Uppmuntran och ångest

När jag startade datorn imorse såg jag att Elgiganten skickat min dator :) Så glad är jag nu, ska bara sedan övertala min bror att komma upp på besök och hjälpa mig att installera den ;) (tur att man har en snäll bror).

Men det var inte det jag tänkte på idag, efter mailkollen så började jag läsa min favoritbloggar och fastnade för Amminas blogg inlägg om ångest. Vill först bara säga Grattis till henne, det är så jäkla härligt när vågen går uppåt och känslan man får.

Precis som Ammina känner jag ibland att Varför har jag inte mer ångest? Just nu känns det lätt att kämpa mot Äs. Jag får iofs ofta tvinga i mig lite mer mat i slutet av måltiden för att jag redan är mätt och jag ska ju äta upp hela min portion. Men jag får inga ångestkänslor över det hela. Jag känner heller ingen ångest över att jag inte får träna, min kropp klarar inte av det nu. Däremot sporrar det mig att bli frisk så att jag ska kunna få börja träna en gång i framtiden igen. När jag kände att det var nog förra helgen - helt plötsligt insåg jag när mamma ringde och frågade om vi skulle ha mat med till mässan för min skull vilken påverkan Äs har på dem. Inte nog med att sjukdomen påverkar hela mitt liv, det knyter upp och påverkar mina föräldrars liv också! Jäklar det ska Äs inte har rätt att göra känner jag. Mina föräldrar som är underbara förtjänar inte att gå igen det här! Vad som även hjälper mig och får mig att känna en positiv anda är att läsa andras bloggar om tjejer/kvinnor i samma situation - tänk vad starka vi är tillsammans och hur mycket vi uppmuntrar varandra.

Samtidigt förstår jag att jag bara är i början och glad och lycklig över första positiva resultatet, det kommer att komma svåra och tuffa perioder då ångesten är hög. Men jag får tänka som Ammina - jag rustar mig för dem nu, det finns bara en väg och den ska leda ut ur sjukdomen

Nu ska jag ha en härlig lördag, med en utflykt på stan och sedan en födelsedagsfest på kvällen. Vädret är strålande här och jag ska se till att min dag blir det också!
/Kramar