torsdag 27 februari 2014

Bakslag får alla....

Var nog rätt så besviken på mig själv efter söndagens bakslag. Vi hade två fantastiska dagar i London, jag vägrade låta ätstörningen ta kontrollen. Fredagen och lördagen var härliga - mysiga stunder i London med både fika och efterrätter gav hjärnspökena stora orostankar på söndagen. Tror inte att jag medvetet drog in på mat på söndagen men jag mådde inte bra. Som sagt, det gjorde mig inte nöjd!

Igår var jag på samtal med E-K, hade ett bra samtal... Hon hjälper mig oftast att få perspektiv på saker och ting och visar mig orimligheter i vissa av mina tankar. Igår sa hon - "Tror du inte att du kommer få bakslag under tiden när du arbetar för att bli frisk? Kan du inte istället se det positiva, ni fick två fantastiska dagar i London - var glad (och stolt) över det!"

Hur ser ni på det hela? Har ni lätt att klanka ner på er själva och inte se framstegen ni gör?

Kort och koncist inlägg (iallafall hoppas jag det :)...)
/Kramar

måndag 24 februari 2014

London och "break-down"

Jag och min sambo fick två underbara dagar i London, gick kanonbra att åka ner dit. Fast vi flög med EasyJet och det gör vi inte om efter denna resan - inget bra betyg till dem. Det märks att de är ett lågprisbolag om man säger så! Nog om det, detta inlägg ska inte gå åt till att klaga på ett flygbolag som vi själva valde att flyga med...

Landade på kvällen och tog oss relativt snabbt till hotellet. Nästa morgon bjöds det på frukost - helt okej. Jag hade ju bestämt mig för att lägga dumma tankar åt sidan och äta mer fritt. Vi var på "madame Tussands", fantastisk och roligt. En runda runt och fika i "Regents Park". Sedan hann vi shoppa både sportkläder och på "Primark", billigt och bra. En rätt så kass lunch, en bakad potatis på ett köpcentrum - inte alls god.
Dagen fortsatte sedan med både det ena och det andra, gick till China Town på kvällen. Jag hade sett fram emot en god middag, men stället vi hittade var inte bra. Maten var inte god... lite besviken!

Lördagen blev kanon! Var på British museum på fm och sedan strövade vi runt i stan, fint väder och härligt. En god fika i en park i solen med te och chokladkaka. På kvällen gick vi på musikal - "Dirty Dancing". Riktigt bra musikal, hade rekommenderat er att se det men det var sista helgen det gick. Före det åt vi en underbar middag på en fiskrestaurang och avslutade där med en ingefärskaka med glass (wow). Bästa matstället helt klart under hela resan. Kvällen kunde inte bli bättre!

På söndagen var jag trött och seg, ville bara hem. Men det tog längre tid än vanligt, flyget blev försenat. Var hemma först på kvällen - några timmar senare än vad vi beräknat! Inte roligt, trött och hungrig kom jag hem, vet inte hur många gånger jag nästan började gråta under hemresan. Fick verkligen ett "break-down" igår, allting från London (matmässigt och så) kom ifatt mig. Jag överlevde det hela iallafall, som man alltid gör... Tufft, men bra för mig - att arbeta med mitt kontrollbehov.

Så ny arbetsvecka, hade gärna haft ledigt några dagar till!
/Kramar till er alla :)

torsdag 20 februari 2014

En behövlig resa!

I eftermiddag möter jag upp sambon i Malmö för att flyga till London :). En resa vi bokade lite sent men vad gör det - skönt ska det iallafall bli!. Förra året åkte vi iväg till London vid denna tiden också, våren var mycket längre kommen där. O, vad jag ser fram emot resan! Vi har packat lätt för att kunna shoppa.... Kanske inte hela tiden, siktar på att besöka Madame Tussands, British Museum och ev gå på en musikal. Förra året när vi reste så "utmanade" jag mig själv, men nu i år känns inte det jag gjorde då som utmaningar... Klart att jag ska kunna fika med både kaka ena dagen och scones nästa. Förra året "oroade" jag mig för frukosten, varför? I år - visst jag har tänkt på det men inte så att de stör mig, lär ju finnas att äta så att jag blir mätt och det är det viktiga.

Har ni några bra londontips så tar jag tacksamt emot den :)
Hoppas att ni får en bra helg
/Kramar

måndag 17 februari 2014

Detta med förutfattade meningar

Ofta önskar jag bara att jag kunde börja om, att människor i min närhet inte vetat om min sjukdom. Jag vet inte om det hade blivit lättare men jag tror det. Många människor i min närhet tar hela tiden hänsyn till mig och sjukdomen. Jag vill att de ska sluta med det, men hur kan man be dem om det på ett fint sätt? Många har förutfattade meningar och då är det svårt för mig att bryta dessa. Kan ge några exempel, ni känner kanske igen er....

