tisdag 26 november 2013

Mitt största hinder

Upptäckte i helgen vad som är svårast för min del, där min sjukdom är som värst. Om ni känner igen är så är jag tacksam för hjälp/tips hur ni löser situationen.

Jag och min sambo hade gjort hemmagjord pizza i fredags och jag hade gjort en favorit till "fredagsmys" - Mörk chokladmousse.Vet inte om ni har handlat kockens pulver som man bara blandar med mjölk. Vi båda två gillar den skarpt, mörk och fyllig chokladsmak utan att bli det för söta.

Satte oss i soffan lite före åtta med varsin skål med mousse, hans skål var betydligt mer fylld än min. Jag ställer min på bordet för att göra en snabb grej först men han äter upp sin. När sedan jag tar min så har han nästan ätit upp sin och jag skojar lite och säger att nu ska jag börja äta min till "På spåret" som vi tänkt. Han svarar tillbaka något i stil med att "Ska du äta allt det nu?". Direkt så säger rösten åt mig att det är fel av mig att äta det, att det är alldeles för mycket, att jag borde skämmas som äter detta - både onyttigt och så mycket (vilket det inte var). Jag kunde bara inte äta upp det, jag kunde inte njuta av det utan kände bara skuld. Skuld för att jag åt något så onyttigt. Blev riktigt ledsen sen, ännu en kväll jag förstört... Min sambo blev såklart också ledsen, han hade ju inte alls tänkt det så. Han ska inte behöva vakta sina ord alltid för att jag ska kunna feltolka det!

Hur gör ni andra? Jag har fortfarande svårt om det är så att jag skulle äta "mer" än andra. Skulle någon säga att jag äter mycket eller att min portion är stor så skulle jag ha svårt att äta upp det. Varför ligger det sådan skam i att äta stora portioner?

Jaja.... Lite tankar från mig, tar gärna emot tips och hjälp. Läser ju era bloggar och ser att många av er har kommit över detta, hur mötte ni demonerna?
/Kramar

onsdag 20 november 2013

Vill skriva ett sådär kanonbra inlägg :)

Surfat runt bland bloggar av olika slag och läst, inspirerats och tänkt till. Då kommer såklart ågren när jag nu själv sitter här och ska skriva ett inlägg. Jag vill ju skriva ett lika bra och genomtänkt inlägg. Ett inlägg som inspirerar, ett inlägg som får läsare att reflektera, ett inlägg som får mina läsa att kommentera osv... Vet inte om jag lyckas med det men jag gör ett försök :)

Har varit några okej dagar för min del nu, en del händer och jag kämpar på för att hinna med allting. Är som sagt mycket på jobbet och nu kan jag sätta på mig skygglapparna och träna "bort" frustrationen och stressen... Är lite jobbigt men samtidigt säkert nyttigt.

Funderar en del på vad jag utsätter min sambo för, är det rätt av mig att "begränsa" hans liv? Jag tycker verkligen det är jobbigt när han tränar "för mycket" eller när han börjar prata om lopp/tävlingar han vill ställa upp i under nästa år. Jag vill ju också det! Just nu försöker vi hålla helgerna träningsfria, tar tid att umgås och försöker hitta på olika saker. Kan vara en långpromenad i skogen, åka och göra lite ärenden eller så. Vet samtidigt att han egentligen någon helg vill få in ett långpass med löpning. Han vill hålla liv i de lite längre distanserna så han inte måste börja om från början till våren. Han vill springa maraton nästa höst och då självklart träna för det... Just nu vet jag att han lägger mindre tid på träning än vad han egentligen vill, mycket för min skull. Är det rätt av mig att kräva det? Visst jag håller med min samtalsperson, A att det är vi båda som vill ha barn inom snar framtid och då måste vi båda "bjuda" till, men hos andra kan ena partnern träna och tävla och den andra följer med som "hejarklack". Hoppas att dessa känslor/tankar går över snart, jag vill kunna säga till han - Anmäl du dig till maraton älskling och träna för det, jag kan inte ställa upp men jag stöttar dig i all din träning.  Just nu kan jag inte det, gör alldeles för ont i mig - jag vill också det ju....

Usch, dumma tankar från lilla egoistiska mig!

onsdag 13 november 2013

Försöker att ta det lugnt...

Även denna vecka har fortsatt i stressens tecken... Men jag har blivit bättre på att ta det lugnt, inte rusa på utan säga ifrån. Tror också att det har hjälpt mig att minska på min träning. Nu tränar jag max 3 gånger i veckan, hade jag inte haft den restriktionen hade jag nog övertränat dessa veckorna. Träna för mig är mycket avkoppling. fokusering. När jag får mycket (för mycket) att göra så sätter jag gärna på skygglapparna, blir så "effektiv" som möjligt och kör slut på mig själv! Blev mycket förra veckan, men jag hann med och jag tog en "time-out" på lördagen. Jag la mig bara i soffan och sov middag medan sambon städade. Vi hade en supertrevlig kalkonmiddag i söndags med våra familjer och syskon - äter fortfarande resterna från den... 

Idag gick jag hem tidigt från jobbet - är redan hemma. Ska tillbaka ikväll men det är delvis för mitt eget nöje, vi ska iväg och se teater med klassen. Men då bestämde jag mig helt enkelt för att gå hem tidigt. Ingen kommer att tacka mig för att jag kör slut på mig själv, kände att jag behövde en andhämtning.

