Snart 100 inlägget

Oj, vad många inlägg det har blivit, Såg att det är nummer 100 snart. Då kanske det passar bra med någon sorts utvärdering av "Min resa" så här långt....

Vägen har inte på något vis varit rak eller snabb, ska jag vara riktigt ärlig har jag nog inte kommit så långt på resan (viktmässigt). Jag har nog kommit en betydligt längre sträcka mentalt, iallafall när det kommer till erkännande av sjukdomen och att jag behöver hjälp.

I början på sommaren fick jag hjälp att söka hjälp, jag började med att gå till vårdcentralen. Under hela sommaren gick jag cirka 1 gång i veckan till distriktssköterskan på vårdcentralen för att väga mig och sätta upp nya mål. Framstegen där var inte många, var någon vecka jag lyckades med att gå upp i vikt annars fortsatte jag att gå ner under hela sommaren. Lagom till jag började arbeta igen fick jag en remiss till den öppna psykiatriska mottagningen i staden (najaden). Där har jag fortsatt att gå under hela hösten. Jag har varit på cirka 1 besök i veckan för vägning och samtal. Efter någon vecka där lyckades jag att vända viktnedgången och börja gå upp igen. Det var bara små plus, men plus iallafall.

Väldigt hastigt dog min mormor sedan i början av September och jag började ifrågasätt livet och hur skört det är. Det blev en tuff period och jag började tappa vikt igen. Var nere på den lägsta vikten innan jag lyckades att vända det ännu en gång. Upplevelsen under denna tiden, med besök på akuten för att ta EKG och min låga puls gjorde mig rädd. Jag blev riktigt rädd för vad jag utsätter mig själv och min kropp för. Detta gjorde att jag tog erbjudandet jag fick om att genomföra en bedömningsvecka på en ätstörningsavdelning i Lund (slutenvårdsavdelning). Var där vecka 44 och det var på många sätt tufft och utmanande, väckte många tankar och jag insåg nog hur djupt sjukdomen har fäste i mig. När jag sedan kom hem igen var tankarna många och röriga. Efter återbesöket kom vi fram till att jag ska läggas in efter nyår.

Efter nyår är min nya "bostadsadress" avdelning 33 i Lund (sluten ätstörningsavdelning). Efter beslutet var taget känns det skönt, jag har lagt över kontrollen i andras händer lite och jag vet att jag kommer att få professionell hjälp. Detta innebär inte att jag slutar att kämpa eller utmana mig själv. Jag strävar hela tiden efter att fortsätta gå upp i vikt, speciellt som jag efter lund-veckan har fortsatt att gå ner i vikt. Jag hoppas verkligen att det blir ett plus på vågen på torsdag, känns som det borde bli det när man tittar till allting jag har ätit! Samtidigt vet jag hur svårt det är att gå upp i vikt och hur mycket jag måste äta, så jag börjar bli lite nervös...

Så för att sammanfatta det hela kan man säga att jag har från det jag började söka hjälp inte gått upp någonting, snarare har jag fortsatt gå ner med några positiva veckor (viktuppgångar). Men min mentala resa har varit stor, nu inser jag att jag är sjuk och att jag behöver hjälp Jag fixar inte detta själv (eller med hjälp från föräldrar och så). Jag ska satsa på mig själv i vår och bli så frisk jag bara kan bli. Det innebär att jag får lämna jobbet under våren (sjukskriva mig), men det är det värt även om jag egentligen inte vill det. Jag älskar verkligen mitt jobb, men det är värt att satsa på mig och satsa på att bli frisk!