Har varit några okej dagar för min del nu, en del händer och jag kämpar på för att hinna med allting. Är som sagt mycket på jobbet och nu kan jag sätta på mig skygglapparna och träna "bort" frustrationen och stressen... Är lite jobbigt men samtidigt säkert nyttigt.
Funderar en del på vad jag utsätter min sambo för, är det rätt av mig att "begränsa" hans liv? Jag tycker verkligen det är jobbigt när han tränar "för mycket" eller när han börjar prata om lopp/tävlingar han vill ställa upp i under nästa år. Jag vill ju också det! Just nu försöker vi hålla helgerna träningsfria, tar tid att umgås och försöker hitta på olika saker. Kan vara en långpromenad i skogen, åka och göra lite ärenden eller så. Vet samtidigt att han egentligen någon helg vill få in ett långpass med löpning. Han vill hålla liv i de lite längre distanserna så han inte måste börja om från början till våren. Han vill springa maraton nästa höst och då självklart träna för det... Just nu vet jag att han lägger mindre tid på träning än vad han egentligen vill, mycket för min skull. Är det rätt av mig att kräva det? Visst jag håller med min samtalsperson, A att det är vi båda som vill ha barn inom snar framtid och då måste vi båda "bjuda" till, men hos andra kan ena partnern träna och tävla och den andra följer med som "hejarklack". Hoppas att dessa känslor/tankar går över snart, jag vill kunna säga till han - Anmäl du dig till maraton älskling och träna för det, jag kan inte ställa upp men jag stöttar dig i all din träning. Just nu kan jag inte det, gör alldeles för ont i mig - jag vill också det ju....
Usch, dumma tankar från lilla egoistiska mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar