJjInDDf0QWstlWZrAmeDu4SI1YAJiu7ZTATW_d6Yh72IM_tKFobGDYNZMAYtskHZNiUI82YymSf396Kd8n786DctKfcDv/s1600/2_504001.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiVmokBH7fNpVqQT3p8jGTzECJbtjrmjF7RwgFedJVlQL_TCyFJjInDDf0QWstlWZrAmeDu4SI1YAJiu7ZTATW_d6Yh72IM_tKFobGDYNZMAYtskHZNiUI82YymSf396Kd8n786DctKfcDv/s1600/2_504001.jpg" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Lev i stunden, inte i framtiden. Tänk på<br />allt du missar som händer NU.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Nu ska jag gå till bussen, önska mig lycka till<br />
/KramarUnknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-59059827487804038172014-09-02T07:45:00.001+02:002014-09-02T07:45:06.570+02:00psykologsamtalFörra veckan var jag hos psykologen, K. Att återge vad vi pratar om är inte bara svårt utan känns nästan omöjligt. Tror ju att hon har en "tråd" i sina samtal men jag hoppar från det ena till det andra.... Sist pratade vi mycket om att vara i nuet och inte i framtiden eller dåtiden. Skrämmande kändes det för jag upptäckte att jag är aldrig i "nuet". Jag planerar/funderar alltid på vad som ska hända sedan. Jag har jättesvårt att bara vara, bara sitta och titta på en film på Tv. När vi tittar på Tv sitter jag oftast med min iPad och gör lite annat. <b>Jag</b> <b>kan inte koncentrera mig på en sak!</b> Om jag "bara" hade suttit och tittat på Tv hade det känts som jag slösat bort tiden, jag hade ju kunnat göra något annat mer vettigt.<br />
<br />
Visst det är bra att vara effektiv, men att bli rastlös efter suttit i soffan en kvart är nog inte heller optimalt. Så min läxa är att försöka vara i stunden och träna på att "bara ta det lugnt". Igår när vi såg en TV-serie på kvällen plockade jag faktiskt bort iPaden (ett tag iallafall)....<br />
Så - lite framsteg<br />
<br />
Trevlig tisdag<br />
/KramarUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-45881890659707647002014-08-27T09:32:00.001+02:002014-08-27T09:32:11.819+02:00Vardagens rutiner och mål på arbetetSkrämmande hur snabbt man kommer in i arbetsrutinerna igen efter semestern. Har arbetat lite mer än en vecka med eleverna men det känns som betydligt längre tid. Känner mig stressad och har inte hittat ett bra veckoschema på arbetet. Vid vilka tider ska jag arbeta med olika saker. Denna veckan (och förra veckan) har det blivit mycket hemarbete på kvällar och så. Lite mer än vad som är bra kanske, men jag får hoppas att det blir bättre när allting har kommit igång!<br />
<br />
Jag tycker om att vara "fröken duktig" och jag måste träna mer på att släppa prestationskraven på mig själv. Allting på arbetet nu måste inte vara bäst, vissa lektioner blir inte så bra planerade som jag hade önskat men jag har kanske inte tiden till det. Tar emot att skriva det, men vissa av lektionerna blir tråkiga - kanske en upprepning av vad jag gjorde förra året men jag hann helt enkelt inte att komma på det där nya roliga!<br />
<br />
Nästa vecka på måndag ska jag på medarbetarsamtal med min rektor och ett mål jag ska sätta upp för detta läsåret är att vara "Good Enough". Jag ska försöka vara mer nöjd med det jag gör bra och försöka sänka kraven på mig själv ibland.<br />
<br />
Vet att det är i skolans värld man har lite konstig uppdelning med läsår, men vad har ni för "mål" på arbetet?<br />
<br />
/KramarUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-66793730520051340842014-08-18T08:33:00.004+02:002014-08-18T08:33:48.693+02:00Fundersam... (hmm)I början av sommaren frågade min samtalskontakt, E-K mig ifall jag skulle vilja träffa en psykolog. Kanske för att hitta ett sätt att arbeta med mitt kontrollbehov. Visst jag är inte lika låst och behöver ha samma kontroll nu men det blir fortfarande extremt jobbigt emellanåt när jag inte kan kontrollera vissa situationer/händelser. Jag snöar in mig och manipulerar omgivningen så att jag får det som jag vill... Är rätt så bra på att få andra att vilja som jag vill! Jag har otroligt svårt att "bara släppa" och ta dagen som den kommer. Tycker om att planer och organisera för framtiden. Ni känner säkert igen er....<br />
<br />