Min älskade sambo kan ibland när vi ska ta en fika säga "Jag ska ha en kaka till även om du inte vill ha" eller "Ta en kaka, jag kan äta halva din om du inte vill ha mer". Ska vi äta ta kvällsfika på kvällen kan det låta "Lite sugen på glass är jag idag men du ska väl inte träna imorgon på morgonen så då vill du inte ha glass". Ett annat exempel är igår när han skulle plocka fram nötter och torkad frukt till oss, "Jag tog bara några nötter till dig, du brukar ju inte vilja ha fler". 

Annars kan det vara så också att jag får "beröm" om jag ätit något onyttigt, i fredags åt jag och sambon pizza (hemmagjord). Inte speciellt sugen på det, var helt färdig och det tar lite tid att göra pizza... När vi ätit och jag var helt färdig i soffan kommer frågan, "Var det jobbigt att äta pizza, är det därför du är så tyst nu?" Nu var det inte jobbigt för mig men det borde kanske ha varit det, iallafall säger sjukdomen det?


När vi är bortbjudna till hans föräldrar (som exempel) är det ofta ett telefonsamtal före, "Vi tänkte laga detta, tror du att ... vill äta det" eller "Vi skar upp lite frukt till efterrätt också ifall du inte vill ha tårtan/efterrätten"

Jag vet att alla gör detta för att vara snälla, men det är så svårt att bryta. Ibland har jag tänkt att äta en hel kaka när jag och älsklingen fikar men när han säger att han kan ta halva eller tar för givet att jag inte ska ha någon alls är steget för mig så mycket högre. Förra veckan var vi båda på samtal hos min behandlare för att prata om detta och som jag skrev i tidigare inlägg så blev han förvånad, han har aldrig tänkt att han säger så eller hur det påverkar mig.



Läser i era bloggar, ni som har kommit längre än mig att ni blir fortfarande studerade och ifrågasatta era val. Blir ni inte trötta på det. Jag önskar att människor ska sluta studera, ifrågasätta och hela tiden dra slutsatser kring mina val när det kommer till mat.

torsdag 13 februari 2014

Undrar ni hur det gick?

Igår var ju jag och sambo tillsammans hos E-K (min samtalsperson). Vi skulle prata om hur han kan hjälpa mig för att bli friskare. Mycket handlar om att bryta mina vanor och rutiner. Jag har vissa tvång, även om jag inte gillar ordet så vill jag ha det på ett visst sätt. Får jag det inte så blir jag orolig/får ångest. Jag tycker om att planera inför dagen, veta hur allting ska vara i förväg. Jobbat massor på att bryta lite på mina rutiner, allting från att äta vid andra tider, inte veta vad jag ska äta till middag en kväll och så vidare.

Min sambo är med på spåret, lättare att förklara för honom där vad jag menar. Var många saker som kom fram. Småsaker som han ibland säger eller gör, många gånger för att vara snäll och inte förstår att det inte hjälper mot ett friskt beteende. Kan ge några småexempel så att ni förstår vad jag menar....

Vi äter ofta något på kvällen (kvällsfika), kan vara allting från kex med ost, fruktsallad, kräm, nötter och torkad frukt till glass eller annat "lyxigt". När vi bestämmer vad vi vill ha på kvällen kan det komma "grodor" ur munnen såsom - jag är egentligen sugen på glass men det vill du väl ändå inte ha". Han blev lite förvånad igår när jag sa det, han tänker inte ens på att han säger det.

Ibland om vi är på stan och ska fika kan han säga "Jag ska ha en kaka till även om du inte vill ha någon", eller om jag tänkt ta en kaka "ta vilken kaka du vill jag kan äta halva av din (plus min egen) ifall du inte vill ha hela". Vad jag vill säga att han gör detta inte för att vara elak, utan han vill vara snäll. Han tänker  att om jag erbjuder mig att äta halva kakan så kanske hon tar en hon vill ha och inte en av de minsta kakorna istället. Problemet är väl att vad jag hör i mitt huvud är att kakan jag vill ha är så stor att det inte är rimligt att jag ska kunna äta hela, fast han äter halva min och sin egen. Visst jag vet - sjukt av mig!

Vi kom överens om att han ska försöka rucka på mina vanor lite mer och när (inte om) jag blir arg så ska han påminna mig om samtalet och vad E-K säger. Vi avslutade kvällen igår med att han lagade korv-stroganoff, lite av en utmaning.... Men jäkla vad hans korv-stroganoff är god!



Upplever ni också att människor i er omgivning har svårt att förstå sjukdomen och många gånger när de vill hjälpa så stjälper de mer. Ska fundera vidare kring detta och kommer nog ett inlägg om det :)

tisdag 11 februari 2014

Mina utmaningar och lite tankebabbel....

