Länge sen.....

Oj, vad det var länge sedan jag skrev och uppdaterade er! Har hänt massor här för min del, vet dock inte om jag kan säga att jag har blivit friskare eller så men jag har hittat bättre rutiner i vardagen (och helgen). Har nu länge stått stilla i dubbel bemärkelse, både viktmässigt och tankemässigt. Har lämnat all "hjälp" hos öppen-vården. Vet inte vad jag tycker om det, att lämnat den tryggheten men jag kan samtidigt hålla med dem i deras resonemang. Sista tiden stod vi "stilla", de har gett mig alla verktyg men de visste inte hur de skulle gå vidare - arbetet ligger hos mig. Jag vet vad jag behöver göra och nu är det upp till mig hur "frisk" jag vill bli.

Jag mår bra i vardagen och det mesta flyter på. Har fortfarande svårt för vissa saker och just nu utmanar jag mig inte tillräckligt, vet att jag kan mer men just nu är jag nöjd....

Vi (sambon och jag) har fokus på andra saker just nu, vi vill båda bli föräldrar men där går det trögt. Dels så har min menstruation inte riktigt kommit igång efter min sjukdomstid. Skulle väl behöva gå upp något mer i vikt och träna lite mindre. Har varit på besök och utredning på gynekologiska och är på "behandling" där. Känns ju bra när jag är där och får bra besked, har ägg som är på g men gång på gång så blir det inget. Känslan då när jag inte får ett plus på stickan är hemsk, känner mig rätt så oduglig och värdelös. Vill så gärna men vi lyckas inte. Tiden går och vi provar om och om igen.... Som ni kanske förstår går mycket av min energi och tankar till detta med barn

Så liten kort uppdatering om mitt liv, hoppas att någon läser det :)
/Kramar

hmmm

Vet inte ens vad jag vill säga eller vad jag känner just nu... Men jag tänker ta fasta på det positiva, känner att jag har landat lite. Visst jag gillar inte siffran på vågen men är det värt att gå tillbaka till "kontrollen"? - NEJ! Tack Liselott för dina peppande ord, betyder mycket och jag inser att det är värt kampen för att bli frisk. Det är en jobbig väg att gå och i måndags var jag hos samtal hos psykologen, K, vi arbetade vidare med "övningen" och jag märker att jag fokuserar mer och mer på mig. Byter ut små ord som "man
 känner/tänker" mot "jag känner/tänker". Under många år har jag lärt mig att ignorera min kropp och vad den säger åt mig, jag har inte lyssnat på mina känslor och jag har nu riktigt svårt för det. Vad känner jag egentligen - inte vad jag borde känna! Att jag är värd att ha det bra, att jag också kan misslyckas utan att vara dum, oduglig, värdelös mm. Detta här med självkänsla är svårt!

Eller vad tycker ni?
/Kramar

Är det värt det?

Är det värt att fortsätta kämpa för att bli frisk? E-K, min samtalskontakt säger rätt så ofta nu att det är bara jag som kan bestämma om det är värt att gå vidare. Jag har mest stått och stampat sista tiden, att det är dags att det händer något - om jag vill det. Jag kan fortsätta så här, att leva mitt inrutade liv med mina rutiner och regler. Kommer säkert att kunna fungera, sista året har jag ju i princip stått stilla (både viktmässigt och utvecklingsmässigt) i kampen mot ett friskare liv. E-K påpekar att det är jag som måste vila och jag som måste ta stegen. Vi har satt upp olika mål och strategier för att få mig att gå utanför mina ramar och mitt inrutade liv. En sån sak var att äta i matsalen och inte ha lunchlåda med mig, att låta sambon välja restaurang för oss (iallafall varannan gång) osv. När jag väl har bestämt mig för en sån här grej så kör jag på det...

Visst det har varit jobbigt och tufft emellanåt men kanske inte precis när vi äter eller så, det jobbiga är oftast efteråt och på helgen. Jag är fortfarande dum (eller det är det kanske inte) och väger mig varje måndag. Idag var det ett rätt så stort plus uppåt och för att vara ärlig - Jag blev vettskrämd! Jag behöver inte skriva upp alla "dumma" tankar som snurrar runt i mitt huvud nu, ni känner säkert igen dom. Någonstans vet jag att de inte är sanna men just nu så tror jag på dessa tankar! Just nu undrar jag "Är det värt det"? Är det värt att må så dåligt som jag gör just nu? Kommer det att bli bättre? Just nu tror jag inte på det! Jag vill tillbaka till mina trygga rutiner och känna att jag har kontrollen! Jag vill inte må så här! Jag är trött - trött på hela skiten, trött på att vara "sjuk", trött på att kämpa.

Förlåt för det dystra inlägget men jag är ärlig - mer kan jag inte vara

Är det värt kampen för att bli frisk? Kommer jag någonsin att bli frisk?