Har varit två gånger hos psykologen, K nu. Efter första gången frågade sambon mig vad som hände, vad vi pratade om osv. Jag kunde inte svara på det! Jag kunde inte svara inte för att jag inte ville utan för att jag inte visste. Vi satt och pratade i nästan en hel timme och jag kan inte återge vad som kom fram. Från min sida kändes det lite flummigt, men jag lovade mig själv att ge det någon gång till. Tänker att jag har redan provat så mycket annat och kan detta hjälpa mig så är det bara bra - jag ger det en ärlig chans! Nästa gång vi träffades så började hon fråga vad jag tyckte om förra besöket. Hon frågar mycket om mina känslor - svårt för mig. Jag vet inte alltid vad jag känner eller hur jag ska kunna förklara vad jag känner. K sa en bra sak - att jag lever så mycket uppe i mitt huvud, i alla mina tankar och planer och att jag måste våga känna mer. Att jag måste våga leva med hjärtat mer. Jag känner att hon har nog rätt så mycket rätt i sina ord, jag "stänger" lätt av mina känslor för att analysera och resonera kring saker istället. Kanske är lättare att inte känna alltid utan bara försöka vara "förnuftig". Nu känner jag att jag svamlar, svårt att förklara vad jag känner (och tänker)... Hoppas att ni kanske känner igen er lite och isåna fall kanske ni kan komma med goda tips :)<br />
<br />
Nu ska jag snart köra till jobb, eleverna kommer in för upprop idag så det är en lång arbetsdag! Vår nya "etta" har upprop först på kvällen, vid 18.30 och då med sina föräldrar så jag tog en liten sovmorgon imorse...<br />
<br />
Hoppas att ni får en bra vecka!<br />/KramarUnknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-27032680720029134302014-08-08T08:03:00.002+02:002014-08-08T08:03:16.903+02:00Tillbaka på jobbetIgår började jag att arbeta igen och idag snurrar huvudet. Tala om att slänga sig rakt in, ingen mjukstart här. Visst det är skoj att komma tillbaka och träffa kollegor och allt det men jag var helt färdig igår! Blev en lugn kväll i soffan, jag och sambon såg på några avsnitt av Tv-serier och bara tog det lugnt.<br />
<br />
Hade ett bra samtal med E-K i onsdags, kom fram till ett mål/utmaning. Om jag är mer hungrig när jag har ätit en portion, vilket jag ibland är så ska jag våga ta om och då inte bara ta sallad eller grönsaker utan ta av allting, skapa mig en ny "miniportion". Efter alla mina samtal och min behandling så känner jag att jag är så låst vid en "normal" portion att jag vågar inte släppa på de ramarna och äta <b>mer.</b> Ibland känns det som en nackdel att jag är så insnöad på normalportioner - hur ska jag våga gå utanför ramarna?<br />
<br />
Så trevlig fredag till er alla!<br />/KramarUnknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-87275292418066539972014-08-05T11:29:00.002+02:002014-08-05T11:29:26.617+02:00Tiden går fort!Nu har sommaren i princip försvunnit, både vädermässigt och tidsmässigt. På torsdag börjar jag arbeta igen, sambon började redan igår... Har hänt massor här! Såg att sista inlägget var i början på Juni, men ni behöver inte oroa er - jag är kvar :)<br />
<br />
När sambon började sin semester så började också våra sommarplaner här hemma, vi har arbetat massor ute i trädgården med vårt nya staket. Tog ungefär två veckor! Men vi har gjort allting själv och tala om att det blev fint. Sedan var vi en vecka uppe i fjällen, i Idre Fjäll som ligger i norra dalarna. Vi hade en kanonvecka med forsränning, mountikbike, 3dagars fjällvandring med övernattning i tält osv. Kunde inte haft en bättre vecka! Hemma igen så hade vi två veckor kvar innan sambon började arbeta. Har blivit en del träning, inte kan det fina vädret gå till spillo. Har blivit havsimning, cykelrundor och löprundor. Såklart även dagsutflykter till Kullaberg, Båstad, Helsingör mm. Haft vänner, släkt på besök och grillat, badat mm. Känns lite jobbigt att komma tillbaka till arbetet nu, njuter av ledigheten ännu!<br />
<br />
