Det har varit några jobbiga dagar för mig, men jag tackar min pojkvän för att han har stått ut med mig! Jag åt lite kolhydrater förra veckan och kände direkt att det var jobbigare att träna. Jag orkade inte lika mycket och så återhämtade jag mig inte lika snabbt, hade träningsvärk efter träningarna och så. Gjorde ju ingen skillnad på vågen, jag åt ordentligt och ändå lyckades jag inte gå ner ett dugg. Lika bra att ge upp och äta ordentligt. Ny vecka = Nya tag. Tänker att alla sådana tankar bara ger sjukdomen näring...
I måndags började det med ångest när jag skulle väga mig, var inget roligt resultat. Försöker tänka att inte stirra mig blind på siffran men det är svårt. Har gömt undan vågen nu! Skulle gå och träna på eftermiddagen men när jag hade bytt om upptäckte jag att jag hade glömt mina skor så det var till att gå hem igen. Hade nog ätit lite under lunchen för jag var hungrig när jag kom hem och så var jag arg på mig själv för att jag låter sjukdomen ta sån stor plats i mitt liv. Fastnade in ett småätande då det både blev massor av kex, 1 macka och godis. Så klart kompenserade jag det genom att äta mindre middag... Var ju inte speciellt hungrig efter småätandet. Mådde riktigt piss på kvällen men jag hade en underbar pojkvän som stod ut med mig och försökte hjälpa mig.
Igår var det betydligt bättre, jag hade kommit ihåg att packa skorna så jag fick mig ett ordentligt träningspass som var underbart härligt. Jag och pojkvännen firade också "alla hjärtans dag" med nybakta scones till frukost och prinsessbakelse till efterrätt efter middagen. Jag kompenenserade inte alls under dagen och det kändes bättre att inte ha vågen framme.
Nu ska jag försöka leva och må bra. Inte stirra mig blind på vågen och dess siffror. Alla är inte skapta att ha en vikt på BMI 20.0 men jag önskar ibland att jag hade kunnat ha det..... Utmanade mig idag med en ½ fralla till frukostfikat på arbetet och jag åt en vanligt frukost hemma på morgonen så den mackan var bara utöver.... Måste våga att kämpa emot sjukdomen om jag ska vinna över den!
Nu har jag fått skriva av mig lite och det känns lite bättre. Tackar för alla gulliga och peppande kommentarer jag har fått, de hjälper mig massor. KRAMAR
Den där lilla önskan kommer nog alltid finnas kvar hos oss, tror du inte det? Speciellt som vi vet att vi "kan" gå ner och vara sådär smala som vi tycker att alla andra är... Men var vi nöjda då? Mådde vi bra? Gick det att leva? Nej.
SvaraRaderaOm man bortser från den ätstörda perioden av mitt liv (som som sagt inte var mycket till liv) har jag alltid hamnat en bit över de där siffergränserna. Vid det här laget borde jag alltså veta att inget annat går, att det är så här min kropp tänker se ut. Så vad kan jag göra? Acceptera? Ja, det är väl tyvärr det där svåra och jobbiga ordet som gäller...
Du och jag verkar ha kommit ungefär lika långt där. Gör fel ibland. Inser fakta. Försöker göra rätt. Försöker tycka att det är okej.
Och någonstans försöka tro att det faktiskt kommer att bli det också?
Om jag ska våga mig på ett tips till dig är det detsamma som andra tjejer här på webben gett mig ända från början (och som jag så klart inte lyssnade på först): utmana mer! Svårt att se via bloggen, men du verkar inte äta överdrivet mycket, eller onyttigt (godis eller en bulle i bland äter ALLA - och säkert oftare än du). Ta mer när du är hungrig, ät det du är sugen på, träna bara när du verkligen vill, ha inga regler = utmana alla rädslor. Det förunderliga är att de då oftast försvinner!
Lycka till nu!