Varit en intensiv helg, så jag har inte haft mycket tid att tänka och oroa mig - tur det! Förkylningen gick över så det blev lite träning i helgen. Jag och sambon körde ett långsamt distanspass löpning, gäller att träna inför Göteborg Halvmara. Kände av att det var länge sedan jag sprang så lång tid! I vanliga fall springer jag till jobb en gång i veckan och det tar runt 1 timme och 11-15 minuter. I lördags hade vi planen på att vara ute 2 timmar och 10 minuter. Min sambo har ju gradvis vant sig vid längre distanser. Efter ca 1½ timme började jag känna av det och på söndagen var det lite ömt i musklerna.... På lördagen sedan var det snabb frukost och sedan köra ner till Malmö - SM finalerna i innebandy. Min sambo (och hans familj) har spelat och alltid gillat innebandy, så finalerna i Malmö är ett måste. Själv hade jag nog inte tittat på innebandy innan vi träffades men nu kan jag tycka det är roligt att se på och då speciellt finalerna :).
Problemet med Malmö Arena är att man får inte plocka med sig mat in själv och de serverar bara "skräp"! Resterande i sällskapet brukar köpa varsin hamburgare... Inte riktigt i min smak - Vet att detta inte ska vara ett problem, att jag måste lära mig äta detta också. Men i lördags gick det inte. Oron växte och min irritation blev större, jag var irriterad på mig själv att jag gör detta till ett problem! När jag blir på det humöret orkar jag inte stå i kö heller och köerna där är långa i pausen. Precis när herrmatchen startade såg jag några i raden framför mig som löpt pastasallad med kyckling så jag skyndade ut och handlade en sån till mig, kände mig bara jättekrånglig när jag skulle förbi alla på raden för att jag inte hade handlat mat till mig i pausen som de andra... Jag har svårt att släppa irritationen på mig, varför beter jag mig på detta viset? Vad är mitt problem, hur svårt ska det vara att äta en hamburgare en gång - även om jag inte tycker det är gott. Känner att jag krånglar och är till besvär, speciellt efteråt när sambons pappa säger något i stil med "Hoppas du tycker det var värt det även om det var svårt att hitta mat du ville ha". Vet att han menar väl (och jag tycker det är roligt - fast jag inte gillar maten där!) så känner jag att jag är besvärlig...
Detta är något jag ska ta med mig till samtalet med E-K idag. Fast jag vet redan vad hon kommer att säga.... Att det var bra av mig att jag gick ut och köpte pastasalladen, fast jag kände mig obekväm. Men att jag från början bara skulle ha tagit hamburgaren. Att jag kan inte styra människorna runt omkring mig utan att jag måste lära mig att anpassa mig... Eller vad tror ni att hon säger?
Var igår (söndag) en okej dag ändå. Insåg att det är inte mycket jag kan göra men jag var lite orolig på kvällen över vad vågen ska säga nästa morgon (=idag). Imorse var det nästan obehagligt att stiga upp på den - hade ingen aning om vad det skulle stå, jag hade lika bra kunnat gå upp i vikt som ner i vikt... Jag hade inte kontrollen! Hade inte hänt mycket, upp lite och det är ju bra!
Så nu får vi se vad som sägs under dagens samtal, blir kanske ett inlägg till senare idag :)
/Kramar
För det första var det jättebra att du valde att köpa den pastasalladen, även om du var obekväm. Sen kan jag förstå din tanke kring hamburgaren men där tycker jag faktiskt inte att du ska känna att du gjorde något fel, du tycker ju inte om hamburgare? Man ska inte behöva tvinga i sig något bara för att bevisa något, oavsett om det är för sig själv eller någon annan. Tycker man inte om det, så gör man inte. Huvudsaken är att du åt och du funderade över varför det blev som det blev. Tycker du ska vara nöjd och stolt över dig själv efter denna veckan!
SvaraRaderaKRAM!