Så hur går det med "sjukdomen" då? Det är ju den jag egentligen ska skriva inlägg om, hur jag blir friskare och friskare... Just nu känner jag mig relativt fri och kan äta rätt så obehindrat men det kan variera från dag till dag. Precis vid förra inlägget så hade jag ju gått upp rätt så mycket i vikt, troligtvis pga av medicinen jag tog för när jag slutade med den så försvann de kilona jag gått upp. Jag/vi har haft en aktiv sommar och fast jag har kämpat för att äta mer har jag tappat lite till i vikt, så just nu kämpar jag (ännu en gång) för att gå upp något kilo till. Ska till min samtalskontakt, E-K imorgon och jag vet att hon inte kommer att bli så glad att jag har tappat under sommaren....<br />
<br />
Men nog om det - ville bara berätta att jag lever :). Är det något ni undrar över eller vill jag ska berätta mer om mina sommaräventyr så säg till. Bilderna nedan är från vår fjällvandring. Först lite snö och sedan renar...<br />
<br />
Fast jag inte skrivit själv så har jag läst era bloggar flitigt i sommar, gör det mest på ipaden och det är så svårt att kommentera, därav har ni inte fått kommentarer - sorry....<br />
/Kramar<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjv-CaZ5x3_KqTcxuFm_NLLlQ234dshGrSLtUW-qtGpHyKeIBOIcW64XAhCKcsvO_yQaCX_gP6Z6Gfcudqd_lm47q80pjkxPv0vxrHskEo_Aj0LyDvQtoO_v_t7jCWR3LoJoESW8zXOL2eS/s1600/IMG_1766.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjv-CaZ5x3_KqTcxuFm_NLLlQ234dshGrSLtUW-qtGpHyKeIBOIcW64XAhCKcsvO_yQaCX_gP6Z6Gfcudqd_lm47q80pjkxPv0vxrHskEo_Aj0LyDvQtoO_v_t7jCWR3LoJoESW8zXOL2eS/s1600/IMG_1766.JPG" height="240" width="320" /></a></div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhZE-l9zbNJwOmTZoSoQ-KoxHRHS_eNTiHqdyvEGSinwVJpCFk8mndUyzqOD9kOXXaaRv-WwhIBN9-LaZwTmcxpCBL8H7HiFH3A3tsbcPUDZrQ85FSfvkoXN382mFs8rSBbSSBFF-dhxEw9/s1600/IMG_1773.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhZE-l9zbNJwOmTZoSoQ-KoxHRHS_eNTiHqdyvEGSinwVJpCFk8mndUyzqOD9kOXXaaRv-WwhIBN9-LaZwTmcxpCBL8H7HiFH3A3tsbcPUDZrQ85FSfvkoXN382mFs8rSBbSSBFF-dhxEw9/s1600/IMG_1773.JPG" height="240" width="320" /></a></div>
<br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-38592824447514096662014-06-16T15:16:00.000+02:002014-06-16T15:16:08.008+02:00Oj, vad det har hänt saker här!Vet inte ens var jag ska börja, har hänt en hel del i mitt liv nu sedan jag skrev sist.... Samma dag jag skrev (5/6) så var det bestämt att jag skulle hämta min brorson, F. Så på tåget och mötte upp honom, sedan var det biodags. Vi såg på Rio 2, riktigt rolig och bra film - vi både gillade den. Sedan hämtade sambon upp oss och vi körde hem till oss. Vi bestämde oss i bilen på vägen hem att köpa med oss mat, killarna i bilen röstade på pizza. <b>Jag bestämde mig för att ta mig själv i kragen och faktiskt äta en köpepizza! </b>Valde en vegetarisk och åt lite mer än hälften.... Vet inte om det var mitt jävla anamma eller min brorsons inverkan, vill inte påverka honom med mina konstiga matvanor. Ni som själva har barn eller umgås kring barn vet ju hur snabba de är på att plocka upp sådan så det blev varsin glass på kvällen också. Dagen efter bestämde F att vi skulle baka, så vi satte igång med chokladmuffins och havrekakor. Jag kan ju inte stå där och säga att jag provsmakar inte eller att jag inte vill ha - jag vill ha ett avslappnat och naturligt förhållande till mat och då måste jag också bara våga ibland!Så helgen med min brorson F blev en helg i friskhetens tecken, jag vågade massor och nu kan jag säga att jag är lite stolt över mig själv den helgen!<br />
<br />
Så vad har hänt mer??? Läkaren på gynekologen ringde samma dag jag var på väg för att hämta min brorson. Mina provsvar såg bra ut men fortfarande ingen menstruation så hon ville att jag skulle börja att ta ett gulehormon för att se om det kunde starta en blödning. Började att ta tabletterna på torsdag kvällen (den 5/6) så igår på morgonen (söndagen) tog jag sista tabletten. Nu hoppas jag bara att det kommer igång i dagarna. Mindre roligt är dock att det har gett mig rejält magont! Redan på söndagen började det knipa i maten och jag har känt mig rätt så orkelös.... I lördags skulle vi iväg och springa en motionstävling, en enkel och platt bana - såg lovande ut för personbästa men jag åkte därifrån besviken och mådde rejält dåligt. Redan på uppvärmningen så var kroppen seg och trött (fast jag vilat flera dagar) och benen hade ingen kraft i sig. När startskottet sedan gick så var det tungt från början och bara efter någon kilometer fick jag håll (vilket jag aldrig brukar få) och sedan kom magontet. Det gick bara inte att trycka på och springa snabbare, orken fanns inte där och jag fick direkt ont i magen. Var längesedan jag sprang en mil på ett sån dålig tid - grymt besviken! Den kvällen hade jag så grymt ont i magen och även hela söndags förmiddagen.... Vet att en tid på en tävling inte är allt, men jag har fortfarande svårt att släppa besvikelsen på mig själv - kände mig rätt så värdelös, oduglig och sämst hemma sedan!