måndag 29 september 2014

En paus

Jag har tagit en paus på många sätt och vis. Jag har tagit en paus i bloggandet, insåg att det var länge sedan jag uppdaterade här. Men jag har haft många tankar som snurrat runt och jag har haft svårt att sätta ord på dem.

Jag har också tagit en paus i "behandlingen" med E-K. Vi brukar träffas runt varannan vecka men nu tog vi en paus och bokade in ett samtal först en månad framåt. Till nästa möte skulle jag fundera på vad jag ville och hur jag vill nå dit. Jag har nämligen hittat balansen i mitt liv, vet precis att om jag tränar så och äter så är jag "viktstabil" och ingenting händer. Vi gick tillbaka i tiden och insåg att det har inte hänt så mycket. Jag utmanar inte mig själv mer, jag kompenserar ifall jag skulle äta något "extra" osv. Hon är rätt så rak på sak, vilket jag gillar. Hon frågade ifall jag ville leva livet som jag lever nu, om inte vad är jag villig att göra för att ändra det? Om jag "utmanar" mig själv och kompenserar för det efteråt (vilket jag nog gör) så släpper jag inte på min kontroll utan jag "pusslar" fortfarande.

Jag vill inte leva livet som jag lever nu! Mitt liv är fortfarande kontrollerande och ett pusslande när det kommer till maten. Efter samtalet kände jag att nu är det NOG. Dags att försöka ta dagen som det kommer, jag äter vad som bjuds på och tittar på vad folk runt omkring mig äter. Förra veckan var jag 2 dagar på utbildning och vi blev serverade förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika. Tog en macka båda dagarna på förmiddagen och lunch och tog en muffins/kanelsnäcka på eftermiddagen. Jag åt helt enkelt på vad som bjöds på. Mycket tankar kring detta på kvällarna, men om jag vill bli "frisk" måste jag utsätta mig för detta. Jag vill kunna komma tillbaka till E-K vid nästa möte och faktiskt säga att jag har bestämt mig och jag redan har påbörjat resan!

Vad tror ni? Tips och tankar på hur jag tar dagen som den kommer....
/Kramar

söndag 14 september 2014

Helsingborgs maraton

Igår gjorde jag något stort, något som jag inte riktigt velat skriva om. Jag har ju inte vetat hur det skulle gå. Kommer jag att vara nöjd med min prestation osv?. Både jag och sambon hade bestämt oss för att springa Helsingborgs maraton. Det var premiär igår, både för Helsingborgs maraton och för våran maratondebut. Har aldrig sprungit så långt innan, så jag visste inte hur det skulle kännas efter tre mil (vilket är det längsta jag har sprungit innan). Jag var rädd att "väggen" skulle komma lite efter tre mil och att det inte skulle bli en skön känsla in i mål. Jag var rädd för att jag skulle gå ut lite för snabbt och att krafterna skulle ta slut för tidigt. Men "väggen" kom inte och krafterna höll, visst jag var trött sista milen och den var kämpig men det var hanterbar trötthet. Jag kunde räkna ner kilometer för kilometer och se målet framför mig.



