söndag 9 oktober 2011

Att längta efter något och sedan var det sådär...

Jag haft flera "veckans utmaningar" som har blivit lite, ja ha var det inte mer. För några veckor sedan köpte jag en mariannechoklad som jag hade längtat efter länge och när jag väl åt den så var det inte något speciellt. Jag menar att den var god men inget extra utöver sig. Likadant blev det med birkabullen jag hade för någon vecka sedan, jag har verkligen gått och längtat efter birkabulle och sett fram emot det (med skräckblandad förtjusning). När jag väl sedan köpte en och åt den så tyckte jag inte att den var så kanongod som jag trott. Idag var jag och killen och åt bakad potatis, jag har flera dagar varit riktigt sugen på bakad potatis men nu när vi åt den så var det mer jaha, det var gott men inget större över sig. Vad jag försöker få sagt är att jag har längtat efter det länge och riktigt sett fram emot det och sedan när jag väl äter det så är det inget speciellt över sig. Har jag genom sjukdomen förbjudit mat och höjt smakupplevelserna på den maten till höjderna men när jag sedan väl äter det så upptäcker jag att det är "vanlig mat" och att det går bra att äta.




 Jag kommer ihåg att det var likadant med lussebullen jag åt i julas, när jag var som sjukast. Jag hade sett fram emot lussebulle jättelänge. Dessa saftiga och goda vetebröd med saffran osv. När jag väl åt en på kaffet så blev jag besviken, så god var det inte. Jag menar inte att maten/kakorna inte har varit goda men de har inte varit så goda som jag föreställt mig att de skulle vara. Är där någon annan ute i samma situation som jag???? Undrar och funderar varför jag upplever det så

Har annars haft en riktigt bra helg med killen, var och lyssnade på David Batra på fredagen och sedan har vi haft mysehelg resten av helgen. Är lite orolig för morgondagen, känns som jag har gått upp massor i vikt men det har det varit värt isåna fall. Jag har ätit gott och haft det mysigt under helgen och det ska man ju få ha ibland!

Nu ska jag ta söndag! Kramar

4 kommentarer:

  1. Härligt att du har haft en bra helg!

    Jag förstår vad du menar med att man ibland blir besviken över att äta något som man har sett fram emot länge. Kanske är det just därför, att man har sett fram emot det för länge så att man har för höga förväntningar och därför blir besviken?

    SvaraRadera
  2. Till att börja med vill jag bara säga, att jag uppskattar dina ord hos mig väldigt mycket. Du är gullig du :)

    Jag tänkte på det där du skriver med besvikelsen över att maten inte är så god som du trodde..... för mig är det precis tvärtom. Jag tycker nästan allt jag provar att äta är såååå enormt gott, nästan farligt gott. Det är jobbigt för jag tror ju att jag kommer tappa greppet om det så fort jag äter något...., just FÖR ATT jag tycker det är så gott. Förstod du?, jag kanske snurrade in mig lite :S

    Jag kan också tänka mig, precis som Karin, att dina förväntningar är högre än resultatet och att det därför blir som det blir för dig. Eller också är det kanske helt enkelt så att du faktiskt börjat vandra en bra bit in mot det "friska" livet? Att man liksom tar hela matsituaionen på ett enklare sätt. Lite som en klackspark. Mat hör ju livet till och borde vara något som man inte fasar över. Det borde vara tillåtande och njutningsfullt och är det inte det, så fine.... man kan inte gilla allt. Men det är ju faktiskt så det borde vara.... Hjälp, vad jag pladdrar....!!

    Kram på dig!

    SvaraRadera
  3. Jag vet precis hur du menar för jag har själv känt samma sak många ggr. land annat med ost. När jag väl tillät mig att börja använda ost så var det ju inte alls så gott som jag i mina tankar hade föreställt mig:P och så har de vart med en massa andra saker med så du r inte ensam:) jag tror man förstorar saker väldigt när de blir förbjudet liksom.

    Hur har de gått för dig idag? positiva besked hoppas jag?

    många kramar

    SvaraRadera
  4. så länge jag var rätt långt ifrån normalvikt, dvs när min kropp var desperat efter mat, så var typ all mat helt fantastisk, speciellt sånt som jag längtat efter. sen hade jag ju svårt att erkänna det då, men det är ju en annan sak...
    men sen när jag hade ätit regelbundet och tillräckligt en längre period, så försvann det där fantastiska. jag kunde längta efter tex choklad, men sen när jag åt det så var det gott men inte så speciellt. minns att jag blev besviken.
    så för mig hänger den där besattheten av viss mat ihop med svälten. liksom, när det var som värst var ju en bit knäckebröd den största njutningen i världen... idag är min kropp mer i balans och rätt nöjd, så då blir det inte samma sug. sen kan jag ju fortfarande längta efter mat och tycka att vissa saker är godare än andra, men inte med den enorma intensiteten som förr. vet inte om det är det du menar.

    blir glad av att läsa om hur det går för dig. hur mycket du kämpat. och att du hittat mer glädje och lugn.

    SvaraRadera