Gått en vecka sedan jag uppdaterade sist såg jag nu... Ledsen men det har varit en intensiv vecka! I onsdags hade jag samtal med A, gått upp okej på deras våg. Hon var jättenöjd med uppgången och för min del kändes det faktiskt också okej, var rädd att jag skulle tycka att det gick för snabbt. Pratade mycket om nya utmaningar (matmässigt) och hur jag ska försöka vända tankarna. I lördags kom utmaningarnas dag!
Min sambo fyllde år för ett tag sedan och i lördags skulle vi fira det med pompa och ståt :), eller vi hade bjudit in släkt och familj för en trevlig kväll. Vi blev 18 stycken totalt så det var en del... Brukar alltid vara jag som står för maten och det. Jag hade bestämt (med sambon förstås) att vi skulle bjuda på lammcurry med ris, naanbröd och andra tillbehör. Till efterrätt gjorde jag en underbar rawfoodkaka (till en som inte får äta socker), prinsesstårta och kladdkaka. Vi började morgonen som vi brukar på lördagar med att åka och simma sedan väl hemma igen efter frukosten så stod jag i köket från 10.30 till 17.00 när gästerna kom, men jag hann klar med allting! Var skoj att göra allting men det tar ju tid att laga mat till nästan 20 personer! Allting var iallafall uppskattat och det var skoj att göra egen prinsesstårta :) Prinsesstårta är sambons favorit, jag är inte så förtjust i det så jag har aldrig gjort det innan men med färdigt marsipanlock var det inte allt för krångligt. Har ju ofta höga krav på mig själv att allting ska bli så bra och perfekt när vi har gäster... Kanske därför jag vill göra egen prinsesstårta istället för att köpa färdig, jag vill visa att jag är duktig??? Nog om det...
På mötet i onsdags så pratade vi om festen och kom överens om att jag skulle äta ett naanbröd och en bit kladdkaka. Jag gillar inte prinsesstårta och grädde är det värsta för mig, så vi väntade med den utmaningen... Gick alldeles utmärkt och jag kan boka av mina utmaningar för denna veckan :).
Så tittar man till det så har det ju faktiskt gått bra, men vad sa vågen i morse??? Jag tänkte ju +0,5 kg som tidigare två veckor, men den stod stilla. Blir trött och ledsen, trodde att jag var på väg att kanske kunna springa göteborgsvarvet men nu vet jag inte! Blir ledsen - kämpar men inget resultat!
Får väl ta någon dag att komma till ro med tankarna, just nu är jag mest sporrad att fortsätta kämpa. Jag vet inte hur jag ska kunna lägga in en högre växel men det måste gå! Har ni några tips så hjälp mig!
Det är den där förbaskade kontrollen som ställer till mycket tror jag. Du är LIVRÄDD för att gå upp ett kilo en vecka (förståeligt, du är sjuk) och därför tror jag inte riktigt du vågar satsa och gå all in. En bit kladdkaka räcker liksom inte om man har svårt att gå upp. Förmodligen behöver du lägga till något till nästa varje måltid för att få upp vikten. Mjölk till måltiderna eller en knäckemacka eller kanske energitätare mellanmål, äta nötter eller något sådant för att helt enkelt få i dig energi. Man säger ju ofta att man försöker och jobbar men så finns den där förlamande skräcken inför att gå upp "för mycket" som ändå hämmar en liten i smyg sådär. Men egentligen, vad är för mycket och varför? Du verkar ha satt gränsen vid att ett halv kilo är hanterbart och acceptabelt. I dom flesta behandlingar ska man öka mellan ett halvt och ett kilo i veckan. Kan du jobba för att höja din okejökning? Kan du försöka tänka att 0,6 kilo är okej och kasnke senare 0,7? Nu kan jag inte säga att jag läst igenom alla dina blogginlägg alldeles nyss men min känsla är att du oftast har stått still, gått upp max ett halvkilo eller gått ner när det är vägning. Det blir aldrig mer riktigt och kanske är det där problemet är? Vanan att 0,5 är okej och därför lite återhållsamhet gör att det inte blir mer.
SvaraRaderaSå varför är det lagom just där? För att det är den nedre gränsen av vad som är en "godkänd" viktökning? Du kan säga att det är okej men du behöver inte gå längre in i obehagszonen? När jag började gå upp igen gick jag upp två kilo första veckan och därefter mellan ett och ett och ett halvt kilo. Det var fan inte behagligt eller skönt men den där eländes perioden när man ska lägga på sig måste man genomleva på ett eller annat vis om man ska bli normalviktig och kunna orka och få göra allt man vill och går det fort så är den åtminstone kortare.
Föreställningen om att man hinner med i huvudet om man gör det långsamt stämmer ytterst sällan. Det är sjukt tufft att vänja sig vid nya siffror och ny kroppsform oavsett hur lång tid det tar att nå dit. Det enda som egentligen händer när man drar ut på det är att man förlänger plågotiden med den konstanta oron över om man gått upp eller ej och hur mcyket och vad man ska göra för att gå upp mer.
Har du svårt att lägga till extra till måltiderna och göra dom större så föreslår jag faktiskt dom ack så hatade näringsdryckerna av den simpla anledningen att när man har nått dit man ska kan man bara lägga ner dom och be dom dra åt helvete och kan fortsätta äta samma portioner som tidigare. Se dom som medicin som det så ofta pratas om i äs-vården. Har du (som många andra) hemska minnen och en dålig relation till dom så kanske du kan prova att käka barer istället. Alltså typ måltidsersättningsbarer eller proteinbarer eller något men äta dom på samma vis som man äter näringsrcyker. Ur ett rent medicinskt viktökningssyfte och helt utanför allt annat i kosten och sluta med dom när du nått dit du ska.
Håller med Hanna fullt ut. Du kämpar - men med ett osynligt stopp i form av din kontroll och dina tankar kring "okej viktökning". Har man varit sjuk så länge som du är man expert på att manipulera även sig själv - och sina måltider!
SvaraRaderaJag trodde också länge att sakta upp var bäst. Men det gick ju alldeles för långsamt. Och alldeles för lätt att halka ner igen (för 0,5 kg upp kan ju ärligt talat vara några glas vatten kvällen före...). Till slut - efter en veckas magsjuka med resultatet tillbaka-till-farlig-undervikt fick jag nog. Och började äta. Rejält. Plussade på allt möjligt. Kanske inte helt sunt. Men jag gick upp alla de där kilona jag behövde snabbt, lätt och utan att hinna tänka efter eller börja tveka.
Jag sticker inte under stol med att den nya kroppen som kom på köpet är särskilt lätt att vänja sig vid. Första veckorna efter att det faktiskt märktes att jag närmade mig normalvikt blev det många ångest-attacker (inte hårt att sitta på stolen längre - hjälp!, låren går ihop när jag ska sova - hjälp! o.s.v.). Men samtidigt inte så farligt som jag trott. Och man vänjer sig ju. Lever ju med det 24/7 tills det blir normaltillstånd (på samma sätt som undervikten en gång blev det).
Jag har fortfarande dagar när jag vill tillbaka till benigheten. Men jag vet att den är alldeles för långt borta: med min nya kropp krävs mer än en magsjuka... Och har man vant sig vid att äta mer känns det faktiskt helt oöverstigligt att svälta så pass.
Voila: i princip frisk på betydligt kortare tid än det tog att bli sjuk.
VARFÖR GJORDE JAG INTE DET HÄR TIDIGARE??
Dags för dig också kanske...?