Satt och fick ångest i fredags, sambon och jag var ute och åt. Jag har länge varit sugen på Pasta med skaldjur på en av våra favoritrestauranger, men ändå fick jag ångest av att äta pastan. Jag skulle ju inte träna dagen efter. Min älskling sa då att han tyckte att det har blivit värre för mig de senaste veckorna. Att jag har blivit sjukare än vad jag var för ett år sedan. Han plockade fram och "visade" på flera olika exempel. Kunde inte annat än hålla med honom, skrämmer mig!
Just nu så kämpar jag alltså vidare. Denna veckan måste jag se till att bättra mig ännu mer... Sambon och jag ska åka bort några dagar och då lär jag ju gå upp i vikt! Förra året var vi iväg på en liknande resa och då kunde jag unna mig lite godsaker och gick upp en del i vikt... Dumt nog så sparar jag lite inför resan, egentligen borde jag ge järnet redan från i måndags men det kan jag inte riktigt... För nu kommer vi till ett av de andra problemen. När vi åker iväg nu (imorgon på kvällen) så kommer veckans träning att bli lidande. Jag fick tränat igår, lite kondition och styrka. Jag kommer också att träna ikväll, blir en löparrunda med sambon :). Men jag vill ju träna någon till gång i veckan! Känns som att det kommer att bli så att jag plockar med joggingkläderna till Wien (dit vi ska resa) och springa en morgon iallafall. Jag brukar ju träna 3-4 gånger i veckan och vill det även denna veckan. Känns som att det kommer att bli lättare ifall jag får träna en gång när vi är iväg att äta gott och så. Samtidigt vet jag att det är fel väg att gå! Är så kluven just nu och vet inte vad jag ska göra! Ska jag ta med joggingkläderna och springa en runda en morgon så att jag kan äta gott och så utan att få ångest eller ska jag utmana sjukdomen och så får min sambo ta mitt dåliga humör. Vill ju inte att han ska behöva lida. Hatar varje gång jag skadar honom med min sjukdom.
Ska nästa vecka på besök hos läkaren och då ska jag vara ärlig och säga att jag känner att jag behöver extra hjälp och stöd igen, innan jag är för djupt tillbaka nere i träsket igen! Eller vad tycker ni???
Så mitt humör just nu är - frustration, ångest och bara blää på mig själv. Vet precis att jag tar flera steg tillbaka och låter sjukdomen ta mer och mer plats men jag orkar inte kämpa emot mer. Märker ju att jag blir "sjukare" och "sjukare" men jag vet inte vad jag ska göra åt det!!! Ska jag bara vänta tills jag har varit hos läkaren nästa vecka eller ska jag faktiskt ta tag i det hela och sätta emot och börja kämpa? Nu, jäklar är det nog - dags att börja kämpa!!!
Ursäkta mig "tjatet" (men enligt många är det ju det som krävs för oss störda...), men jag upprepar min kommentar från föregående inlägg:
SvaraRaderaDet är nog bra att du analyserar lite grann och inser att du t.ex. tar mindre portioner ibland när du vet att du ska äta något sött efter... Men samtidigt får jag hela tiden känslan av att du kanske analyserar lite FÖR mycket? Du kan inte på förväg veta hur kroppen ska reagera, en portion glass ena veckan eller en extra potatis andra... visst finns det teoretiska siffror för allt (kalorier och kilon hit och dit), men kroppen gör som den vill. Tro mig, med erfarenhet av både svält och överätning (och försök att "räkna" på hur det ska påverka min vikt) kan jag säga att det aldrig går att styra vad det står på vågen (mer än att gå på toa precis innan ;-) ). Jag har haft veckor när jag ätit mängder (både i volym och kalorier) och gått ner, på samma sätt som jag dragit ner på allt och gått upp.
Vad nu det har för betydelse: jag är nog mer bekymrad över hur detta analyserande påverkar din vardag och ditt mående.
Jag vet att det är grymt svårt.. men försök att tänka mindre och leva mer.
Och utöver upprepningen: bra att du inser och tar tag i det nu, innan du faller längre ner!
p.s. vilken restaurang är favoriten? är inte du lundabo som jag? älskar också räk-pasta! d.s.