<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjK1ZzcDhpBDYHJ1wbJa3CKwanxUklwhgJYE_Ax2aAABOIlDBygYJBvAFpEkRMXV4Dbe6N6ZqU035Ta12G7CaqMv5edWBbTHwWgquidFzKQlDPPRLGvW2kY4NENEqk2LBOPLire8Huf4Leh/s1600/2_330345.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjK1ZzcDhpBDYHJ1wbJa3CKwanxUklwhgJYE_Ax2aAABOIlDBygYJBvAFpEkRMXV4Dbe6N6ZqU035Ta12G7CaqMv5edWBbTHwWgquidFzKQlDPPRLGvW2kY4NENEqk2LBOPLire8Huf4Leh/s1600/2_330345.jpg" /></a></div>
En biverkning av tabletterna jag har tagit är att de kan ge viktuppgång, och de har det nog gjort. Känt det lite på mig att jag har gått upp i vikt och nu vet jag inte om det beror på medicinen eller att jag helt enkelt har ätit för mycket. Men imorse när jag ställde mig på vägen så... +1,4kg. Rätt så mycket för två veckor... Visst det kan kanske vara så att mensen ska snart komma igång och jag väger mer pga av det.... Just nu intalar jag mig själv det, så att jag inte blir restriktiv och börjar att dra in. Jag vill leva så som jag gjort under dessa två veckor, dessa två veckor har ändå varit rätt så "fria"...<br />
<br />
Så mycket har hänt och mycket lär det hända. Nu hoppas jag bara på att mensen kommer igång :)<br />
<br />
Vad har hänt i era liv?<br />
/<br />
KramarUnknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-23670345639633175322014-06-05T10:22:00.003+02:002014-06-05T10:22:36.146+02:00Rörigt... och vad vet jag?Usch vad mitt liv är rörigt just nu! Full rulle på jobbet, tusen saker igång samtidigt som ska avslutas och donas med... Sedan känns det rörigt i mitt huvud nu också, så många tankar och funderingar - får ingen rätsida på dem. Okej - jobbet kan man inte göra mycket åt, är bara att bita ihop och göra klart allting innan semestern. Betar av den ena punkten efter punkten, ser väl ingen avslut på listan ännu men det kommer kanske... Men det andra kanske ni kan hjälpa mig med :)<br />
<br />
Varit på samtal hos E-K igår och vårt mål sedan tidigare har ju varit att jag ska väga mig en gång i månaden. Har inte ställt mig på vågen fören på måndagen, dags igen. Visst jag har varit nervös/orolig i helgen över att jag inte har haft kontrollen. Har varit en väldigt annorlunda månad med helgdagar, kalas, Göteborgsvarv mm. Jag har helt enkelt inte kunnat leva efter vanliga rutiner, skönt då att släppa på det men oron kom ju lite till helgen.... Kunde ändå rätt så bra slå oron ifrån mig då det helt enkelt varit annorlunda. Mitt och E-K mål har varit att gå upp cirka 3-5hg i veckan, och nu går jag upp 3hg på en månad.... Ena delen i mig (den sjuka) säger skönt du har inte överätit... men samtidigt blir jag besviken. Jag har kämpat och verkligen försökt att öka portionerna, äta mer extra/utöver men jag lyckas inte.... Samtalet igår var inte heller bra, kändes som att hon inte var närvarande. Jag vet inte vad vi kom fram till eller problemet är väl att jag vet inte vad jag ville ha sagt. <b>Vad är mitt problem? </b>Bestämde oss för att prova att väga mig var 14 dag för att se att det går åt rätt riktning. Vet inte om det är bra, men det känns som att jag inte vet något nu!<br />
<br />
Kaos i huvudet och jag får ingen ordning i huvudet!<br />
Hoppas att eran vecka varit bättre :)<br />/KramarUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-69241730159279630862014-05-25T18:06:00.006+02:002014-05-25T18:06:57.232+02:00Härlig helg och badpremiär!Nu, äntligen är det värsta snart över. I fredags skrev eleverna de sista nationella proven och jag hade väskan full av prov som jag har suttit över nu i helgen. Men känslan i fredags var skön, jag kände att jag kunde andas ut. Eftersom jag är ämnesansvarig har jag ett ansvar kring det nationella proven, de ska räknas och packas till olika salar, allt material ska finnas och vakterna ska komma i tid mm... Vet att jag stressar upp mig för att det inte ska flyta på. Tror att vi lärare stressar upp oss mer kring de nationella proven än vad eleverna gör!<br />
