söndag 25 maj 2014

Härlig helg och badpremiär!

Nu, äntligen är det värsta snart över. I fredags skrev eleverna de sista nationella  proven och jag hade väskan full av prov som jag har suttit över nu i helgen. Men känslan i fredags var skön, jag kände att jag kunde andas ut. Eftersom jag är ämnesansvarig har jag ett ansvar kring det nationella proven, de ska räknas och packas till olika salar, allt material ska finnas och vakterna ska komma i tid mm... Vet att jag stressar upp mig för att det inte ska flyta på. Tror att vi lärare stressar upp oss mer kring de nationella proven än vad eleverna gör!

På fredag eftermiddagen åkte jag ner till sambons jobb och mötte upp honom. Vi körde vidare till en cykelbana vi ville testa. Mötte upp två av hans kompisar och så upp på cyklarna för oss alla.  Vi cyklade var för sig och jag hade bestämt innan att cykla tre varv (1mil per varv). Förra gången jag cyklade banan gick det långsamt, vi pratar om brutalt långsamt, var en triathlon tävling och jag var sämst av alla på cykeldelen. Läs om det här (ifall ni vill...) I fredags gick det snabbt (riktigt snabbt för att vara mig). Tror inte att jag har haft den snitthastigheten någon gång innan. Jag bara sprutade av glädje och energi efteråt.. Sambon och en av hans kompisar cyklade jag ikapp tredje varvet. Lite sugen på att hänga på dem ett varv till men var "duktigt" och höll mig till mina tre varv. Efteråt körde vi hem till en av sambons kompisar och åt gott och umgicks. En kanontrevlig kväll!! Var bestämt innan att vi skulle köpa hem mat från pizzerian och jag hade funderat under dagen ifall jag skulle äta en pizza eller inte, blev dock en bakad potatis. Nu efteråt så funderar jag ifall jag fegade ur och intalade mig själv att jag inte var sugen på pizza eller om jag verkligen inte var det. Ni vet säkert vad jag menar.... Svårigheten att veta om jag lyssnade på rätt röst när jag tänker att jag inte vill ha pizza. Vet ju inte hur länge sedan det var jag åt pizza från pizzeria, säkert flera år sedan så det är kanske dags att prova (en utmaning kanske).

Igår firade vi min pappa och hade en trevlig eftermiddag, förmiddagen igår och hela dagen idag har gått ut till att rätta och rätta lite till. Sambon och jag tog dock en paus och gick ner och badade. Var 16 grader i vattnet så det var inte alltför hemskt. Så badpremiären i havet är avklarat för i år och snart får C och jag gå ner och prova att simma lite i våra våtdräkter också. Snart är det ju dags för triathlon och då gäller det ju att simmat i öppen vatten lite innan....

Hoppas att ni alla njuter av det fina vädret och har haft en härlig helg :)
/Kramar

torsdag 15 maj 2014

Vill han förstå?

Igår var jag på samtal hos min kontaktperson, E-K. Hon var nöjd över att jag låtit bli vågen och att jag ändå kände/känner att jag kan äta rätt så fritt. Sedan kom vi in på tävlingar/lopp och att det taggar upp mig. Jag vill delta och göra bra ifrån mig! Pratade om hur jag skulle få min älskade sambon att förstå min problematik. Hon tyckte att jag skulle ta och prata om detta med honom. Så kvällen igår blev inte bra - Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå! Han kommer ofta tillbaka till "Men det är ju roligt när vi gör det tillsammans" och visst det är roligt att ställa upp i tävlingar eller springa/cykla långt tillsammans. Men i nuläget främjar det inte vårt långsiktiga mål. Här måste han hjälpa mig att hålla en bra nivå, inte att uppmuntra mig till att träna mer. Jag sa det någon gång till honom igår - Jag tror inte att du vill förstå, för det skulle innebära att vi inte gör detta tillsammans längre.  Vi måste försöka hitta andra alternativ, andra saker att göra tillsammans. Vi har ju faktiskt dansen som vi ska fortsätta med till hösten, så vi gör andra saker nu också tillsammans än att träna/tävla. Kvällen slutade med att vi båda var ledsna och att jag kände mig rätt så oduglig/värdelös. Vad är det för fel på mig - jag vet ju vad jag bör göra varför gör jag det bara inte? Känslor kom också som att han förtjänar någon bättre än mig, en tjej utan alla mina problem. Är/var rädd för att han ska inse det snart och lämna mig.

Hur upplever ni det, har era nära och kära svårt att förstå? Upplever ni att de kanske inte riktigt vill förstå? Går det att förstå denna sjukdom? Är det så att han "blundar" för att då kan vi behålla vårt tränings/tävlingsintresse tillsammans....

