Ska det inte vända snart???

Har haft en helvetes helg. Har funnits några ljusglimtar och de försöker jag njuta av men det har varit en tung helg. Jag har känt mig jättetjock och bara önskat att jag kunde gå ner lite i vikt. Lördagen var ändå okej, vi började morgonen med att simma i cirka 40 minuter och sedan åt vi en god frukost. Jag var iväg på möte sedan och på kvällen träffade vi några kompisar och bowlade. Efter bowlingen var vi ute och åt. Jag valde ett relativt säkert alternativ, med pasta Frutti di Mare. Jag ska vara ärlig och säga att jag åt knappt någon pasta... Har blivit rädd för att äta snabba kolhydrater igen. Men vi hade en trevlig kväll.

Söndagen var det katastrofala dagen, jag började nämligen morgonen med att väga mig. Fick total panik, nu väger jag fortfarande över intervallet som jag och min behandlare har satt upp. Meningen var att vi skulle ut och jogga en runda på morgonen men jag gick/powerwalkade istället. Gick gråtande, ledsen och arg. Jag tycker att det är så orättvist att jag äter bra (hyfsat efter matschemat) och tränar ordentligt, ändå så lyckas jag inte gå ner i vikt. Jag vill bara gå ner så att jag kommer inom intervallet igen. Är det för mycket att be om! Känner mig megafett just nu!

usch!

Jag måste ändå börja med att säga att jag är tacksam för alla goda råd och kommentarer, de hjälper mig massor. Ibland behöver man få höra det där självklara från andra, man vet det själv men det är ändå svårt att säga till sig själv.

Jag hade först tänkte att hoppa över träningen igår men när jag satt hemma och såg ut på det fina vädret så kunde jag inte låta bli att snöra på mig joggingskorna. Jag bestämde mig för att ta en lång runda men i behangligt tempo. Jag sprang/joggade utan klocka och har ingen aning om min tid men jag tog det i lagom långdistans tempo. Jag mätte rundan när jag kom hem och den var över en mil! Blev förvånad för jag trodde inte att den var så lång. Kände inte av det igår när jag joggade men idag har jag lite känningar i rumpan. Ska nog ta ett lugnt pass idag, eller så pausar jag idag och tränar imorgon. Får se vad jag känner för, ska försöka låta bli att träna för att förbränna kalorier. Igår så gav jag mig ut och sprang bara för att det var skönt i solen, ingen stress, tid eller så. Precis så som jag vill att träning ska vara!

Det kändes iallafall bra igår efteråt och jag åt en bra middag på kvällen. Under dagen hade jag varit hemma och fastnade lite i småätande, åt upp ett halvt paket digestivekex och det gav ångest. Men jag lät det inte gå ut över kvällsmaten. Lagade pastagratäng med skinka och broccoli :) Men när jag ställde mig på vågen imorse fick jag en chock. Det är inte rättvist att jag ska väga så mycket! Var på kalas i helgen, både lördag och söndag och åt då lite tårta och så men det är väl inte meningen att jag ska gå upp närmare 1,5kg av det! Just nu väger jag mer än vad jag och min behandlare har sagt som okej-intervall. Jag är ju inte överviktig eller så utan jag har fortfarande ett relativt lågt BMI men jag väger ändå över mitt "okej"-viktintervall. Känns tungt just nu. Vet att jag snart måste gå och äta lunch men det tar emot. Känner hur jag bara blir tjockare och tjockare. Kommer aldrig att komma ner till intervallet igen....

Hemskt, hatar denna sjukdomen!!!!

Träna för mycket?

Jag ska vara ärlig, jag är rädd just nu. Önskar att jag kunde väga lite mindre, känns som att siffrorna bara rusar iväg och jag väger massor. Skulle vilja att vikten stabiliserar sig... Det varierar massor (och det vet jag är normalt men det är ändå jobbigt). Är rädd att jag fallit lite tillbaka, oroar mig för att äta vissa saker, är rädd för att gå upp i vikt. När jag tränar så stirrar jag mig gärna blind på siffran som säger hur många kalorier jag har förbränt. Jag tycker om att träna, men nu överdriver jag nog träningen en del. I måndags så värmde jag upp med elipsmaskin och styrketränade sedan. Efter det avslutade jag med att springa 5km. Igår så cyklade jag i närmare 40 minuter och sedan tränade jag Zumba 1 timme. Hade ju egentligen räckt att jag tränat en av sakerna igår. Idag har jag vilodag men jag oroar mig för att jag inte kommer att hinna träna dubbelt imorgon. Hade tänkt att springa 5 km och sedan träna Body Pump (60minuter) på det men eftersom jag ska jobba sent så kommer jag nog "bara" att hinna träna Body Pumpen, ska kanske springa efter Body Pumpen istället.