Ska bli bättre på att försöka lyssna på kroppen
Ska gå ner och lägga mig i soffan med en bra bok nu :)
/Kramar


fredag 8 november 2013

Sluta stressa!

Just nu känner jag att det räcker, jag måste sluta att stressa. Sluta att rusa runt i ekorrhjulet. Just denna veckan är det proppfullt med jobb (och privat). Kände igår att jag var på inte kunde koppla ner, varva ner och njuta av en trevlig kväll. Igår var jag redan på fredagen och stressade över allting jag ska hinna med idag...  Nu tar jag en 5 min paus och uppdaterar er :)

Denna veckan har arbetsbördan inte varit liten, allting händer denna veckan! Jobbar ju som lärare på en gymnaiseskola, vi har haft årkurs 9 besök i två dagar, utvecklingssamtal med eleverna, jag har haft två extra möten med andra lärare på andra skolor. Vikarierat för en annan lärare (i en klass som tar mycket energi). Varje kväll jag har kommit hem har jag varit dömd på energi och då har jag varit tvungen att sätta mig och fortsätta jobba! I onsdags hade jag möte med min samtalsperson, A - återkommer till den. Igår så var det utvecklingssamtal, möte med andra matematiklärare, skynda ner till Malmö för att se konsert med Melissa Horn. Skäms nästan för att skriva det men jag kunde inte njuta fullt ut av konserten för jag var inte där hela vägen ut. Mina tankar var ofta på andra håll - den där eleven jag var tvungen att ringa, lektionen jag skulle ha nästa tag som inte var helt planerad, uppgifterna jag skulle skicka till en kollega mm.

När vi kom hem igår så gick vi och la oss direkt, men jag kunde inte somna på en lång stund. Jag hittade inte ro. Fick inte ner min andning och min stress. Allting bara snurrade i huvudet, stressade över allting jag skulle hinna med under denna dag (fredag). Till sist somnade jag, sov oroligt... När vi vaknade var det lika bra att bege sig upp och iväg för att simma. Nu måste jag vara effektiv, förlorar ingen tid på att simma före jobbet... Direkt när jag slutar idag så blir jag hämtad för vi ska på möte med en säljare som ska hjälpa oss med att rita upp vårt nya badrum (vi ska renovera det). Sedan storhandla, på flera olika ställen inför Mårtens Gås bjudningen på söndag. Ser fram emot att dö i soffan ikväll!

Nog om det. Vad jag vill komma fram till är att jag redan nu känner att jag sätter skygglapparna på och stressar framåt. Jag måste sluta, stanna upp, göra det jag hinner och vara nöjd med det!

Om mitt samtal i onsdags, min samtalsperson slutar vid årskiftet. Ska börja jobba i en annan kommun. Känns inte så roligt, blir till att "börja om" lite med en ny person. Har nog dock inte riktigt hunnit ta in det med allting annat som sker i livet nu...

Nu - pausen är slut och jag fortsätter att stressa....


måndag 4 november 2013

Längesedan och en del har hänt!

Var ett tag sedan jag skrev och en del har ju hänt... Såg att sista jag skrev var efter jag varit hos gynekologen. Har inte hört av honom så jag väntar ännu på brevet med mina provresultat. Är ju  inte känd för att ha bra tålamod - vill ju ha igång mensen NU!

Så vad har då hänt mer.. Inte jättemycket kring sjukdomen, har varit lite jobbiga veckor. Har minskat träningen och fortfarande druckit 2 ND om dagen. Såklart har vikten gått uppåt, runt ½kg i veckan... Är tufft att fortsätta att gå upp mer och mer... Rädslan kommer tillbaka att man bara ska fortsätta gå upp och att det aldrig ska stanna av. Jobbet har varit intensivt, massor att göra och vi har varit rätt så missnöjda. Vi i arbetslaget känner oss lite svikna av vår ledning, som att vårt arbete vi gör inte är speciellt mycket värt... Men jag ska inte fördjupa mig i det.

Hade några dagar mot slutet av veckan ledigt så jag och sambon åkte på en kort weekend till Prag. Eftersom vi bara åkte med handbagage så tog jag inte med näringsdrycker (men drack dem ordentligt till dagen vi åkte). Vi hade underbara dagar i Prag. Turistade, vandrade och bara tog det lugnt. Var en resa för att ladda batterierna och få umgås lite mer. Vi år gott och det var både god frukost (med pannkakor någon dag), fika och efterrätt. Hittade en restaurang med världens godaste chokladfondant. Gick tillbaka nästa kväll bara för att äta efterrätt :) Såklart kom ångesten igår, inte för att jag skulle ha gått upp i vikt (vilket jag var säker på att jag skulle ha gjort) utan för att jag inte hade kontrollen. Jag vet egentligen inte vad jag har ätit, hur mycket och så... Var riktigt jobbigt. Därför fick jag lite av en chock imorse när jag ställde mig på vågen och gått ner mer än ½kg. Kan inte riktigt fatta det.. Borde ju ha gått upp den summan... Har druckit ND fram till vi reste (2 om dagen) och verkligen ätit under resan, har tränat mindre under veckan.. Visst vi gick en del i Prag men inte så att jag skulle ha gått ner så mycket. Vet att det kan variera en del men just nu har jag svårt att greppa siffran...

Så idag är det på det hela igen, 2 ND om dagen och verkligen kämpa för att gå upp det jag tappade förra veckan och lite till. Ska tillbaka till A (min samtalsperson) på onsdag för vägning och samtal. Så nu är det del att kämpa vidare!