<br />
På fredag eftermiddagen åkte jag ner till sambons jobb och mötte upp honom. Vi körde vidare till en cykelbana vi ville testa. Mötte upp två av hans kompisar och så upp på cyklarna för oss alla. Vi cyklade var för sig och jag hade bestämt innan att cykla tre varv (1mil per varv). Förra gången jag cyklade banan gick det långsamt, vi pratar om brutalt långsamt, var en triathlon tävling och jag var sämst av alla på cykeldelen. Läs om det <a href="http://resanmotsundvikt.blogspot.se/2013/06/om-att-vara-samst.html">här</a> (ifall ni vill...) I fredags gick det snabbt (riktigt snabbt för att vara mig). Tror inte att jag har haft den snitthastigheten någon gång innan. Jag bara sprutade av glädje och energi efteråt.. Sambon och en av hans kompisar cyklade jag ikapp tredje varvet. Lite sugen på att hänga på dem ett varv till men var "duktigt" och höll mig till mina tre varv. Efteråt körde vi hem till en av sambons kompisar och åt gott och umgicks. En kanontrevlig kväll!! Var bestämt innan att vi skulle köpa hem mat från pizzerian och jag hade funderat under dagen ifall jag skulle äta en pizza eller inte, blev dock en bakad potatis. Nu efteråt så funderar jag ifall jag fegade ur och intalade mig själv att jag inte var sugen på pizza eller om jag verkligen inte var det. Ni vet säkert vad jag menar.... Svårigheten att veta om jag lyssnade på rätt röst när jag tänker att jag inte vill ha pizza. Vet ju inte hur länge sedan det var jag åt pizza från pizzeria, säkert flera år sedan så det är kanske dags att prova (en utmaning kanske).<br />
<br />
Igår firade vi min pappa och hade en trevlig eftermiddag, förmiddagen igår och hela dagen idag har gått ut till att rätta och rätta lite till. Sambon och jag tog dock en paus och gick ner och badade. Var 16 grader i vattnet så det var inte alltför hemskt. Så badpremiären i havet är avklarat för i år och snart får C och jag gå ner och prova att simma lite i våra våtdräkter också. Snart är det ju dags för triathlon och då gäller det ju att simmat i öppen vatten lite innan....<br />
<br />
Hoppas att ni alla njuter av det fina vädret och har haft en härlig helg :)<br />/KramarUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-79409382457965044092014-05-15T13:43:00.001+02:002014-05-15T13:43:25.611+02:00Vill han förstå?Igår var jag på samtal hos min kontaktperson, E-K. Hon var nöjd över att jag låtit bli vågen och att jag ändå kände/känner att jag kan äta rätt så fritt. Sedan kom vi in på tävlingar/lopp och att det taggar upp mig. Jag vill delta och göra bra ifrån mig! Pratade om hur jag skulle få min älskade sambon att förstå min problematik. Hon tyckte att jag skulle ta och prata om detta med honom. Så kvällen igår blev inte bra - <b>Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå!</b> Han kommer ofta tillbaka till <i>"Men det är ju roligt när vi gör det tillsammans"</i> och visst det är roligt att ställa upp i tävlingar eller springa/cykla långt tillsammans. Men i nuläget främjar det inte vårt långsiktiga mål. Här måste han hjälpa mig att hålla en bra nivå, inte att uppmuntra mig till att träna mer. Jag sa det någon gång till honom igår - <i>Jag tror inte att du vill förstå, för det skulle innebära att vi inte gör detta tillsammans längre. </i>Vi måste försöka hitta andra alternativ, andra saker att göra tillsammans. Vi har ju faktiskt dansen som vi ska fortsätta med till hösten, så vi gör andra saker nu också tillsammans än att träna/tävla. Kvällen slutade med att vi båda var ledsna och att jag kände mig rätt så oduglig/värdelös. Vad är det för fel på mig - jag vet ju vad jag bör göra varför gör jag det bara inte? Känslor kom också som att han förtjänar någon bättre än mig, en tjej utan alla mina problem. Är/var rädd för att han ska inse det snart och lämna mig.<br />
