Har nästan precis kommit hem efter veckans behandlingssamtal med A. Var lite jobbigt idag, hon tog upp många och svårare frågor, jag kände att hon pressade på lite. Var nog nyttigt för det väckte många tankar hos mig. Igår hade jag och sambon en trevlig kväll, vi var och lyssnade på en författare som vi båda gillar. Var riktigt skoj att sitta och lyssna på honom, vi hade bestämt att efteråt gå och äta på pizzerian bredvid eller köpa hem något för oss att bara värma. Författaren drog ut på tiden, vilket då inte gjorde något - det var ju roligt att lyssna på honom... Sedan i affären när vi ska handla hem något till middag så snurrar det i mitt huvud - klockan är mycket och det är för sent att äta, vad vet inte vad jag vill ha eller vad jag är sugen på, eller vad som är "okej" att äta... Köper till sist sallad från salladsbaren med couscous, räkor, mozarellaost mm. Var helt okej men det var jobbigt att äta och jag var inte på så bra humör... Kände mig usel, totalt värdelös för jag förstörde en bra kväll! Varför är det så svårt?
Tog upp det på samtalet idag och vi pratade mycket om min kontroll och att jag måste jobba på att släppa den! Men det är jobbigt! Nya utmaningar är uppsatta till nästa samtal. Utmaningar både matmässigt (förbjuden mat) och för att släppa kontrollen. Det ska ätas vit rostemacka med både ost och marmelad... Sambon får fortfarande bestämma kvällssnack, jogga utan klocka och låta sambon bestämma och laga mat en dag! Kommer att bli jobbigt...
Känner bara en enorm frustration för jag tycker att jag kämpar men ingenting händer, kommer jag aldrig att gå upp i vikt? Blir trött på mig själv och att jag inte kämpar emot mer mot sjukdomen. Hur svårt ska det vara? Jag vet när det är "sjukdomen" som pratar och lyssnar ändå på den? Så vad är mitt problem?
TRÖTT!
Sv: Ja, visst är det gott med sötpotatis!! Kan tänka mig att det är gott att lägga på grillen under sommartiden.
SvaraRaderaTror med att det är kroppens sätt att säga ifrån. Hade gärna vilat.. men det får vänta i några dagar till tyvärr. :(
Hoppas du mår bra. Kram!
Jag tror du har svaret själv ovan: du vågar inte släppa kontrollen och du går inte upp i vikt. Tro mig, jag har också tyckt att jag "kämpat", men så länge man behåller kontrollen genom kompensera varje litet "framsteg" går man inte upp (eller rasar ner igen om man gjort det).
SvaraRaderaJag säger inte att det är lätt, men jag kan omöjligt vara abnorm som börjar plussa kilon varje gång jag börjar äta mer och inte kompensera... Eller?
Vet också det, kontrollen är problemet för mig. Fattar bara inte att det ska vara så otroligt svårt att släppa på den. Hur jobbar du med att släppa på kontrollen? Hade gärna tagit emot tips :).
RaderaSe föregående inlägg - jag som var "anonym" där också :-)
RaderaMao: kör på i det lilla så mycket det bara går och ta större utmaningar varje gång du har en i övrigt bra dag och känner för att ge ÄS en riktig käftsmäll!
Jag är inte helt framme själv heller, men har märkt att det faktiskt är som alla säger (och som jag i så många år vägrade tro på): varje gång du går emot sjukdomen bygger du upp extra motståndskraft, även om det inte känns så just i stunden (det ÄR oundvikligt att genomlida mörka ångeststunder på vägen).
Ibland är det bara blunda och göra. Och sen rida ut stormen - ibland kommer du bli förvånad över hur mild den faktiskt kan vara! (ja, herregud va många gånger jag känt mig löjlig som ojat och ältat inför en släppa-kontroll-utmaning när jag efteråt mest känt "jaha, var det inte värre?"...)
Jag tror att du måste våga släppa på den kontrollen du fortfarande sitter inne med och då kan du påbörja en viktuppgång som gör dig gott.
SvaraRaderaSv; Jo, jag vet att de är där för min skull men ibland känns det verkligen inte så. Men jag fortsätter kämpa, trots allt..
Kram ♥
Kämpa vidare vännen, våga lita på att de är där för din skull! De vill ditt bästa, våga lita på vad de säger!
RaderaVi får kämpa tillsammans med att släppa på kontrollen :). Kramar