Om jag hade fått en önskan hade det varit att bli helt fri från sjukdomen, jag hade gärna vägt några kilo mer bara jag hade varit nöjd och inte hela tiden tänkte i kalorier och förbränning. TÄNK att kunna äta allting utan att tänka om det har blivit för mycket eller för lite osv...

Känner ni igen er eller är jag ensam i den mörka kväll med alla dessa tankar???

Liten uppdatering

Känns både lite tungt och jobbigt nu! Egentligen borde mitt liv leka, jag har det kanonbra men just nu så stirrar jag mig bara blind på siffrorna på vågen och de är inte roliga. Förra veckan var jag ledig och hade tänkt att göra massor, självklart blev jag sjuk och orkade knappt göra något! Minsta lilla grej gjorde att jag däckade i soffan. Jag tränade inte alls förra veckan och samtidigt så blev det en del glass, godis och sötsaker. Hatar verkligen att det kan bli ett frossande! När jag vägde mig i måndags så var det ingen rolig siffra. Nu har jag bestämt mig för att enbart äta sötsaker om jag blir bjuden på det, jag ska inte köpa hem det till mig själv eller äta det hemma själv. Vi kommer att gå på en del kalas i veckorna som kommer och då vill jag kunna ta en bit tårta och liknande. Godis ska jag däremot utesluten helt ur min kost ett tag.... Jag kommer så lätt in i att jag vill gå och småäta hela tiden, dels så blir de vanliga måltiderna lidande då jag inte är hungrig och så har jag ångest för jag har ätit för mycket sötsaker precis innan. Tala om att det är en dålig spiral.

Nu ska jag äta ordentligt och följa matschema med frukost, mellanmål, lunch, mellanmål och middag. Jag ska äta mig mätt vid varje måltid och äta helt vanlig mat. Jag ska träna 3-4 gånger i veckan, jag älskar ju känslan av att få träna och tycker att det är skoj. Höga mål, nu hoppas jag bara att jag kan hålla dem så att jag inte blir så besviken på mig själv igen. Förresten så ska jag nog strunta i att väga mig på ett tag, vill ju inte stirra mig blind på siffrorna. Jag känner att det är lättare att koppla av och ger mindre ångest när jag inte har vågen framme....

Så det var en lite uppdatering från mitt förvirrande huvud...

Kramar

Haft några jobbiga dagar

Det har varit några jobbiga dagar för mig, men jag tackar min pojkvän för att han har stått ut med mig! Jag åt lite kolhydrater förra veckan och kände direkt att det var jobbigare att träna. Jag orkade inte lika mycket och så återhämtade jag mig inte lika snabbt, hade träningsvärk efter träningarna och så. Gjorde ju ingen skillnad på vågen, jag åt ordentligt och ändå lyckades jag inte gå ner ett dugg. Lika bra att ge upp och äta ordentligt. Ny vecka = Nya tag. Tänker att alla sådana tankar bara ger sjukdomen näring...

I måndags började det med ångest när jag skulle väga mig, var inget roligt resultat. Försöker tänka att inte stirra mig blind på siffran men det är svårt. Har gömt undan vågen nu! Skulle gå och träna på eftermiddagen men när jag hade  bytt om upptäckte jag att jag hade glömt mina skor så det var till att gå hem igen. Hade nog ätit lite under lunchen för jag var hungrig när jag kom hem och så var jag arg på mig själv för att jag låter sjukdomen ta sån stor plats i mitt liv. Fastnade in ett småätande då det både blev massor av kex, 1 macka och godis. Så klart kompenserade jag det genom att äta mindre middag... Var ju inte speciellt hungrig efter småätandet. Mådde riktigt piss på kvällen men jag hade en underbar pojkvän som stod ut med mig och försökte hjälpa mig.

Igår var det betydligt bättre, jag hade kommit ihåg att packa skorna så jag fick mig ett ordentligt träningspass som var underbart härligt. Jag och pojkvännen firade också "alla hjärtans dag" med nybakta scones till frukost och prinsessbakelse till efterrätt efter middagen. Jag kompenenserade inte alls under dagen och det kändes bättre att inte ha vågen framme.