Hade en drömtid under fyra timmar men egentligen insåg jag innan att jag ska nog satsa på att komma under  4timmar och 15 minuter, är mer rimligt eftersom det är en lång sträcka. Kämpade de första kilometerna för att inte gå ut för snabbt men fast jag tyckte att jag sänkte tempot så gick det inte mycket långsammare. Runt en mil så insåg jag att om jag höll tempot så skulle jag komma in under 4 timmar, lite orolig för att inte orka hela sträckan men jag tänkte Okej-jag kör på i detta tempot nästa mil också så ser jag hur det känns efter halva distansen (21,1km). När jag sprang över mellantiden för halvmara och hade cirka 1½minut till godo för att kunna komma under 4 timmar. Så kom tankarna att försöka hålla till 3 mil, sedan lär ju ändå väggen komma men jag chansar. Var en fin sträcka att springa, genom Helsingborgs arena där Cirkus Scott övade och all publik som hejade! Efter tre mil så kändes det okej och jag hade inga "väggen"-känningar. Började inse att jag har aldrig sprungit så här långt innan.. Efter 32 km började jag att räkna ner varje kilometer. Peppade mig själv med att det var mindre en mil kvar, en mil springer jag lätt på träning.... Började känna av benen. Inte så att energin var slut men de var trötta! (och det var kanske inte konstigt). När jag hade några kilometer kvar såg jag att jag om jag håller tempot lär jag komma i mål på runt 3.55, inte i min vildaste fantasi kunde jag innan tro att jag skulle klara en sån tid. Satsade lite extra den sista biten, var ju nerförsbacke och all publik. Jag klarade att komma under 3.55! Jag grät nästan av känslan när jag gick i mål, vilken prestation av mig!

Vet att jag har svårt att klappa mig själv på axeln - att berömma mig. Men jag är så jäkla stolt över jag gjorde igår sprang ett maraton, det är 42, 195kilometer. Visst jag är nöjd med tiden, men jag tror nog att jag hade varit lika nöjd om jag kommit i mål på precis under eller över 4 timmar. Tiden var inte det viktigaste...

Lite konstigt men sant
/ Hoppas att ni får en bra söndag.  Själv har jag grym träningsvärk i benen, tar emot att gå nerför trappan :)

onsdag 10 september 2014

På väg till psykologen

Ska snart bege mig till mitt möte med psykologen, K. Sist vi träffades så pratade vi om att vara i nuet och jag upptäckte att jag är sällan där. Jag är mer i framtiden och försöker få ordning där. Så min "läxa" till mötet idag var att försöka fokusera på att vara i nuet. Jag fick en andningsövning med mig att göra cirka 3 gånger om dagen. Har gjort den nästan dagligen men inte tre gånger varje dag, kanske en gång någon dag och två gånger en annan. Känner att precis då när jag gör den och en kort tid efteråt att jag kan vara i stunden men sedan fladdrar mina tankar iväg.... Nu när jag sitter och skriver inlägget tänker jag på arbetet på eftermiddagen och vad jag ska göra då, vad jag och sambon ska äta ikväll och planerna till helgen. Full rulle uppe i mitt huvud! Får väl se vad hon säger och hur vi ska gå vidare. Är det någon som har några goda tips på hur jag ska göra för att vara i stunden så tar jag tacksamt emot dem :)

Lev i stunden, inte i framtiden. Tänk på
allt du missar som händer NU.
 

Nu ska jag gå till bussen, önska mig lycka till
/Kramar

tisdag 2 september 2014

psykologsamtal

Förra veckan var jag hos psykologen, K. Att återge vad vi pratar om är inte bara svårt utan känns nästan omöjligt. Tror ju att hon har en "tråd" i sina samtal men jag hoppar från det ena till det andra.... Sist pratade vi mycket om att vara i nuet och inte i framtiden eller dåtiden. Skrämmande kändes det för jag upptäckte att jag är aldrig i "nuet". Jag planerar/funderar alltid på vad som ska hända sedan. Jag har jättesvårt att bara vara, bara sitta och titta på en film på Tv. När vi tittar på Tv sitter jag oftast med min iPad och gör lite annat. Jag kan inte koncentrera mig på en sak! Om jag "bara" hade suttit och tittat på Tv hade det känts som jag slösat bort tiden, jag hade ju kunnat göra något annat mer vettigt.

Visst det är bra att vara effektiv, men att bli rastlös efter suttit i soffan en kvart är nog inte heller optimalt. Så min läxa är att försöka vara i stunden och träna på att "bara ta det lugnt". Igår när vi såg en TV-serie på kvällen plockade jag faktiskt bort iPaden (ett tag iallafall)....
Så - lite framsteg

Trevlig tisdag
/Kramar