måndag 14 oktober 2013

Om att känna skuld

Jag tror att vi alla som fastnat i ätstörningens klor känner skuld över detta, skuld över vad vi utsätter våra nära och kära för. Jag gör iallafall det! På söndagen blev det riktigt påtagligt. Har varit en helt okej vecka annars, full rulle och mycket att göra. Vissa elever har uppfört sig mindre bra men jag kunde släppa det och njuta av lördagen och söndagen.

För att komma tillbaka till skuldkänslorna. Jag skulle ju på baby-shower igår (söndag) hos min sambos syster. Såg inte riktigt fram emot det, sambon tror väl att det beror på att det var kakbuffé. Men det berör mig inte så mycket, jag äter det jag vill och så får det vara bra. Var kanske negativt inställd från början, lite trött och inte på bästa humör. Är alltid roligt att träffa min sambos familj så det är inte det jag protesterar mot. Men för mig är det jobbigt att det blir så mycket fokus på att vänta barn. Jag vill också (kunna) bli gravid, jag (och sambon) vill också ha en bebis. Men just nu i livet så kan jag inte. Jag har inte fått tillbaka mensen ännu - ska på läkarbesök nästa vecka och hoppas att det ger några svar. Eller åtminstone att en utredning startar. Jag hade ju över "normalvikt" i mer än ett år och inte kom mensen tillbaka....

Jag känner sådan skuld för vad jag har gjort och gör mot mig själv och min sambo. Rädsla för framtid - tänk om jag aldrig kommer att kunna få barn. Tiden "tickar" iväg och jag blir inte yngre. Vet att jag borde prata med sambon om detta, men det är riktigt svårt. Hur ska man ta upp det?



Hur hanterar ni andra era skuldkänslor? Tacksam för tips och råd :)

Kramar

2 kommentarer:

  1. Jag hade normalvikt i typ 2 år innan mensen kom... håll ut :)

    SvaraRadera
  2. Om jag ska vara ärlig? Det är först nu - när jag är frisk, pigg och glad igen - som jag kan börja släppa alla dessa känslor. Genom att helt enkelt leva och göra det bästa av de dagarna vi har framför oss - istället för de vi har lämnat bakom. Egentligen är jag inte sån (långsint är liksom ett karaktärsdrag), men nu när sjukdomen verkligen börjar släppa greppet är det som om allt lättar och jag inser att det inte leder något till att må ännu mer dåligt.

    Skrev lite (även om det inte är så fokuserat på mina RIKTIGA skuldkänslor) om det på min blogg precis. Att det liksom inte behöver fastna...

    Sen är det kanske lätt för mig att säga: dels hade jag en annan orsak till min barnlöshet (som i sin tur var det som ledde till ätstörningen, som ju förvärrade saken) och dels lyckades vi till slut. Och även om de där åren var fruktansvärda och vi ville ha barn mycket snabbare... så kan vi ju knappast ångra den fina tjej det blev.

    Så: kämpa på, se framåt och lev för dagen och framtiden - inte det förflutna!

    SvaraRadera