Snurriga tankar från mig, men jag hade varit tacksam om ni känner igen och kan ge tips :)
/Kramar


tisdag 13 maj 2014

Långsiktiga mål...

Jag har ett nytt samtal imorgon med min kontaktperson, E-K. Min "utmaning" är ju att jag inte ska väga mig under maj månad och ännu känns det okej. Tror att första måndagen i Juni kommer att vara jobbig, jag har ju ingen kontroll!!! Men nog om det, istället har jag fastnat i andra tankebanor och har lite funderingar. I lördags skulle min sambo ställa upp i en löpartävling, jag var inte anmäld utan hade tänkt stanna hemma och arbeta lite mm. Men så vet jag att han tycker att det är skoj att jag ställer upp också. Jag har ju minskat ner på vardagsträningen en del och vi båda två har ju bestämt att inte ställa upp i så många tävlingar i år. Vi båda vill ha barn och då behöver min menstruation komma tillbaka. Jag (dumt eller inte) bestämde mig för att ställa upp i tävlingen, lite skoj är det ju och jag hade inget speciellt tidsmål. När jag sedan står vid starten så taggar jag igång och jag sprang bra. Riktigt glad efteråt, både jag och sambon gjorde personbästa på milen och det är en rätt så tuff bana. Hemma igen så pratade jag med en kompis som snällt/orolig påpekade detta kring tävlingar och vårt långsiktiga mål. Då kändes det så dumt, jag kände mig korkad som ställde upp i tävlingen när jag vet att jag blir taggad av det. Har redan nästa tidsmål uppsatt när vi springer Malmömilen... Jag har jättesvårt att med att inte deltaga när sambon ställer upp i en tävling, är inte precis flickvännen som står bredvid och hejar. Jag kan inte be honom sluta att ställa upp i tävlingar, han har redan minskat ner på antalet tävlingar/lopp han ställer upp i, men det är tufft för min del.
Så såg jag nog ut efter tävlingen i Lördags...

Jag vet inte riktigt hur jag ska få sambon att förstå problematiken. Han säger ofta när vi pratar om det "Men många andra kan ju springa och träna milen/halvmara eller mara, det måste du väl också kunna". Just nu känns det som att han tror att bara jag går upp något kilo i vikt så kommer mensen tillbaka medan jag själv tror att jag tränar lite för mycket (fast jag har minskat enormt mycket på mängden). Han menar att jag tränar mindre än många i hans omgivning och de har ändå en normal menstruation så varför skulle jag inte kunna ha det.... Tänkte faktiskt att jag skulle ta och prata med E-K om detta imorgon, behöver lite tips och hennes goda tankar/råd kring detta. Om ni har goda tips eller råd kring detta också så är jag glad :)

Annars får vi kämpa vidare!
/Kramar

fredag 9 maj 2014

1000-dagars jubileum och livet rullar på....

Såg att det var länge sedan jag skrev, sitter hemma och läste lite bloggar och kom på att det är nog dags för mig att uppdatera lite själv :) Hoppas att ni är intresserade och orkar att läsa....

Sist jag skrev var precis innan vårt 1000dagars jubileum, blev en bra dag. Vi åkte ut till ett strövområde med en fika-ryggsäck och gick en långpromenad. Lite andra ärenden och sedan vilade vi ett tag hemma. På kvällen var vi ute och åt på lyxrestaurang. Det var japanska tapas - tala om gott med olika dumplings, wok mm! Vad som inte var bra är som vanligt mina förväntningar - jag målar upp en bild av en perfekt dag och så blir jag besviken. Dagen efter blev desto bättre! Hoppas att ni blev lite nyfikna men det blev en minnesvärd dag för oss - 2 Maj 2014 kommer vi inte att glömma bort. Kan ni gissa?

Har faktiskt inte haft mycket ångest kring vikten, siffrorna. Nu är veckorna så "onormala" att jag kan inte ha kontrollen och just nu känns det skönt att släppa kontrollen. Visst, jag vill fortfarande ha mina rutiner och ramar och all kontroll har jag inte släppt, men jag känner att jag har lättat på behovet. Jag kämpar och försöker ta varje dag som den kommer, inte planera och organisera allting flera dagar i förväg. Igår bestämde jag och sambon att vi äter på thaistället innan teatern ikväll, tidigare ville jag veta var vi skulle äta på måndagen - så jag kunde planera veckans middagar på ett bra sätt....

Hinner inte mer, dags att bege sig till jobb! Hoppas att ni får en underbar fredag
/Kramar