Vi alla har våra svårigheter med sjukdomen. För en kan det vara en speciell maträtt eller livsmedel, för en annan kan det vara att tillåta sig själv att smaka på maten (att njuta av något gott), för vissa kan det vara att äta sig mätt av riktig mat och jag kan fortsätta med exempel i all evighet. Ett livsmedel som är "förbjuden" för mig behöver inte vara det för någon annan. Här kommer ett sådan löjligt livsmedel för mig... Nästan lite pinsamt - men jag har sedan jag blivit sjuk haft svårt för banan, behöver inte gå in på anledningen då det kan trigga andra och jag vill inte överföra mina dumma tankar på er (tycker att det räcker att jag har dem...). Hos min samtalsperson senast så pratade vi mycket om att jag måste gå mer utanför ramarna, våga utmana mig själv. Att inte planera allting in i detalj och pussla för att det ska passa mina regler. Efter förra samtalet har jag funderat mycket och jag har utmanat mig själv. Visst det har gett ångest/oro - hur kommer detta att påverka. Men jag försöker slå undan tankarna med att se fördelarna med att kämpa emot sjukdomen och inte vika ner mig! Lyckats rätt så bra. I lördags (till melodifestivalen) så blev det veckans stora utmaning, när vi var och veckohandla tidigare på dagen så såg vi en bild på ugnsbakad banan fylld med choklad - och ett, tu tre. Vi gjorde det på kvällen och åt det med glass. Åt glass, choklad och banan fast jag inte skulle träna dagen efter.... Velade många gånger fram och tillbaka efter vi hade handlat med ingredienserna hem, men lika bra att ta tjuren vid hornen direkt. Tala om att det var gott! Kanske en struntsak för en annan men för mig var det en rätt så stor grej.

Min samtalsperson sa sist att jag måste bryta mina rutiner, gå utanför ramarna hela tiden - till sist kommer det att ha blivit naturligt. Så nu är det lika bra för mig att bara öva på... Ska på nytt samtal imorgon och då ska min sambo med. Vi ska prata lite om hur han kan hjälpa/stötta mig för att bli frisk. Lite nervöst faktiskt, undra vad han kommer att säga... Min sambo ställer alltid upp för mig och vill alltid hjälpa mig men ibland stjälper han istället. Han gör inte det med mening utan för att han vill bara att jag ska må bra. Ett exempel är om vi ska äta ute; Han vill alltid jag ska bestämma ställe, så att det finns något jag kan äta. Ibland försöker jag säga att bestäm du - jag får väl hitta något där jag vill äta precis som du får göra när jag bestämmer. Men då får jag tillbaka att det är inte lika viktigt för honom, han har ju lättare att äta allting. Känner ni igen er? Han vill bara att jag ska må bra men han hjälper mig inte i långa loppet. Hur får man anhöriga att förstå detta? Hur har ni gjort?

Uppdaterar er i veckan om hur samtalet gick :)

Tänkte mig ett kort inlägg, men tankarna flödade och opps... Hoppas att ni orkar att läsa
/Kramar

måndag 3 februari 2014

Vad har en siffra för värde?

Måndag morgon, nervös redan kvällen innan. Nu har ju mina söndagsrutiner ändrats.... Kommer det att bli ett säkert resultat imorgon. Jag har försökt att kämpa och äta utanför mina ramar - hur har det gått? Förra veckan var inte så vanlig, jag blev sjuk i slutet av veckan så träningen var i mindre mängd och vi åt lite mer än vanligt...Samtidigt som jag vill veta, få en siffra så blir jag så arg på mig själv - varför bryr jag mig om en siffra? Vad gör det egentligen vad jag väger, varför låter jag det påverka mig så mycket?

Gick lite för bra (iallafall för den ätstörda delen). Borde se det positiva i det, nu har jag lite mindre kvar att gå upp. Jag har förhoppningsvis kommit några steg på vägen närmare mitt mål. Men istället låter jag de negativa känslorna ta för stor plats - just nu så är det allt som florerar i mitt huvud. Frågor/tankar som "hur kan jag gå upp så mycket av 1-2 ND om dagen?", "nu är det bevisat, att minskar jag på träningen så går jag direkt upp i vikt", "jag kan inte äta onyttigt - blir direkt tjock..." Jag försöker att mota bort alla dessa dumma tankar, stundvis går det men det är tufft idag. Jag låter en hel dag bli förstörd av en förbannad siffra på vågen! Ärligt - vad är mitt problem? Är jag mindre värd om jag väger ett kilo mer eller mindre... Medan jag skriver detta inlägg nu så blir jag arg på mig själv! Det är jag som ger dessa dumma tankarna plats i mitt huvud - varför?

Jag är trött på detta nu! Varför kan jag inte bara stänga ner alla dessa tankar?
Hur gör ni???? En klubba i huvudet eller???

Hoppas att ni har en bättre start på veckan än jag har!