Är det värt det?

Är det värt att fortsätta kämpa för att bli frisk? E-K, min samtalskontakt säger rätt så ofta nu att det är bara jag som kan bestämma om det är värt att gå vidare. Jag har mest stått och stampat sista tiden, att det är dags att det händer något - om jag vill det. Jag kan fortsätta så här, att leva mitt inrutade liv med mina rutiner och regler. Kommer säkert att kunna fungera, sista året har jag ju i princip stått stilla (både viktmässigt och utvecklingsmässigt) i kampen mot ett friskare liv. E-K påpekar att det är jag som måste vila och jag som måste ta stegen. Vi har satt upp olika mål och strategier för att få mig att gå utanför mina ramar och mitt inrutade liv. En sån sak var att äta i matsalen och inte ha lunchlåda med mig, att låta sambon välja restaurang för oss (iallafall varannan gång) osv. När jag väl har bestämt mig för en sån här grej så kör jag på det...

Visst det har varit jobbigt och tufft emellanåt men kanske inte precis när vi äter eller så, det jobbiga är oftast efteråt och på helgen. Jag är fortfarande dum (eller det är det kanske inte) och väger mig varje måndag. Idag var det ett rätt så stort plus uppåt och för att vara ärlig - Jag blev vettskrämd! Jag behöver inte skriva upp alla "dumma" tankar som snurrar runt i mitt huvud nu, ni känner säkert igen dom. Någonstans vet jag att de inte är sanna men just nu så tror jag på dessa tankar! Just nu undrar jag "Är det värt det"? Är det värt att må så dåligt som jag gör just nu? Kommer det att bli bättre? Just nu tror jag inte på det! Jag vill tillbaka till mina trygga rutiner och känna att jag har kontrollen! Jag vill inte må så här! Jag är trött - trött på hela skiten, trött på att vara "sjuk", trött på att kämpa.

Förlåt för det dystra inlägget men jag är ärlig - mer kan jag inte vara

Är det värt kampen för att bli frisk? Kommer jag någonsin att bli frisk?

En osloresa och många tankar

Inser att mina inlägg kommer mer och mer sällan, inte för att jag inte delge utan för att jag har ont om tid och att det är så mycket tankar som finns att jag har svårt att reda ut dem! Vet ju att det hjälper att skriva ner dem, blir klarare på ett annat sätt när det är på pränt - känner ni det också så?

Tiden går snabbt och när jag gick tillbaka till förra inlägget såg jag att jag skrev att vi skulle till oslo, åka med färjan från Köpenhamn. Resan dit och hem gick bra, fast det blåste lite mer på hemvägen så vi blev lite sjösjuka... Istället för att gå till nattklubben som vi tänkt oss och dansa så låg vi i hytten och mådde illa... Dagen i Oslo var också kanon, vi hann med riktigt mycket! Några saker jag tar med mig från resan är att fast jag bestämt mig för att lämna ätstörningen hemma så följer den med. Jag äter friare men jag har svårt att släppa tankarna, de finns med där och oroar mig för att jag har ätit för mycket.

Veckan fortsatte hemma, försökte att äta ute en del. Att äta ute och inte kontrollera är en del jag behöver arbeta mer med. Väljer ofta "lätta" eller säkra alternativ ute istället för att välja det jag tycker låter godast.  Sedan efter vår minisemester så var det dags att börja arbeta igen... Var inte sugen alls på det, just nu känner jag noll motivation på mitt arbete men det ska jag inte fördjupa mig i här! Jag har fortsatt att äta i personalmatsalen, att äta skolmaten... Grejen är bara att det känns inte svårt eller jobbigt längre. Är inte mat jag egentligen gillar så ofta men det är ganska smidigt att slippa tänka på matlåda varje dag.... Igår hade jag samtal med E-K och vi bestämde oss för att jag ska fortsätta äta där. Jag kom med förslag att jag inte behövde äta där varje dag, "onödigt att betala för mat jag egentligen inte gillar..." men hur vet jag innerst inne när jag väljer bort att äta där för att jag inte gillar maten eller för att sjukdomen inte gillar maten. Så det lär bli fiskpinnar i nästa vecka - fast jag aldrig har gillat fiskpinnar. Nya utmaningen jag fick var att jag och min sambo ska komma överens om att vi varannan gång bestämmer restaurang (och håller det). Ofta när han väljer restaurang blir det i ett stort köpcentrum med många restaurangen och då väljer jag nästan alltid en räksallad... E-K menade att det är okej att välja att vi ska äta i köpcentret men då ska det vara en speciell restaurang vi ska äta i.

Allt mitt arbete har bra resultat om man ser viktökning som något positivt (vilket sjukdomen inte gör...). Jag är rädd för att jag bara ska fortsätta gå upp i vikt, att det aldrig ska avstanna och stabilisera sig. Här måste jag vara tuffare mot mig själv - för ärligt talat så är min vikt samma som i Januari (detta året). Jag har gått upp något kilo i vikt för att sedan tappa det igen osv, under året har jag pendlat 2kg totalt... Ibland behöver jag ha det upptyckt i ansiktet på mig, att det har inte hänt så mycket.

Visst jag är trött på det mesta just nu (beror mycket på jobbet) men jag vill bli "frisk". Jag vill inte alltid ha dessa tankar som snurrar i mitt huvud och vill ha uppmärksamhet. Så det är väl bara att fortsätta att kämpa, ta en ny utmaning och ett nytt steg framåt. Många småsteg blir till sist ett stort kliv!

Oj - långt och bara massa babbel... Hoppas att ni orkar att läsa det (och gärna kommentera det). Undrar ifall jag bara skriver för mig själv eller om det finns någon där ute som läser det.
/Kramar