Idag - måndag - har jag inte vägt mig!
Förra samtalet kom jag och min samtalsperson, E-K överens om att jag inte behöver väga mig varje vecka hemma. Helst vill hon att jag slutar väga mig, själv vill jag komma dit men det är ett litet för stort steg för mig just nu. Vi bestämde att jag nu ett tag framåt ska väga mig varannan måndag och idag det första måndagen jag inte vägde mig. Kändes lite konstigt redan igår, oron/ångesten kom aldrig riktigt utan istället njöt jag och behövde inte fundera ifall jag åt som jag brukar på söndagar eller inte.... Imorse var det lite konstigt, jag saknar siffran, saknar att inte få veta hur det har gått. Jag saknar kontrollen helt enkelt! Men jag saknar inte att låta en siffra förstöra en hel dag!
Har varit en riktigt bra helg, dop med fika (gissa vem som tog en bit tårta) i lördags och igår var vi på "afternoon tea" i Mölle. Måste rekommendera det ifall ni är i området någon gång. Deras scones var bara helt underbara! Jag åt gott, både soppa, snittar, scones och kakor - fick inte ångest efteråt. Hade redan bestämt mig innan att äta vad jag ville och inte må dåligt över det! Ibland är det konstigt, jag kan ta beslutet att som igår, äta gott och njuta av det utan att få ångest och då bara gör jag det. Medan ibland går det inte att äta en extra tomatbit utan att få ångest.
Nog om det... En ny vecka och jag börjar den med att vara förkyld så det blir till att ta det lugnt idag. Lite trist men så är det. Hoppas att ni har haft en underbar helg!
/Kramar
Vill bara säga BRA jobbat fina du, verkligen bra gjort av dig. Inte lätt att stå emot vågen, men varför ska den styra ens mående? GRYMT!
SvaraRaderaKramar!
För mig var det ett stort steg mot friskhet när jag slutade väga mig, så jag tror verkligen på den här planen! Vid en viss punkt insåg jag att det inte spelade någon roll vilken siffra som visades - jag mådde bara sämre oavsett: antingen ångest över att jag inte kämpat emot och uppgivenhet - eller ångest över hur "stor" jag blivit och tankar på att det var dags att dra ner igen.
SvaraRaderaKänner även igen den där grejen med att äta ångest-fritt ibland när man bestämt sig för det. Men för mig fanns det nog alltid i bakhuvudet att jag då också kunde bestämma mig för att kompensera det innan/efter... Hur tänker du kring det? Å andra sidan: ju fler gånger man klarar av att bestämma enstaka tillfällen av normalt ätande utan ångest - desto närmare är man att alltid äta normalt utan ångest!
Krya på dig!
Bra jobbat! Det är så viktgt att glädja sig och verkligen ta in de små framstegen man gör. Det är det som sedan gör att man kan ta nästa steg, och nästa och nästa. Ångesten är hemsk och den kan få en att gå över lik men så fort man lyckas ta sig ett litet steg framåt vinner man över den. Fortsätt kämpa, det ska jag också göra! http://www.nattstad.se/Ortorexifri
SvaraRaderaSv: Jag har också aktivt valt bort instruktörer jag tyckt fått mig in på fel tankebanor. Sedan tröttnade jag på att inte kunna träna på den tid/det pass jag ville på grund av detta och mailade som sagt ansvariga. Var så skönt att slippa!
SvaraRaderaMen precis som med det du skriver om ångestfri njutning handlar det om att bli medveten och veta vad som triggar rätt och vad som triggar fel. Att ta ansvar för sig själv och sitt eget ansvar är ju alltid första steget - och om man orkar försöka påverka andra får man ta som ett andra steg.
Tack själv för input och kommentarer!!