Helsingborgs maraton

Igår gjorde jag något stort, något som jag inte riktigt velat skriva om. Jag har ju inte vetat hur det skulle gå. Kommer jag att vara nöjd med min prestation osv?. Både jag och sambon hade bestämt oss för att springa Helsingborgs maraton. Det var premiär igår, både för Helsingborgs maraton och för våran maratondebut. Har aldrig sprungit så långt innan, så jag visste inte hur det skulle kännas efter tre mil (vilket är det längsta jag har sprungit innan). Jag var rädd att "väggen" skulle komma lite efter tre mil och att det inte skulle bli en skön känsla in i mål. Jag var rädd för att jag skulle gå ut lite för snabbt och att krafterna skulle ta slut för tidigt. Men "väggen" kom inte och krafterna höll, visst jag var trött sista milen och den var kämpig men det var hanterbar trötthet. Jag kunde räkna ner kilometer för kilometer och se målet framför mig.

Hade en drömtid under fyra timmar men egentligen insåg jag innan att jag ska nog satsa på att komma under  4timmar och 15 minuter, är mer rimligt eftersom det är en lång sträcka. Kämpade de första kilometerna för att inte gå ut för snabbt men fast jag tyckte att jag sänkte tempot så gick det inte mycket långsammare. Runt en mil så insåg jag att om jag höll tempot så skulle jag komma in under 4 timmar, lite orolig för att inte orka hela sträckan men jag tänkte Okej-jag kör på i detta tempot nästa mil också så ser jag hur det känns efter halva distansen (21,1km). När jag sprang över mellantiden för halvmara och hade cirka 1½minut till godo för att kunna komma under 4 timmar. Så kom tankarna att försöka hålla till 3 mil, sedan lär ju ändå väggen komma men jag chansar. Var en fin sträcka att springa, genom Helsingborgs arena där Cirkus Scott övade och all publik som hejade! Efter tre mil så kändes det okej och jag hade inga "väggen"-känningar. Började inse att jag har aldrig sprungit så här långt innan.. Efter 32 km började jag att räkna ner varje kilometer. Peppade mig själv med att det var mindre en mil kvar, en mil springer jag lätt på träning.... Började känna av benen. Inte så att energin var slut men de var trötta! (och det var kanske inte konstigt). När jag hade några kilometer kvar såg jag att jag om jag håller tempot lär jag komma i mål på runt 3.55, inte i min vildaste fantasi kunde jag innan tro att jag skulle klara en sån tid. Satsade lite extra den sista biten, var ju nerförsbacke och all publik. Jag klarade att komma under 3.55! Jag grät nästan av känslan när jag gick i mål, vilken prestation av mig!

Vet att jag har svårt att klappa mig själv på axeln - att berömma mig. Men jag är så jäkla stolt över jag gjorde igår sprang ett maraton, det är 42, 195kilometer. Visst jag är nöjd med tiden, men jag tror nog att jag hade varit lika nöjd om jag kommit i mål på precis under eller över 4 timmar. Tiden var inte det viktigaste...

Lite konstigt men sant
/ Hoppas att ni får en bra söndag.  Själv har jag grym träningsvärk i benen, tar emot att gå nerför trappan :)

Bättre humör efter gårdagens tävling

Igår var det Malmö milen, ångrade mig hela förmiddagen att jag anmält mig. Jag var inte alls taggad och tyckte att det var onödigt att en hel dag gick åt... 

Väl på plats så började mina nerver komma, visste att jag inte var topptränad. I början av året, innan träningsförbud och restriktioner så hade som mål att springa milen under 50 men jag visste ju att jag inte skulle göra det igår. Satte upp ett mål på 52,30 men var orolig att jag inte skulle fixa målet... 

Starten gick och jag höll ett bra tempo i början, kanske lite väl snabbt... Under 5 min/km och det straffade sig lite efter 5 km. Vi fick saftig motvind då och jag fick sänka tempot... Sprang in på under 51 minuter och det är jag grymt nöjd med! 

Har fortfarande som mål att springa milen under 50 minuter, kommer kanske inte att fixa det i år, miltävlingarna är ju slut men det kommer fler år.... 

Så skönt efteråt...