<br />
<b>Hur upplever ni det, har era nära och kära svårt att förstå? Upplever ni att de kanske inte riktigt vill förstå? Går det att förstå denna sjukdom? </b>Är det så att han "blundar" för att då kan vi behålla vårt tränings/tävlingsintresse tillsammans....<br />
<br />
Snurriga tankar från mig, men jag hade varit tacksam om ni känner igen och kan ge tips :)<br />/Kramar<br />
<b><br /></b>
<br />Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-21697056475333155772014-05-13T12:32:00.006+02:002014-05-13T12:32:55.366+02:00Långsiktiga mål...Jag har ett nytt samtal imorgon med min kontaktperson, E-K. Min "utmaning" är ju att jag inte ska väga mig under maj månad och ännu känns det okej. Tror att första måndagen i Juni kommer att vara jobbig, jag har ju ingen kontroll!!! Men nog om det, istället har jag fastnat i andra tankebanor och har lite funderingar. I lördags skulle min sambo ställa upp i en löpartävling, jag var inte anmäld utan hade tänkt stanna hemma och arbeta lite mm. Men så vet jag att han tycker att det är skoj att jag ställer upp också. Jag har ju minskat ner på vardagsträningen en del och vi båda två har ju bestämt att inte ställa upp i så många tävlingar i år. Vi båda vill ha barn och då behöver min menstruation komma tillbaka. Jag (dumt eller inte) bestämde mig för att ställa upp i tävlingen, lite skoj är det ju och jag hade inget speciellt tidsmål. När jag sedan står vid starten så taggar jag igång och jag sprang bra. Riktigt glad efteråt, både jag och sambon gjorde personbästa på milen och det är en rätt så tuff bana. Hemma igen så pratade jag med en kompis som snällt/orolig påpekade detta kring tävlingar och vårt långsiktiga mål. Då kändes det så dumt, jag kände mig korkad som ställde upp i tävlingen när jag vet att jag blir taggad av det. Har redan nästa tidsmål uppsatt när vi springer Malmömilen... Jag har jättesvårt att med att inte deltaga när sambon ställer upp i en tävling, är inte precis flickvännen som står bredvid och hejar. Jag kan inte be honom sluta att ställa upp i tävlingar, han har redan minskat ner på antalet tävlingar/lopp han ställer upp i, men det är tufft för min del.<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEge1Wldm31r2I3dptuesx4FD8XmRXKAyNshzbWnExcMglkICG8rUo5mO55bpkkKjtwpQ-yODl2lZ2KxGJvRjuPfb-lQy5mt3odPwT6Kr5jyuGGbxohqc2dBFj3ag3GveGIdtCLIDqojdOqz/s1600/2_330424.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEge1Wldm31r2I3dptuesx4FD8XmRXKAyNshzbWnExcMglkICG8rUo5mO55bpkkKjtwpQ-yODl2lZ2KxGJvRjuPfb-lQy5mt3odPwT6Kr5jyuGGbxohqc2dBFj3ag3GveGIdtCLIDqojdOqz/s1600/2_330424.jpg" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Så såg jag nog ut efter tävlingen i Lördags...</td></tr>
</tbody></table>
<br />
Jag vet inte riktigt hur jag ska få sambon att förstå problematiken. Han säger ofta när vi pratar om det "Men många andra kan ju springa och träna milen/halvmara eller mara, det måste du väl också kunna". Just nu känns det som att han tror att bara jag går upp något kilo i vikt så kommer mensen tillbaka medan jag själv tror att jag tränar lite för mycket (fast jag har minskat enormt mycket på mängden). Han menar att jag tränar mindre än många i hans omgivning och de har ändå en normal menstruation så varför skulle jag inte kunna ha det.... Tänkte faktiskt att jag skulle ta och prata med E-K om detta imorgon, behöver lite tips och hennes goda tankar/råd kring detta. Om ni har goda tips eller råd kring detta också så är jag glad :)<br />
<br />
Annars får vi kämpa vidare!<br />
/Kramar<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-52421849169668858932014-05-09T07:17:00.003+02:002014-05-09T07:17:40.013+02:001000-dagars jubileum och livet rullar på....Såg att det var länge sedan jag skrev, sitter hemma och läste lite bloggar och kom på att det är nog dags för mig att uppdatera lite själv :) Hoppas att ni är intresserade och orkar att läsa....<br />
<br />
