Mormor har dött!

Herregud vilken dag det blev igår, min mormor har blivit en ängel! Tror inte jag har fattat det riktig ännu. Blir kanske ett lite konstigt och rörigt inlägg, men det får ni tåla.

Dagen började bra igår jag såg till att äta ordentligt vid varje måltid. Efter jag hade suttit och läst lite bloggar på nätet på kvällskvisten så skulle jag börja laga middag. Precis då ringer en väninna till mormor, hon skulle ha träffat mormor på eftermiddagen men hon svarade inte. Hon hade inte svarat på telefonen eller vanliga mobilen under hela dagen heller. Eftersom min mormor bor i närheten av mig så gick jag upp till henne för att se. När jag kommer dit öppnar (såklart) ingen, men jag ser morgontidningen genom brevinkastet. Mamma som har extranyckel kommer tillsammans med pappa och vi går in i lägenheten. Vid denna tiden hade ju alla vi fattat att något allvarligt hade hänt. Mamma hittar mormor död i sängen, det verkar iallafall som det har gått snabbt för henne och hon har ju inte varit dålig innan. Vet inte om man kan säga att det är en tröst. Efter ambulansen varit där och vi väntar på läkaren, det måste komma en läkare för att dödförklara henne så kommer jag på att jag måste ju hem och äta. Mamma tycker iofs att det är helt okej (och bra), själv kände jag mest att jag var tvungen att äta så jag kom upp i en normal matdag. Är rädd att när jag fattar vad som har hänt kommer jag att ha svårt att äta. Samtidigt kände jag då (och nu) "Men hallå - din mormor har dött och det ända du tänker på är att du ska hem och äta - hur egocentrerad och sjuk i huvudet är inte du".

Mamma och pappa kom över någon timme senare för att sitta ett tag i min lägenhet istället, det tog jättelång tid innan läkarbilen kom. Pappa åkte hem till sig och kom sedan och hämtade mamma (som stannade kvar hos mig) när läkaren varit uppe hos mormor. Jag har lyckats halvsova under natten, men vaknade vid halv fem och kunde inte somna om.

Min mormor var helt frisk och såg fram emot sin födelsedagsfest, hon skulle "nolla" nästa helg och hade planerat en stor fest. Hon hade väl kunnat fått leva och uppleva denna fest som hon glatt sig så mycket åt! Mest synd tycker jag om mamma, hon förtjänar inte detta. Vet med mig att det blir hon som får dra det tyngsta lasset med att ordna allting kring begravning och liknande. Självklart kommer vi andra runtomkring att ställa upp och hjälpa henne. Men tänk att förlora sin mamma som hon har gjort - jag kan inte sätta mig in i situationen.

Samtidigt är jag rädd - jag är rädd att jag kommer att låta Äs ta över igen. Nu har hon en perfekt ursäkt för att ta mer plats i mitt liv igen. Men hur egocentrerad är inte jag - min mormor har dött och jag tänker genast på mig och mina problem. Känns tungt i knopp och kropp. Varför????

Älskade dig mormor, vet att du har det bra där du är nu men jag saknar dig redan