Om att känna skuld

Jag tror att vi alla som fastnat i ätstörningens klor känner skuld över detta, skuld över vad vi utsätter våra nära och kära för. Jag gör iallafall det! På söndagen blev det riktigt påtagligt. Har varit en helt okej vecka annars, full rulle och mycket att göra. Vissa elever har uppfört sig mindre bra men jag kunde släppa det och njuta av lördagen och söndagen.

För att komma tillbaka till skuldkänslorna. Jag skulle ju på baby-shower igår (söndag) hos min sambos syster. Såg inte riktigt fram emot det, sambon tror väl att det beror på att det var kakbuffé. Men det berör mig inte så mycket, jag äter det jag vill och så får det vara bra. Var kanske negativt inställd från början, lite trött och inte på bästa humör. Är alltid roligt att träffa min sambos familj så det är inte det jag protesterar mot. Men för mig är det jobbigt att det blir så mycket fokus på att vänta barn. Jag vill också (kunna) bli gravid, jag (och sambon) vill också ha en bebis. Men just nu i livet så kan jag inte. Jag har inte fått tillbaka mensen ännu - ska på läkarbesök nästa vecka och hoppas att det ger några svar. Eller åtminstone att en utredning startar. Jag hade ju över "normalvikt" i mer än ett år och inte kom mensen tillbaka....

Jag känner sådan skuld för vad jag har gjort och gör mot mig själv och min sambo. Rädsla för framtid - tänk om jag aldrig kommer att kunna få barn. Tiden "tickar" iväg och jag blir inte yngre. Vet att jag borde prata med sambon om detta, men det är riktigt svårt. Hur ska man ta upp det?

Hur hanterar ni andra era skuldkänslor? Tacksam för tips och råd :)

Kramar