Jag vill gå framåt, jag vill komma upp lite till i vikt. Mest av allt vill jag släppa på kontrollen, släppa på mitt planerande och dividerande. Jag vill sluta att fundera på vad man kommer att bli bjuden på om man ska bort, jag vill sluta att pussla, jag vill hitta ett naturligt förhållande till mat, jag vill kunna träna mer fritt. Frustrationen är rätt så hög, vet att jag har gjort framsteg men det går för långsamt!
Ska kanske ta all dumma tankar och lägga bakom mig, njuta av en ledig dag - gå ut i trädgården och dona. Ska kanske inse att det tar tid att bli "frisk"....
Det är inte konstigt att det tar sån tid. Det är ingen kritik mot dig jag menar då, utan det TAR sån tid, oavsett hur stark man är mentalt. Men bara att ha klarat så mycket som du gjort förklarar ju till viss del varför det är så frustrerande för dig när du tycker det går för långsamt; du är stark. Och har uppenbarligen höga krav på dig själv, vilket ju på något sätt kan vara till nackdel om du inte har kontroll på den. Men det är okej att det tar tid, det "bör" ta sån tid och vara så ansträngande som det faktiskt är för dig, du har jobbat med mycket men du "jobbade", indirekt, också mycket för att bli så sjuk som du blev. Det vore nog inte hälsosamt om det gick fort, inte långsiktigt hållbart. Så håll ut, du kommer dit, dit du vill, när allt är bearbetat och genomarbetat.
SvaraRaderaAntagligen sant. Och jag var faktiskt klok nog att lyssna så idag har jag inte gjort något överhuvudtaget. Inte lekt med hundarna, inte lagat någon mat (åt mammas lax, underbart), inte tvättat eller städat eller promenerat eller någonting av alla vardagssysslor.. :S
kramar