tisdag 14 december 2010

Varför ska det vara så svårt?

Ibland blir jag riktigt fascinerad över hur våra hjärna fungerar. Jag har en högskoleexamen som gymnasielärare i bland annat biologi. Jag har läst massor av biologi på Lunds universitet, en hel termin har jag läst om människokroppen och om hur den fungerar. Jag kan inte hävda att jag inte har kunskap om vad jag utsätter mig kropp för. Jag vet vad vilka effekter det ger på kroppen att inte ge den tillräkligt med energi/näring. Jag vet hur maten jag stoppar i munnen påverkar kroppen och hur den bryter ner det till mindre beståndsdelar och var dessa delar behövs för att kroppen ska fungera. Ändå har jag svårt att stoppa i mig tillräkligt med mat under en dag att lyckas gå upp i vikt eller för att behålla vikten. Varför frågor jag mig, om jag vet att jag ska gå upp i vikt (och vill det). Varför är det svårt att äta exempelvis en lussebulle? Igår när jag skulle koka pasta vann äs, jag kokade bara 60g pasta och inte 70g som en vanlig portion är... Blev ruskigt arg på mig själv sedan och stoppade i mig en extra näve nötter (vilket gav ångest).

Jag tror att det kvittar hur mycket kunskap man har inom området, rösten är ändå stark och hjärnan är svår att kontrollera hur mycket kunskap man än har. Ibland blir jag riktigt rädd över hur stark rösten är och hur svår den är att kämpa emot. Den ligger alltid på lur för att sätta igång. Hur ska man egentligen göra för att koppla bort rösten eller för att inte bry sig om den?

Under dessa dagarna har det känts tufft, jag kämpar lite i motvind... Jag tycker att jag proppar i mig mat och oftast är jag mätt (äkligt mätt) från frukosten är intagen till nästa morgon. Ändå lyckas jag inte gå upp i vikt, några veckor går jag t.o.m ner i vikt. Just nu väntar jag bara på att få åka ner till Lund och skriva in mig där. Är kanske fel att känna så, men kämparandan går nog lite på halvfart nu eftersom jag snart ska dit... När jag kommer dit har jag inte så mycket val utan får äta det som serveras och kommer att få alla mat upplagt/serverad så jag kan inte fibbla med portionsstorlekarna... Kommer att bli tufft på all sätt och vis det inser jag, ångest kommer att växa och finnas med varje dag där. Säkert kommer jag vilja skriva ut mig och åka hem igen.... Men jag får ta den kampen där nere, jag vill bli frisk och få ett "normalt" liv igen.

Lite tankar och funderingar från mig....
Kramar

5 kommentarer:

  1. När själva problemet är med en själv så brukar inte all kunskap i världen kunna hjälpa. Det är liksom för nära. Man behöver kanske höra det från någon annan.

    Jag förstår helt att det är lätt att ge in för rösten du hör när du tänker på att du ska iväg till Lund sen. Kanske försöka tänka att alla hekton du gått upp här hemma innan är hekton som du slipper gå upp där.

    Kram, tänker på dig titt som tätt.

    SvaraRadera
  2. Nä, det där med logik och kunskap verkar inte hjälpa mot anorexin. Jag blir ofta frustrerad,som att jag står brevid mig själv och kan inte förstå mina egna tankar och beteenden för de är inte logiska nånstans.

    Förstår att det blir som en väntan på att få komma till avdelningen. Och ja, det kommer antagligen innebära mer ångest med upplagda portioner och regler. Men kanske även en lättnad över att få hjälp, att någon annan tar över och bestämmer det som du inte klarar just nu.
    Jag upplever det så i alla fall. Skönt med hjälp, men mer ångest för att jag inte kan kompromissa med anorexin nånstans, utan måste gå emot gång på gång. Och det är svårt. Men också det enda sättet att bli frisk.

    Fortsätt kämpa nu! Det är inte lång tid kvar, och du tjänar verkligen på att fortsätta kämpa hemma. Så att inte skillnaden mellan maten hemma och där blir lika stor.

    SvaraRadera
  3. Jag känner precis samma som du verkligen. Jag vet allt om hur man borde äta och si och så men ändå är det så svårt att ta den där extra bullen osv.. förstår inte.

    Hur har vägningen gått denna veckan?

    Kramar

    SvaraRadera
  4. Visst är det jobbigt, och jag vet precis hur du känner. dock har vinden vänt för mig nu, det känns som att jag fått mer och mer kämparglädje och jag känner mig mycket starkare och kan ignorera rösten i huvudet.
    En behandlare sa en gång att man ibland måste ha "Lidit tillräckligt" innan man kan bli frisk, och det har jag defenitivt gjort.

    du fixar det här gumman!
    Puss<3

    SvaraRadera
  5. Första gången jag snubblar in på din blogg, men jag måste bara lämna en kämpa på kram.

    SvaraRadera