Sist jag skrev var precis innan vårt 1000dagars jubileum, blev en bra dag. Vi åkte ut till ett strövområde med en fika-ryggsäck och gick en långpromenad. Lite andra ärenden och sedan vilade vi ett tag hemma. På kvällen var vi ute och åt på lyxrestaurang. Det var japanska tapas - tala om gott med olika dumplings, wok mm! Vad som inte var bra är som vanligt mina förväntningar - jag målar upp en bild av en perfekt dag och så blir jag besviken. Dagen efter blev desto bättre! Hoppas att ni blev lite nyfikna men det blev en minnesvärd dag för oss - 2 Maj 2014 kommer vi inte att glömma bort. Kan ni gissa?<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgWHDiZkkGv3w3tQ3gqtKA_s2BgUcZ_asdeBaqZ4R2XaKplzmk4Zwu5DbKBSw1AgVDm9g3njs1UoUIdJAlDSp_c4gM8J7JlP69-VDRf1ygvKaCNmaIRTCWXryriFlE0-dXBcjjgumGei4_U/s1600/blogg_195847.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgWHDiZkkGv3w3tQ3gqtKA_s2BgUcZ_asdeBaqZ4R2XaKplzmk4Zwu5DbKBSw1AgVDm9g3njs1UoUIdJAlDSp_c4gM8J7JlP69-VDRf1ygvKaCNmaIRTCWXryriFlE0-dXBcjjgumGei4_U/s1600/blogg_195847.jpg" /></a></div>
<br />
Har faktiskt inte haft mycket ångest kring vikten, siffrorna. Nu är veckorna så "onormala" att jag kan inte ha kontrollen och just nu känns det skönt att släppa kontrollen. Visst, jag vill fortfarande ha mina rutiner och ramar och all kontroll har jag inte släppt, men jag känner att jag har lättat på behovet. Jag kämpar och försöker ta varje dag som den kommer, inte planera och organisera allting flera dagar i förväg. Igår bestämde jag och sambon att vi äter på thaistället innan teatern ikväll, tidigare ville jag veta var vi skulle äta på måndagen - så jag kunde planera veckans middagar på ett bra sätt....<br />
<br />
Hinner inte mer, dags att bege sig till jobb! Hoppas att ni får en underbar fredag<br />
/KramarUnknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-30000824970656715452014-04-30T14:16:00.002+02:002014-04-30T14:16:12.171+02:00Gårdagens samtalSå här kommer en resumé av gårdagens samtal med E-K. Som vanligt var det ett bra samtal, hon förstod att jag kände mig frustrerad. Jag provar nya saker och jag vågar men ändå inte fullt ut, precis som att jag ska komma lite "lättare undan". Ni som känner igen er vet vad jag menar :). Vi kom iallafall överens om att prova att inte väga mig hemma under maj-månad. Lite nervöst, imorse ville jag bara prova vågen - se vad den sa... Lyckades att hindra mig själv, lite bra iallafall. Tror att det är nyttigt för mig att våga släppa på den kontrollen. Vi var båda överens om att jag inte efter någon vecka får börja oroa mig och dra in/kompensera utan nu under hela månaden ska jag leva "fritt". Efter månaden får vi se hur det har gått, vi måste iallafall testa något nytt! Ska tillbaka på samtal om ca 2 veckor för att få lite nytt pepp/mod och chans att prata av mig.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiEsrU1GvY0I3wQpeNhk5LVj4XIq7eOjAW_w_oRXu2ZdKTE9_9CPygaXrNEp5ICcTLpOcgmBW2nbedb1GGLAULvDHu9nfUWk68_PBK_vgJuxpyOCfRp5Nu2wSX3f8Yc9S97jtxdN_wBFLc_/s1600/2_320890.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiEsrU1GvY0I3wQpeNhk5LVj4XIq7eOjAW_w_oRXu2ZdKTE9_9CPygaXrNEp5ICcTLpOcgmBW2nbedb1GGLAULvDHu9nfUWk68_PBK_vgJuxpyOCfRp5Nu2wSX3f8Yc9S97jtxdN_wBFLc_/s1600/2_320890.jpg" /></a></div>
Vad händer mer??? Imorgon firar jag och sambon 1000 dagars jubileum (1000 dagar sedan vi träffades för första gången). Vi ska ha picknik på dagen, gör en egen korg och beger oss ut i naturen. På kvällen sedan ska vi ut och äta på lyxrestaurang. Tänk vilken tur jag hade för 1000 dagar sedan som fick chansen att träffa min älskling! Kan inte med ord säga hur mycket han betyder för mig. Vill att morgondagen ska bli en av de bästa dagarna vi har tillsammans.... Så får vi se vad dagen ger :)<br />
<br />
Hoppas att ni alla får en underbar valborg och första maj<br />
