Jag lever!!!
Skämt åsido, nu har jag snart varit här i två veckor och det har på alla vis varit två tuffa veckor. Jag har gråtit, haft ångest, bara velat hem till tryggheten. I alla dem stunderna försöker jag tänkta på att det är ändå rätt val jag har gjort, det är detta jag behöver göra för att bli frisk!
Varje dag utmanas jag med att inte veta hur mycket (kalorimässigt) jag äter. Jag vet inte precis vad maten innehåller osv. Vi har lite olika alternativ att välja på varje dag och jag väljer just nu det som känns tryggast för mig. Har bestämt att det får hellre ta någon vecka extra och inte gå på för snabbt framåt. Är en stor trygghet i sig att hela tiden ha kunnig personal runt omkring en. Innan jag var här så förstod jag inte tanken med måltidsstöd (personer som sitter med vid måltiden och äter), men det hjälper verkligen. Utan dem hade det många gånger aldrig gått att äta upp hela portionen, eller ens börja på den.
Några dagar har varit betydligt värre än andra, förra fredagen serverades vi budapestrulle på fikan och på lördag kväll hade jag tomat- och mozarellapaj. Bröt ihop vid båda tillfällena, men jag lyckades ändå äta upp allting. Ångesten efteråt var inte rolig. Samtidig märker jag att varje sådan utmaning jag fixar gör att jag blir lite friskare, sjukdomen får ett lite mindre grepp om mig.
Jag kämpar vidare och uppdaterar om ett tag igen, jag läser dock fortfarande alla era bloggar och ni inspierar mig, vi måste fortsätta kämpa på. Vi är starka
Kramar
Vad skoj att höra från dig. Alla steg du tar nu när du är där kommer hjälpa dig resten av livet. Tänker på dig ofta.
SvaraRaderaPepp o kram
Kämpa på gumman, du fixar det här!
SvaraRaderaKämpa på! Tror på att du kommer fixa det här!
SvaraRaderajag har tänkt på dig! glad att höra att du är kvar där och att du kämpar, trots ångest. För det är såklart att du får ångest, du gör ju nåt nytt och går emot alla dina invanda trygga mönster. Det blir lättare, jag lovar att det blir det. Om ett tag kommer du våga ta de lite mer "läskiga" maträtterna och känna dig stolt över det!
SvaraRaderaJag tänkte också sådär om matstöd, att det inte skulle hjälpa. Men det hjälpte mig jättemycket, jag hade inte klarat det annars. Nån gång var det så illa att de fick ta gaffeln och trycka in den i handen på mig och sen säga exakt hur jag skulle göra... nu låter det extremt, men jag behövde det då. Man behöver hjälp, helt enkelt, för det är en svår sjukdom.
Fortsätt kämpa. Du fixar det här! Och du, sätt upp ett mål om att välja nåt som du tycker om istället för det som känns tryggt. En gång i veckan? Det är inget som påverkar vikten, men har stor betydelse för att komma ifrån anorexi-tankarna.
Vad härligt att höra att det går lite bra i alla fall! Kämpa på!
SvaraRaderaDu är duktigt DU :) Måltidsstöd är en bra "uppfinning". Jag har det med och det hjälper faktiskt, Forsätt kämpa på nu. Kram!
SvaraRadera