Känner av att sjukdomen tar tag i mig ibland. Viskar och säger saker till mig, gör att jag känner mig megafett och hemsk. Vissa dagar sedan är allt frid och fröjd.... Jag har lovat mig själv att aldrig dra in på maten igen. De dagarna som inte är bra dagar äter jag vad jag ska men jag äter kanske ingen glass till mellanmål utan det blir ett vanligt mellanmål. Varje gång jag låter sjukdomen vinna en kamp är jag ett steg närmare att falla tillbaka och det ska inte ske! Tror mycket att det gäller att göra ett aktivt val - jag ska bli frisk men då måste jag orka stå emot sjukdomen. När jag skrevs in i Lund på slutenvård avdelningen hade jag en tro på att det tog någon månad och sedan skulle jag vara botat. Jag trodde att bara jag gick upp i vikt så skulle sjukdomen försvinna. Sjukdomen är så mycket mer än en siffra på vågen. Det är mer än ett år sedan jag skrevs ut från Lund och tiden efter det har gått i vågor. Ibland har det känts kanon och ibland är sjukdomen överväldigande. Trodde aldrig att det skulle ta sån tid att bli friskt. Ibland undrar jag om det ens går att bli frisk från sjukdomen, läser om andra som har blivit det och har nu ett helt naturligt förhållningssätt till mat och träning men ibland är jag rädd att jag aldrig kommer att komma dit. Vad tror ni som läser, går det att bli helt frisk eller kommer man alltid att ha kvar lite av tankarna??? Jag önskar så av hela mitt hjärta att det går att bli frisk helt och hållet - att bara lära sig lyssna till kroppen.
Jag älskar att träna - känslan under tiden och efteråt men ibland frågar jag mig om jag tränar av rätt anledning. För någon dag sedan var vi ute på festivalen och bestämde oss för att ta en kulglass i det vackra vädret. Kändes helt okej för min del eftersom jag skulle springa ett långpass dagen efteråt (kompensationstankar). Om jag inte hade det passet inplanerat eller det hade varit tvunget att ställas in av någon anledning - hade det då varit lika okej för mig att äta glass? Tror inte det... Min sambo tycker också om att träna en del, vi båda tycker om att springa :) Just nu är han skadad och kan inte träna men för hans del är det helt okej att ta en glass om han är sugen på det. Är avundsjuk på hans (och andras) naturliga inställning till mat! Just nu är jag så trött på att jag låter sjukdomen ta en plats i mitt liv!
Dags att börja kämpa aktivt emot den igen - ända sättet att bli frisk!
Tio år har gått och jag kämpar fortfarande. :/ Jag är också avundsjuk på andra och hur de bara kan äta utan att tänka. Min sambo kan äta ett helt glasspaket själv, och sen fundera på att äta ett till, utan att ens tänka på det. Jag hoppas man kan bli frisk, man måste nästan tro på det annars blir man nog tokig.
SvaraRadera