/Kramar<br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-551955303107778522014-04-28T12:52:00.002+02:002014-04-28T12:52:52.473+02:00Plus och minus....Om jag tänker tillbaka på veckan som har gått - intensiv vecka! Vad har varit bra och vad har varit mindre bra, älskar självreflektioner. Igår på kvällen var jag nervös, orolig, fundersam - då gick annat plus- och minustänkande i mitt huvud. <i>Den dagen åt jag glass och fast dagen efter sov vi länge så då blev det inget mellanmål på förmiddagen - har det nu blivit jämnt eller har jag fått i mig för lite eller för mycket.....</i> Ja, ni känner kanske igen er så jag behöver inte fortsätta det tankespåret. Vad som var positivt var att jag relativt lätt kunde lägga tankarna/funderingarna åt sidan. Jag menar, vad kunde jag göra åt det igår - har jag ätit för mycket är det väl bara bra eftersom jag fortfarande har lite kvar att gå upp och har jag ätit för lite är det inget jag kan göra ta igen precis innan jag ska gå och lägga mig. Bestämde mig för att låta det vara och så får det visa sig när jag väger mig. Så ett plus för att jag kunde låta de negativa tankarna, alla funderingar inte pocka på för mycket!<br />
<br />
Vad som var minus var att det hade gått sådär - jag hade gått ner cirka ½ kg. <b>Inte bra!</b> Nu vet jag inte riktigt vad som gått "fel" - ett missat mellanmål ger inte en viktförlust precis som en extra glass inte gör att jag går upp i vikt! Kanske har jag rört mig lite för mycket i vardagen, varit igång mycket under veckan med både det ena och det andra. Vet inte riktigt men jag får fundera på det och vad som är ännu viktigare kämpa vidare i veckan som kommer. Imorgon har jag samtal igen med E-K, så jag får fundera över min egen "maj-utmaning". Kanske ska låta bli att väga mig under maj-månad.... Kan ju väga mig hos E-K ifall hon vill veta vikten. Vad tycker ni?<br />
<br />
Hoppas att ni njuter i det underbara vädret!<br />
/Kramar<br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-939673413952717497.post-52974771022582170172014-04-25T11:23:00.001+02:002014-04-25T11:23:10.819+02:00Oj, vad tiden rann iväg....Galet vad snabbt tiden gick - jag hade påsklov och helt plötsligt var det över.... Hade iallafall en trevlig påsk, var runt en del bland släkt och vänner men det är väl så det ska vara. Jag upplever att jag fortfarande har problem när det kommer till rutiner, jag vill ha mina vardagsrutiner - är mycket lättare att veta att jag får i mig tillräckligt (ätstörningen vill ju inte att jag får i mig för mycket heller...). När jag äter en vardag; frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika så har jag rätt så bra koll och kan variera mig rätt så fritt. När det sedan är helg och det blir lite annorlunda matplanering så fixar jag det när det endast är någon dag, typ lördag och söndag. Men nu under helgen blev det lite för många dagar och jag kände mot slutet att det var osäkert... Alla dumma tankar/frågor kom upp, <i>har jag ätit för mycket eller för lite? </i>Varför är det svårt att lita på sin kropp (och sina hungerskänslor)? Kommer inte min kropp att säga till mig ifall den behöver äta mer? Jag måste våga lyssna på min kropp och vad den säger till mig! Måste våga släppa på kontrollen!<br />
Bet faktiskt ihop och bestämde mig för att inte börja räkna, dividera mer utan att ta dagarna som de blev. Fixade det ändå bra, nu vet jag ju inte hur det har blivit viktmässigt då jag väger mig först på måndag men det är kanske inte det viktigaste. Det viktigaste är kanske att jag tog dagen som den blev - inte planerade och styrde allting kring mina rutiner.<br />
Vad som också fick mig att fundera är att jag känner mig friare de helger då jag inte ska väga mig på måndagen efter - som att jag vågar mer. Nu ska jag till nytt möte med min samtalskontakt på tisdag och jag funderar faktiskt på att minska på tillfällena lite mer. Kanske bara väga mig en gång i månaden, lite orolig att det är ett för stort steg - får suga på den karamellen lite :). Eller vad tycker ni?<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiDpT-F6aNNEhpRSpXF4CrJ5rP22NWF3tra-nhMJWclfwIbcZxiri207UwJeYjxB3xBE_NaErN0ahICjesnGIWZxobESCw33gG5GFN9EKuheTIQ0vtDaIE2LzKbzVhdBBWTeepOPlbHq14h/s1600/blogg_195847.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiDpT-F6aNNEhpRSpXF4CrJ5rP22NWF3tra-nhMJWclfwIbcZxiri207UwJeYjxB3xBE_NaErN0ahICjesnGIWZxobESCw33gG5GFN9EKuheTIQ0vtDaIE2LzKbzVhdBBWTeepOPlbHq14h/s1600/blogg_195847.jpg" /></a></div>
<br />
<br />
Nu är det iallafall fredag och jag har ett kvar timmar kvar på jobb (har en kortare paus nu) sedan är det helg!<br />
Lyxigt härligt!<br />/KramarUnknownnoreply@blogger.com0