Behövlig resa för oss

Hej allihopa
Nu ska jag komma in på mer personliga saker i dagens inlägg, jag brukar ibland kort nämna min sambo i bloggen, han får ta mycket stryk pga av sjukdomen. Jag är så otroligt glad att jag har honom, all hans stöd och tankar hjälper mig enormt mycket. Att bara veta att han älskar mig trots min sjukdom är ett stöd. Skrev i förra inlägget att vi skulle resa bort några dagar tillsammans. Att jag var rädd för att våga satsa innan resan, skulle ju inte träna och så under resan och tänk hur mycket jag skulle gå upp i vikt och jag unnade mig massa saker under resan och inte tränade...

Levde hyfsat gott under resan, blev till att smaka en sachertårta och en apfelstrudel :) Vi var i Wien så det var obligatoriskt ju... Var inte så gott som jag föreställt mig men vi kom nog inte på världens bästa café! Synd, när man ska unna sig så ska det ju vara gott!!! Åt också äkta Wiens mat, tafelplatze med rösti och spenat, var underbart gott!!!

Tror inte att jag lätt sjukdomen begränsa mig alldeles för mycket, jag åt rätt så bra och gott nere i Wien. Blev därför förvånad när jag kom hem och i måndags ställde mig på vågen och den sa exakt samma som förra veckan??? Men det är nya tag att ta och kämpa vidare! Känner att jag har fått nya krafter efter vår weekend i Wien, både av avkopplingen och samtalen jag och sambon hade.

Vad som mer vad bra med resan var att jag och sambon fick prata ut massor. Självklart var vi runt, tittade och utforskade Wien men vi hann prata om framtiden och hur vi känner och så. Både han och jag vill ha barn i framtiden men då måste jag ju först få min mens tillbaka och så. Inte roligt att höra att han oroar sig och tycker att jag har blivit sämre igen, men samtidigt viktigt för mig. Vi fastnar lätt i vardagsrutiner och när vi bråkar/surar så vill ingen av oss ta första steget. Oftast när vi bråkar så missuppfattar vi varandra och sedan går vi och är arga på varsitt håll! Vi bestämde oss för att prata ut direkt (eller försöka det iallafall). Denna veckan har vi faktist ätit middag vid köksbordet och inte framför TV. Kan bara säga att det är så mycket trevligare att sitta ner och prata om dagen än att fastna framför något dåligt på TV. Känner att vi fick prata ut och kom ännu närmare varandra under resan.

Ska på läkarbesök imorgon och kommer då att berätta att jag har börjat att trilla tillbaka ner i sjukdomen igen och sedan får jag väl se vad han rekommenderar och hur läkaren tänker. Börjar att bli nervös inför det!!! Men jag kan ju inte vara mer än ärlig...