En osloresa och många tankar

Inser att mina inlägg kommer mer och mer sällan, inte för att jag inte delge utan för att jag har ont om tid och att det är så mycket tankar som finns att jag har svårt att reda ut dem! Vet ju att det hjälper att skriva ner dem, blir klarare på ett annat sätt när det är på pränt - känner ni det också så?

Tiden går snabbt och när jag gick tillbaka till förra inlägget såg jag att jag skrev att vi skulle till oslo, åka med färjan från Köpenhamn. Resan dit och hem gick bra, fast det blåste lite mer på hemvägen så vi blev lite sjösjuka... Istället för att gå till nattklubben som vi tänkt oss och dansa så låg vi i hytten och mådde illa... Dagen i Oslo var också kanon, vi hann med riktigt mycket! Några saker jag tar med mig från resan är att fast jag bestämt mig för att lämna ätstörningen hemma så följer den med. Jag äter friare men jag har svårt att släppa tankarna, de finns med där och oroar mig för att jag har ätit för mycket.

Veckan fortsatte hemma, försökte att äta ute en del. Att äta ute och inte kontrollera är en del jag behöver arbeta mer med. Väljer ofta "lätta" eller säkra alternativ ute istället för att välja det jag tycker låter godast.  Sedan efter vår minisemester så var det dags att börja arbeta igen... Var inte sugen alls på det, just nu känner jag noll motivation på mitt arbete men det ska jag inte fördjupa mig i här! Jag har fortsatt att äta i personalmatsalen, att äta skolmaten... Grejen är bara att det känns inte svårt eller jobbigt längre. Är inte mat jag egentligen gillar så ofta men det är ganska smidigt att slippa tänka på matlåda varje dag.... Igår hade jag samtal med E-K och vi bestämde oss för att jag ska fortsätta äta där. Jag kom med förslag att jag inte behövde äta där varje dag, "onödigt att betala för mat jag egentligen inte gillar..." men hur vet jag innerst inne när jag väljer bort att äta där för att jag inte gillar maten eller för att sjukdomen inte gillar maten. Så det lär bli fiskpinnar i nästa vecka - fast jag aldrig har gillat fiskpinnar. Nya utmaningen jag fick var att jag och min sambo ska komma överens om att vi varannan gång bestämmer restaurang (och håller det). Ofta när han väljer restaurang blir det i ett stort köpcentrum med många restaurangen och då väljer jag nästan alltid en räksallad... E-K menade att det är okej att välja att vi ska äta i köpcentret men då ska det vara en speciell restaurang vi ska äta i.

Allt mitt arbete har bra resultat om man ser viktökning som något positivt (vilket sjukdomen inte gör...). Jag är rädd för att jag bara ska fortsätta gå upp i vikt, att det aldrig ska avstanna och stabilisera sig. Här måste jag vara tuffare mot mig själv - för ärligt talat så är min vikt samma som i Januari (detta året). Jag har gått upp något kilo i vikt för att sedan tappa det igen osv, under året har jag pendlat 2kg totalt... Ibland behöver jag ha det upptyckt i ansiktet på mig, att det har inte hänt så mycket.

Visst jag är trött på det mesta just nu (beror mycket på jobbet) men jag vill bli "frisk". Jag vill inte alltid ha dessa tankar som snurrar i mitt huvud och vill ha uppmärksamhet. Så det är väl bara att fortsätta att kämpa, ta en ny utmaning och ett nytt steg framåt. Många småsteg blir till sist ett stort kliv!

Oj - långt och bara massa babbel... Hoppas att ni orkar att läsa det (och gärna kommentera det). Undrar ifall jag bara skriver för mig själv eller om det finns någon där ute som läser det.
/Kramar

Måndag morgon...

Oj, vad det känts tufft hela helgen! Att jag har ätit i skolmatsalen har satt igång mer oro/ångest än vad jag trodde. Inte för maten jag har ätit utan oro över att jag har inte kontrollen längre! Jag åt i matsalen tisdag till fredag förra veckan. Denna veckan blir det inte eftersom jag inte är på jobb, men nästa vecka är det på det igen. Är bara att fortsätta att äta där till det inte blir ett orosmoment. I lördags var vi bjudna hem till sambons föräldrar, åt gott och hade trevligt. Igår var vi mest bara hemma, gick en promenad i det fina vädret och pratade. Jag tycker om våra promenader, vi pratar alltid så mycket om allting när vi är ute och går.

På kvällen var det jobbigt, ovissheten kändes av. Vad kommer vågen att säga imorgon, kommer jag att ha rusat upp i vikt... - hade ingen kontroll! Självklart vet jag innerst inne att man går inte upp i vikt av att äta skolmaten en vecka (eller flera veckor). Alla elever och flertalet personal gör det utan att gå upp i vikt så varför skulle jag göra det?

