Igår var jag på samtal hos min kontaktperson, E-K. Hon var nöjd över att jag låtit bli vågen och att jag ändå kände/känner att jag kan äta rätt så fritt. Sedan kom vi in på tävlingar/lopp och att det taggar upp mig. Jag vill delta och göra bra ifrån mig! Pratade om hur jag skulle få min älskade sambon att förstå min problematik. Hon tyckte att jag skulle ta och prata om detta med honom. Så kvällen igår blev inte bra - Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå! Han kommer ofta tillbaka till "Men det är ju roligt när vi gör det tillsammans" och visst det är roligt att ställa upp i tävlingar eller springa/cykla långt tillsammans. Men i nuläget främjar det inte vårt långsiktiga mål. Här måste han hjälpa mig att hålla en bra nivå, inte att uppmuntra mig till att träna mer. Jag sa det någon gång till honom igår - Jag tror inte att du vill förstå, för det skulle innebära att vi inte gör detta tillsammans längre. Vi måste försöka hitta andra alternativ, andra saker att göra tillsammans. Vi har ju faktiskt dansen som vi ska fortsätta med till hösten, så vi gör andra saker nu också tillsammans än att träna/tävla. Kvällen slutade med att vi båda var ledsna och att jag kände mig rätt så oduglig/värdelös. Vad är det för fel på mig - jag vet ju vad jag bör göra varför gör jag det bara inte? Känslor kom också som att han förtjänar någon bättre än mig, en tjej utan alla mina problem. Är/var rädd för att han ska inse det snart och lämna mig.
Hur upplever ni det, har era nära och kära svårt att förstå? Upplever ni att de kanske inte riktigt vill förstå? Går det att förstå denna sjukdom? Är det så att han "blundar" för att då kan vi behålla vårt tränings/tävlingsintresse tillsammans....
Snurriga tankar från mig, men jag hade varit tacksam om ni känner igen och kan ge tips :)
/Kramar
Jag tror du har rätt i din analys: att han inte riktigt vill ta in allvaret, då ni har haft något roligt ihop som skapat en särskild gemenskap. Men innerst inne förstår han nog, han har ju trots allt levt nära dig och sjukdomen så pass länge nu, sett hur du mått. Sedan vet jag inte om någon någonsin kan förstå fullt ut hur svår en ätstörning kan vara, dessutom blir ju kroppstorleken normaliserad för den som lever nära någon som är underviktig (=i förhållande till vad den egna kroppen ska väga för att må bra). Han tycker säkert du ser tillräckligt frisk ut - och han har ju sett hur du tränat o.s.v. utan att det verkat "farligt" för dig.
SvaraRaderaMed andra ord: det är svårt för honom att ta in hur stort grepp du måste ta om saken för att bli helt frisk (och i förlängningen kunna bli gravid).
Kan tillägga att min sambo alltid var väldigt medveten om hur sjuk jag var, men att det sjuka på sätt och vis blev normalt för honom också i längden; han anpassade sitt liv efter mitt beteende, hur mycket han än hatade det. Det var först efter många år jag tror han började förstå ångesten och kampen jag hade varje dag - och det först när jag faktiskt började kämpa emot på riktigt. (Då kunde han för första gången också hjälpa mig: när jag själv försökte).
Jag hoppas ni kan prata och nå fram till varandra utan gräl! Jobbiga känslor kommer ni inte undan, men ni behöver kämpa för att hitta lösningen tillsammans. Innerst inne vill ni nog samma sak i längden, eller hur?
Jag tror absolut att han ser allvaret men om jag hade varit honom hade inte jag velat ge upp mina intressen "bara" för att du inte klarar av det. Han måste också få ha kvar det han tycker om, utan att din sjukdom ska behöva påverka honom för mycket. Han har gjort ändringar redan för din skull, och jag tror att du måste försöka tänka ur hans perspektiv. Han vill ditt bästa och vill umgås med dig, men han vill samtidigt ha kvar sina intressen.
SvaraRaderaSv; Men det är mycket lättare att ge råd till andra och slippa lyssna på sina egna. Men ja, någonstans förtjänar väl jag också hjälp antar jag.. Fick ju en remiss och det hade jag väl inte fått annars..
Okej, tack för förklaringen :)
Kram!