Mormors dödannons

Idag var mormors dödannons med i morgontidningen, kändes inte roligt att se den. Samtidigt måste jag börja bearbeta att hon har dött, jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att förstå att hon har dött. Jag vet att alla sörjer på olika sätt, vissa reagerar direkt och bryter ihopa medan andra blir helt tomma på känslor. Jag är nog av den sista typen, jag har fortfarande inte gråtit över att hon är borta. Jag satt länge och stirrade på dödsannonsen imorse, lite sjönk det väl in men....

Jag vet inte om det beror på att hon dog så hastigt, det var verkligen inget väntat dödsfall. Hon skulle fyllt år igår och hade anordnat en stor fest och levde verkligen alla sina sista dagar i fröjd. Många av hennes väninnor/bekanta och släktingar hade ringt henne de sista dagarna och alla säger att hon var ju så pigg och lät så glad. Hon hade ett relativt aktivt socialt liv och tillbringade mycket tid i en pensionärsförening. Hon hade heller inte hemhjälp eller var sjuk på något vis utan hon klarade av allt i sitt liv utmärkt själv. Är konstigt att en människa bara kan dö så plötsligt, hon ska (eller har) obducerats för att vi ska få veta dödsorsaken. De tror att det är en hjärtinfarkt eller en stroke, ska nog bli skönt att veta. Snart kommer det att bli begravning också, den är bestämt till måndagen 4 oktober.

Att hon hastigt ryckts bort ur våra liv känns så konstigt samtidigt får man försöka se det som det bästa ur hennes synvinkel - hon hade inte velat vara sjuk eller kanske rullstolsbunden (ifall det hade varit en stroke). Jag önskar bara att man hade kunnat prata med henne en sista gång, säga allt det där man vill berätta för henne.

Jag är rädd att jag vågar inte ta till mig att hon har dött för jag har nog lite dåligt samvete, jag kunde ha varit vänligare mot mormor. I våras bråkade vi (och det drog in en del av mina släktingar också). Mormor hade sagt några dumma saker och jag blev riktigt sur och sa ifrån. Hon tänkte inte alltid på vad hon sa och att det kunde såra andra. Hon ville nog inte vara elak men hon kunde verkligen säga saker rakt ut. Innan när jag vägde några kilo för mycket kunde hon klappa mig på magen och säga att jag kanske skulle tänka på vikten (inför andra människor), hon gjorde det med många andra också. Jag hade verkligen kunnat ringa henne mer på sista tiden och vara vänligare mot henne när vi träffades, men ofta kände jag mig irriterad på henne. När hennes sambo dog för lite mindre än två år sedan flyttade hon från huset de bodde i och hamnade i en lägenhet på samma gård som jag bor. Jag kan se hennes lägenhet från min... Det gjorde att jag i början kände mig nästan övervakad av henne, blev bättre efter ett litet tag när hon fick ett mer socialt liv. Jag är nog mest bara rädd att hon inte visste hur mycket jag egentligen älskade henne eftersom jag var nog inte alltid så vänlig och glad mot henne.


Jag älskade verkligen min mormor, hoppas bara att hon vet om det