Hann/orkade inte skriva igår efter samtalet. Det gav iallafall många tankar och funderingar, gillar verkligen det med våra samtal! Först pratade vi mycket om hur det hade känts att inte väga sig förra måndagen och kom överens om att från och med nu att jag bara ska väga mig varannan vecka. I framtiden ska jag inte väga mig alls, men vi tar små steg i taget.... Kom sedan in på lördagens händelse och hon gav väl svar ungefär som jag förutspådde :). Visst är det konstigt, fast jag vet vad E-K kommer att säga behöver jag höra det ändå... Jag måste sluta uppföra mig som en trotsig tonåring när det kommer till liknande händelser! Vad vi sedan fastnade på och pratade om länge var vilka tankar är ätstörningens och vilka är egentligen mina. Jag sa ju rätt så bestämt att jag
"Tycker inte om hamburgare", men innan ätstörningen hade jag inte problem med att äta hamburgare, inte det godaste men okej att äta. Är så lätt att plocka bort maträtter med kommentarer om att man inte gillar det - men hur vet man att det är
jag som inte gillar maten, att det inte är ätstörningen som talar. Hur gör ni för att veta skillnaden på vilken mat jag själv inte gillar och vilken mat ätstörningen säger åt mig att jag inte gillar?
Vi fortsatte med en annan bra diskussion -
Onödiga kalorier. I lördags på SM-finalerna så bjöds det på lite godis mm från utställare/försäljare mm. Vi stannade till vid ett ställe där det fanns Geisha-choklad. Har alltid tidigare gillat Geisha men det var riktigt länge sedan jag åt det. Så när de andra tog en bit tog jag också en och om vi säger så att det var ingen hit längre. Efteråt kändes det som
onödiga kalorier - det var ju inte ens gott! Likadant om vi ex är ute och äter eller fikar och man tar en kaka/efterrätt som inte är så god - då känns det direkt onödigt. Om jag ska ta något "sånt" så ska det vara riktigt gott - annars är det
onödiga kalorier. Normala (friska) personer tänker ju snarare "Ok, detta var ingen höjdare då vet jag det till nästa gång och väljer inte detta igen".
Känner ni igen er i mina tankar?
Hoppas nu att er påsk bli fantastisk!
/Kramar
Om jag gör! Att gå på restaurang och få en bara-okej-rätt (efter lååånga överläggningar om vad jag skulle beställa) var fullkomligt förkrossande. Faktiskt även om någon annan i sällskapet var missnöjd: antydde sambon att han inte var helt nöjd kändes hela grejen så värdelös och onödig att jag bara ville gråta. (Alltså även mat - sötsaker gillar jag nästan allt och har inte haft lika svårt med)
SvaraRaderaKonstigt att tänka på nu, bli påmind... Jag vill så klart fortfarande helst betala för goda saker och vara nöjd med det jag äter... men blir det inte så släpper jag det fort efteråt! (eller ok, inte om det varit dyrt, men det är för att jag har en inre snåljåp! ;-) )
Det är okej både att bli missnöjd och att inte gilla saker. Det är inte okej att låta ätstörningen bestämma 1) Vad man gillar 2) Hur man hanterar missnöjet.
Och när det gäller att veta "vem som bestämmer"... så vet du nog det innerst inne, eller hur? Om du älskade något innan du blev sjuk - hur troligt är det att du nu tycker det smakar illa...? Och om du gör det så reagerar kroppen/tungan/smaksinnet - inte huvudet och tankarna!
Glad påsk!
Hoppas att du hade en bra påsk och kunde njuta av vad den erbjöd!
SvaraRaderaSv; Usch ja, det där gillade inte ÄS. Men jag förstår dig och dina tankar. När jag tänker mer logiskt tänker jag också sådär. Vilket inte händer speciellt ofta längre så det var bra att bli påmind. Jag har bestämt mig för att ta kontakt med VC för hjälp, det kan inte gå längre nu. Jag vill ju så gärna vara en bra förebild och då måste jag ta tag i mina problem. Tack för att du är ärlig, det behövs!
KRAM!