Jag ska vara ärlig, jag är rädd just nu. Önskar att jag kunde väga lite mindre, känns som att siffrorna bara rusar iväg och jag väger massor. Skulle vilja att vikten stabiliserar sig... Det varierar massor (och det vet jag är normalt men det är ändå jobbigt). Är rädd att jag fallit lite tillbaka, oroar mig för att äta vissa saker, är rädd för att gå upp i vikt. När jag tränar så stirrar jag mig gärna blind på siffran som säger hur många kalorier jag har förbränt. Jag tycker om att träna, men nu överdriver jag nog träningen en del. I måndags så värmde jag upp med elipsmaskin och styrketränade sedan. Efter det avslutade jag med att springa 5km. Igår så cyklade jag i närmare 40 minuter och sedan tränade jag Zumba 1 timme. Hade ju egentligen räckt att jag tränat en av sakerna igår. Idag har jag vilodag men jag oroar mig för att jag inte kommer att hinna träna dubbelt imorgon. Hade tänkt att springa 5 km och sedan träna Body Pump (60minuter) på det men eftersom jag ska jobba sent så kommer jag nog "bara" att hinna träna Body Pumpen, ska kanske springa efter Body Pumpen istället.
Om jag hade fått en önskan hade det varit att bli helt fri från sjukdomen, jag hade gärna vägt några kilo mer bara jag hade varit nöjd och inte hela tiden tänkte i kalorier och förbränning. TÄNK att kunna äta allting utan att tänka om det har blivit för mycket eller för lite osv...
Känner ni igen er eller är jag ensam i den mörka kväll med alla dessa tankar???
Jag önskar jag kunde trolla bort sjukdomen. Har du fortfarande någon du pratar med? från behandlingshemmet eller en distriktssköterska?
SvaraRaderaen stor kram till dig
Jag känner igen mig! Har själv börjat utvärdera mitt beteende (igen). Det är bra att du skriver om det, det hjälper verkligen. Ska bli bättre på att våga vara mer öppen på min blogg också! Tack för inspirationen till det! Kram!!
SvaraRaderaSe upp nu vännen. Du VET att det inte är opitimalt för dig att träna flera pass. Det räcker gott och väl med ett. Låt inte ätstörningen få dig i ett fastare grepp igen. Bestäm dig för att det får vara nog med ETT pass, och det ÄR nog. Och tror du inte på din egen röst så försök då lyssna på mina ord. Ibland litar man mer på andras än sin egen. Jag skulle aldrig säga detta till dig annars. Men att träningen ökar är en en RISKFAKTOR.
SvaraRaderaKämpa på nu fina du. Hoppas du får en riktigt fin helg. KRAMAR!
Känner igen mig väl! Men jag brukar tänka att det är den ätstörda rösten som försöker lura mig, den gör allt för att vi ska trilla dit. Och den är listig! Den tar sig in på oss utan att man märker det.
SvaraRaderaDen riktiga DU vet att ett pass räcker. Det är den ätstörda du som säger att det måste vara två. Den vill få dig att trilla dit igen! KÄMPA EMOT!
Stanna upp och tänkt till om det är DU som vill träna eller "du" som vill träna. Våga stå emot ibland :)
SvaraRadera