torsdag 7 mars 2013

Gårdagens samtal

Hade ett fantastiskt samtal igår med "min" A, vi satte nog fingret på flera av mina problem. Att när jag inte har riktigt kontroll och kan ha tydliga uppnåbara mål så tenderar jag till att ta kontroll över det jag kan - vilket vill säga maten. Jag kan kontrollera och räkna på hur mycket jag stoppar i mig... Därför blir det mycket jobbigare när jag inte själv lagar maten eller vet vad som ska serveras. I veckan har jag ju haft som utmaning att sambon ska få bestämma kvällsfika, har faktiskt varit jobbigt för jag har inte kunnat veta vad som ska ätas på kvällen. I lördags var som sagt jobbigt för jag visste inte vad jag skulle äta under dagen. Att äta mer, eller att äta onyttigt ibland är okej så länge jag har kontrollen över det. Vi kom fram till igår att jobba mycket mer med utmaningar där jag släpper kontrollen, både matmässigt, träningsmässig och på arbetet.

Är tufft att släppa på kontrollen, vad händer om jag inte vet eller kan? Vad ska andra tro om mig när jag inte har full koll (på jobbet). Kommer att bli tufft att säga - "Jag vet inte" eller så... Men jag ska bli frisk och ska jag det så måste jag ta itu med mitt kontrollbehov!
Dags att kämpa vidare! Idag joggade jag min vanliga runda utan klocka, jag behöver inte alltid mäta tid eller sträcka när jag joggar. Ville kolla upp sedan, men jag ska göra allt för att stå emot impulsen! Har ni några andra bra tips på vad jag kan träna på att släppa kontollen med... Upplever att många är i samma sits ett stort kontrollbehov av mina läsare :)

2 kommentarer:

  1. Jag är inte riktigt där än, men har ju märkt att det är sant som de säger: enda sättet att få kontrollbehovet att minska är att helt enkelt släppa kontrollen. Så ofta man orkar, beredd på att det är jobbigt... men lite mindre jobbigt för varje gång (jo, det blir ju det, även om det är myrsteg ibland).
    Låt någon annan servera maten. Lägg undan klockan. Lämna ett mail oläst när du går från skrivbordet. etc.

    Jag brukar köra på när jag är i ett bra mood i övrigt, när jag har lite extra jävlar anamma pressar jag på de där extra centimeterna. Lite som när man utmanar sig i träningssammanhang, har jag insett: ska du bli en snabbare sprint måste du springa snabbare - och det sitter ju också mest i huvudet. Vissa dagar orkar man bara jogga i vanligt lunk, men ibland får man för sig "nämen nu kör jag skiten ur mig!". Samma sak med utmaningar av kontrollen. "Idag fixar jag det här! Nu täpper jag till den där förbannade rösten!".

    Sen har jag märkt att även de små sakerna stärker mig. Förut hade t.ex. stort tvång att "göra färdigt" innan jag "fick" äta. Allt: alla väntande jobbmail, städning, undanplockning etc. Men så började jag strunta i ett litet mail. Inte torka av diskbänken den där extra gången. Och insåg att jag överlevde.
    Till slut kan jag (nästan ;-) ) strunta i att öppna mailboxen hemifrån och hoppa över dammsugaren fast det samlats grus i hela hallen!
    LYCKA TILL!

    SvaraRadera
  2. Men åh vad du ska vara stolt över dig själv, du gör väldigt stora framsteg för varje gång jag läser din blogg. Det sista du skrev om att du måste göra färdigt, men numera kan låta bli det - BERÖM DIG SJÄLV! Det är väldigt starkt gjort av dig, och inte lätt någonstans, men du har klarat det!

    Sv; Tack fina du, kommer nog också kunna se det som något bra om ett tag men inte just nu. Men, ska försöka att inte blicka tillbaka allt för mycket :) Gjort är gjort!

    Jo, vi fick ungefär den förklaringen också när vi "skvallrar" på vissa personen. Men det är mycket lättare sagt än gjort, det är omöjligt att bara fokusera på sig själv och sitt.

    Stor kram min vän ♥

    SvaraRadera