Blev förvånad (och lite skrämd) imorse, hade gått ner 0,3 kg - inte mycket men ändå.Jag tyckte verkligen att jag tog vanliga/normala portioner och vi åt vanlig varierad mat på kvällen. Vet att kroppen inte är någon robot utan det kan variera både upp och ner.... Jag får ta till mig lärdomen av att jag inte har ätit tillräkligt i veckan och bättra på mig till denna veckan

Vi ska iväg på minisemester nu idag. Åker från Köpenhamn med Oslofärjan och är hemma igen på onsdag. Jag ska njuta av allting från maten till ledigheten och sällskapet med sambon. Jag ska lämna ätstörningen hemma och alla dumma tankar som den ger mig!

Vad händer för roligt hos er denna veckan?
/Kramar

Gårdagens samtal (och dagens)

Igår var jag på samtal med E-K och vi har ju haft en paus nu på några veckor. Tid som jag har till att tänka på vad jag vill och vad jag är villig att arbeta för. Är bara jag som kan göra jobbet! Berättade hur trött jag var och att jag inte visste hur jag skulle gå vidare. Visst jag kan sätta upp "utmaningar" för mig och genomföra dem, men hur gör jag det och inte kompenserar på annat sätt (omedvetet eller medvetet). Hur gör jag för att släppa på kontrollen kring maten? Jag gör lunchlådor till mig, jag lagar oftast all mat hemma och det är jag som planerar veckomatsedeln... Försökt få med sambon, men det är fortfarande jag som har kontrollen.

En sak att prova (som jag vet kommer att bli tufft) är att äta i skolmatsalen varje dag. Äta den mat som serveras och självklart äta normala portioner. Skolmaten är kanske ingen favorit hos mig och så har jag som argument att det är dyrare att äta där än att ta med sig matlåda hemifrån. Men om jag tänker på vad jag kommer att vinna på att börja äta maten där så är det rätt så billigt. Jag har ingen kontroll om vad som finns i maten och det är rätter som jag vanligtvis inte äter hemma. Ätit där både igår och idag (och jag har ätit vanliga portioner). Igår serverades spagetti och köttfärssås, vi pratar vanlig spagetti och inte fullkorn. Idag var det fiskgratäng med potatis och imorgon och på fredag får jag helt enkelt se vad det blir :). Hur ska jag nu göra för att inte kompensera hemma resterande måltider då? Igår skrev jag en veckolista där jag försökte variera och verkligen inte bara ta säkra rätter..... Tror nog att detta kan bli en bra "utmaning" för mig på många vis, dels så utsätter jag mig för en ny miljö och nya människor att äta lunch med varje dag. Detta är tufft för mig, att inte veta vem jag ska äta lunch med eller vad - jag går utanför min trygga zon. Just nu hoppas jag att jag inte tagit på mig en för stor utmaning, men jag kan inte gå och harva mer utan det är dags att börja arbeta! Dags att börja arbeta för att bli frisk!

Idag hade jag samtal med psykologen, K. Jag är nog mer förvirrad när jag går därifrån än vad jag är när jag går dit. Ofta ställer hon frågor som jag har svårt att besvara. Jag har undertryckt min kropps känslor och behov så många år att jag har svårt att lyssna på min kropp och mitt hjärta. Ännu en sak att träna på....

Så vad tycker ni om min utmaning - att äta i skolmatsalen nu ett tag framöver. Tror ni att jag klarar det?

Trött på allting!

Jag är så otroligt trött just nu, trött på allting! Jag är trött på:

• mitt arbete
• min förbannade sjukdom
• att min mens fortfarande krånglar och att jag inte "svarar" på behandlingen. 
• ska jag fortsätta....

Är besviken på flera saker också, hur personalhälsan på mitt arbete är. Här bryr vi oss inte om de som arbetar här och de får bli behandlade hur som helst... Jag är besviken på mig själv, besviken på att min kropp inte svarar på behandlingen. Var på ultraljud idag och fast jag ätit två kurer som ska stimulera ägglossning så fortfarande ingen ägglossning... Jag är besviken på mig själv även för att jag är så otroligt trött, jag vill få känna mig pigg igen. 

Är kanske lite för mycket just nu och det är väl en anledning till att jag har varit tyst, läst och begrundad era inlägg men inte orkat svara eller skriva egna. När jag nu väl skriver är det ett "kräk-inlägg", inte så roligt för er att läsa så SORRY!

Ska på samtal idag med E-K, har haft en liten paus nu från våra samtal och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag vill bli frisk! Jag vill bli fri från dumma tankar och handlingar. Jag vill kunna få ett naturligt förhållande till mat och träning. Jag vet att jag har alla "verktyg", men har jag viljan och kämparandan för att orka med det hela. 

Jag har bestämt mig (nu medan jag skrev) att jag ska skriva ett avskedsbrev till ätstörningen, det är dags att den lämnar mitt liv. Den påverkar mig för mycket och den påverkar människor omkring mig. Det är dags att lämna det kapitlet bakom mig. Jag behöver släppa på kontrollen på maten, dels på innehåll och på portioner. Har ni några bra tips på vad jag kan göra?

Känns lite bättre efter jag har fått "kräka" av mig, hoppas att ni har det bättre idag än vad jag har!

/Kramar