Nu ska jag försöka leva och må bra. Inte stirra mig blind på vågen och dess siffror. Alla är inte skapta att ha en vikt på BMI 20.0 men jag önskar ibland att jag hade kunnat ha det..... Utmanade mig idag med en ½ fralla till frukostfikat på arbetet och jag åt en vanligt frukost hemma på morgonen så den mackan var bara utöver.... Måste våga att kämpa emot sjukdomen om jag ska vinna över den!

Nu har jag fått skriva av mig lite och det känns lite bättre. Tackar för alla gulliga och peppande kommentarer jag har fått, de hjälper mig massor. KRAMAR

Varför går det i vågor?

Är det någon mer än jag där ute som känner igen sig att resan mot ett friskare liv går i vågor? Precis när allting har känts bra ett tag så kommer världens bakslag! Jag är så trött på mig själv, att jag stirrar mig blind på en siffra på vågen. Mitt välmående är så mycket mer än en siffra och den siffran kan variera samt att muskler väger mer än fett... Allt detta vet jag ändå känns det så svårt, jag vill bara gå ner lite så att jag kommer närmare min målvikt. Just nu ligger jag cirka 2kg över min målvikt, känner mig jättetjock och hemsk just nu. Vissa dagar kan jag hamna i ett frossande och äta godis och annat onyttigt (som igår fastnade jag med en skål godis).... Jag ska försöka att leva med ett GI tänk på vardagarna och unna mig lite extra på helgerna. Men nu när jag gör det så är jag så rädd för att jag ska falla tillbaka, precis så tänkte jag innan jag blev riktigt sjuk. Då hade jag först det som okej att unna mig godsaker på helgerna men sedan drog jag in på det när jag tyckte att jag inte fick bra resultat. Är lite rädd för att jag börjar att dra om samma hjul igen och snart hamnar i skiten igen.

Gäller väl för mig att nu när jag har upptäckt det att vara noga med varningssignalerna! Jag ska slänga ut min våg så jag slutar att stirra mig blind på siffrorna. Jag vill lära mig att uppskatta mig oberoende om jag väger precis min målvikt eller två kilo över den! Jag vill ju kunna att träna så mycket jag får lov att göra nu och känna att jag orkar ta i på träningen.

Känns lite tungt och mörkt just nu!

Många tankar i huvudet!

Vet inte riktigt var jag ska börja eller hur ärlig jag ska vara. Allting i livet går bra nu ändå har jag det tufft. Men för att börja med det som går bra så flyttar jag och pojkvännen snart ihop, allting är klart och i början av April går flyttlasset. Båda två längtar massor till vi bor tillsammans, saknar varandra massor de kvällar/dagar vi inte hinner träffas. På arbetet går också allting bra, jag känner en annan trygghet och självsäkerhet på jobbet nu. Jag vet att jag är duktig på mitt jobb och går inte allting 100% så är det väl inte hela världen. Mitt liv är så mycket mer än mitt jobb just nu!

Jag har gått upp lite i vikt efter jul- och nyårshelgerna, godisråttan kom tillbaka och det kändes inte alls bra efteråt. Just nu har jag lyckats gå ner lite av det jag gick upp. Jag har plockat bort alla sötsaker och liknande ur kosten på vardagarna och äter kanske något lite sådant på helgen. På vardagarna äter jag också väldigt lite kolhydrater av typen pasta, potatis, mackor, ris och liknande. Blir lite av en GI/ISO måltider med mycket protein och grönsaker. Vet ju att jag går ner i vikt på detta sätt, var så hela besattheten började för något år sedan innan när jag blev sjuk. Är lite orolig att jag ska trigga igång det hela igen. Samtidigt så känner jag igen varningssignalerna och är medveten om att jag inte ska leva så här länge till. Jag har satt upp en undre (och en övre gräns) viktmässigt med hjälp av min samtalsperson på öppen vården och den ska jag inte gå under. Kruxet var väl att efter jul och nyår så var jag väldigt närma den övre gränsen. Nu ligger jag mer i mitten och försöker acceptera det

Känner ändå att jag mår bra och har kontroll över det, men egentligen hade jag bara velat kunna vara så frisk att jag struntat i det och inte brytt mig om vad jag väger. Jag tränar ju mer = bygger mer muskler och kommer då att väga mer. Jag önskar att jag inte hade varit så besatt av viktsiffran utan istället tänker till hur jag mår. Är det någon som har bra råd hur man släpper den besattheten kring siffran som står på vågen??? Vill ju inte heller överföra den till något annat kontrollerande behov som att mäta olika kroppsmått eller så....

Känns lite tufft men jag ska inte trilla tillbaka i skiten igen!