Mina utmaningar och lite tankebabbel....

Vi alla har våra svårigheter med sjukdomen. För en kan det vara en speciell maträtt eller livsmedel, för en annan kan det vara att tillåta sig själv att smaka på maten (att njuta av något gott), för vissa kan det vara att äta sig mätt av riktig mat och jag kan fortsätta med exempel i all evighet. Ett livsmedel som är "förbjuden" för mig behöver inte vara det för någon annan. Här kommer ett sådan löjligt livsmedel för mig... Nästan lite pinsamt - men jag har sedan jag blivit sjuk haft svårt för banan, behöver inte gå in på anledningen då det kan trigga andra och jag vill inte överföra mina dumma tankar på er (tycker att det räcker att jag har dem...). Hos min samtalsperson senast så pratade vi mycket om att jag måste gå mer utanför ramarna, våga utmana mig själv. Att inte planera allting in i detalj och pussla för att det ska passa mina regler. Efter förra samtalet har jag funderat mycket och jag har utmanat mig själv. Visst det har gett ångest/oro - hur kommer detta att påverka. Men jag försöker slå undan tankarna med att se fördelarna med att kämpa emot sjukdomen och inte vika ner mig! Lyckats rätt så bra. I lördags (till melodifestivalen) så blev det veckans stora utmaning, när vi var och veckohandla tidigare på dagen så såg vi en bild på ugnsbakad banan fylld med choklad - och ett, tu tre. Vi gjorde det på kvällen och åt det med glass. Åt glass, choklad och banan fast jag inte skulle träna dagen efter.... Velade många gånger fram och tillbaka efter vi hade handlat med ingredienserna hem, men lika bra att ta tjuren vid hornen direkt. Tala om att det var gott! Kanske en struntsak för en annan men för mig var det en rätt så stor grej.

Min samtalsperson sa sist att jag måste bryta mina rutiner, gå utanför ramarna hela tiden - till sist kommer det att ha blivit naturligt. Så nu är det lika bra för mig att bara öva på... Ska på nytt samtal imorgon och då ska min sambo med. Vi ska prata lite om hur han kan hjälpa/stötta mig för att bli frisk. Lite nervöst faktiskt, undra vad han kommer att säga... Min sambo ställer alltid upp för mig och vill alltid hjälpa mig men ibland stjälper han istället. Han gör inte det med mening utan för att han vill bara att jag ska må bra. Ett exempel är om vi ska äta ute; Han vill alltid jag ska bestämma ställe, så att det finns något jag kan äta. Ibland försöker jag säga att bestäm du - jag får väl hitta något där jag vill äta precis som du får göra när jag bestämmer. Men då får jag tillbaka att det är inte lika viktigt för honom, han har ju lättare att äta allting. Känner ni igen er? Han vill bara att jag ska må bra men han hjälper mig inte i långa loppet. Hur får man anhöriga att förstå detta? Hur har ni gjort?

Uppdaterar er i veckan om hur samtalet gick :)

Tänkte mig ett kort inlägg, men tankarna flödade och opps... Hoppas att ni orkar att läsa
/Kramar